Av: Mattias Davidsson
E-Post: davidsson.mattias@gmail.com

TRENDER INFÖR 2014. Från 3D-skrivare till glädje i lärprocesser:

Kreativitetens frigörelse
eller den moderna syjuntan

I våras formligen exploderade idén om framtida möjligheter med 3D-skrivare. Inom makerrörelsen, som har sin bakgrund i programmering och hantverk, har skrivarna blivit en viktig del i utvecklandet av nya idéer och produkter. Vi har bett Mattias Davidsson teckna en bild av makerrörelsen och dess bakgrund samt läsa en av uttolkarna.

Häromdagen fastnade jag för ett intressant inlägg på Google plus. Kickstarterprojektet Primo vill lära ut de logiska grunderna bakom programmering till barn från fyra år och uppåt. Projektet Primo (mer om det senare i artikeln) är en del av den internationella makerrörelsen som beskrivs i boken Makers: The new industrial revolution av Chris Anderson. Chris Anderson är entrepenör och författaren bakom böcker som Free samt The Long Tail. Han har även varit chefredaktör för Wired Magazine och är i dag vd för ett företag som tillverkar Droner – autonoma flygande små farkoster.

I Makers beskriver Anderson rörelsens bakgrund och framväxt, vad som kännetecknar rörelsen, vad som gör den så framgångsrik och hur den kan komma att revolutionera tillverkningsindustrin och även vardagslivet.

Vad är ”Makers”
Makerrörelsen har sin bakgrund i olika ”Gör det själv” (DIY)-rörelser i USA. Från början handlade denna rörelse mycket om hantverk och tillverkning av fysiska föremål och verktyg. Senare, med teknikens framsteg inom flera områden, kom det att handla om programmering på persondatorer, samt musikproduktion och författarskap i den digitala världen.

Det som är nytt med makerrörelsen är att dessa två uttryck för samma kreativa inneboende behov förenas, då de digitala verktygen tagit ännu några stora steg framåt. Med ny och relativt sett billig teknik kan vem som helst tillverka eller återanvända existerande digitala ritningar av tredimensionella föremål och tillverka föremålen, i tre dimensioner. Ungefär som man i dag kan skriva ut en tvådimensionell bild av en staty, så kan vi nu skriva ut en tredimensionell kopia av statyn. Det är även möjligt att skanna tredimensionella föremål och få en digital ritning i tre dimensioner. Ungefär som man tidigare kunnat skanna tvådimensionella avbildningar och fått dessa i en fil (en bild) på datorn.

Nu ges möjlighet för nästan vem som helst att inte bara tänka kreativt utan även att producera och realisera sina idéer i fysisk form, gärna med digitala inslag i former av sensorer, motorer och möjlighet att interagera via internet. Något som för bara några år sedan varit oerhört dyrt.

Öppet med rätt att förbättra
Det som kännetecknar projekt likt Primo och andra projekt som tillkännager sig som en del av makerrörelsen är att de är av den öppna, fria typen, med rätt för alla att gratis ta del av ritningar och instruktioner för hur man kan göra sin egen kopia. Vill man förbättra redan existerande koncept eller ritningar är det inte något problem, utan ligger snarare till grund för det här sättet att tänka – ”the maker mindset”.

Kärnan i makerrörelsen är öppenhet, transparens och möjligheten att remixa, förbättra och ge feedback. Detta i en i det närmaste evolutionär process som ger bättre och mer kreativa lösningar på problem vi kanske inte ens visste fanns.

Många projekt, likt Primo, finansieras underifrån genom så kallad ”crowdfunding”, av de som kan tänkas vara intresserade av att köpa produkten och inte av en riskkapitalist som är intresserad av att tjäna pengar på densamma.

På så vis får personerna bakom Primo en gratis marknadsundersökning på köpet. Om man inte lyckas samla ihop de medel man efterfrågar, så får man inga pengar alls. Och ingen som tänkt stötta projektet kommer att få sitt kreditkort belastat. Slutsatsen blir då att idén inte var så intressant, och de som ligger bakom får tänka nytt, eller ändra sitt koncept. Tankarna bakom Primo är kreativa, med en fysisk tillverkad produkt som mål. Chris Anderson beskriver makerrörelsen som den digitala bit-generationens flyktväg från livet bakom skärmen ut i den fysiska världen av atomer.

Makerspaces och Coder Dojos –
den moderna syjuntan
I USA har man nyligen satt som mål att inrätta tusen så kallade ”Makerspaces” i ett projekt som stöds av presidenten i egen hög person. En makerspace är en plats där man samlar det material, de maskiner och de människor som behövs för att realisera individens drömmar och idéer. Man har insett vikten av det kreativa tänkandet och passionen för att göra saker som en av grundstenarna för framtida innovation och utveckling. Målet är att skapa företagande via nya innovationer genom att först frigöra kreativiteten hos alla människor. Det skall vara naturligt att tänka i banor där det är enkelt, snabbt och lätt att faktiskt realisera sina idéer. Är en sådan utveckling möjlig även i Sverige? Ett antal makerspaces och en och annan Coder Dojo, programmeringsklubbar för barn, har redan etablerat sig i landet. I Stockholm har man på Wallingatan 12 inrett fem rum och kök med möbler och en 3D-skrivare, en programmerbar (CNC-) svarv, en overlock symaskin, en laserskärare med mera.

Primoprojektet
Vad handlar då Primoprojektet om? Jo, om det grundläggande logiska tänkandet bakom programmering. Nu tänker du att det handlar om ytterligare en av många appar att använda på sin surfplatta. Men så är inte fallet. Nej, genom att lägga träklotsar i en träram, i ett specifikt mönster skall det lekande barnet (för aktiviteten beskrivs bäst som en lek) få en liten robot, en riktig liten robot i trä, att ta sig ”hem igen” över vardagsrumsgolvet.

Om man måste etikettera det som sker när eleven tränar sig i logiskt tänkande och krativa lösningar med leken och spelet som garant för motivation och glädje i lärprocessen så kommer Primo att fungera utmärkt i teknikundervisningen. Det här är bara ett av de många exempel på hur makerrörelsen kan förändra även den svenska skolan om vi låter den.

En entrepenöriell skola – på riktigt?
Skolan har möjlighet att lära av makerrörelsen på flera plan. Dels gällande vad vi lägger krutet på med eleverna: vill vi nära kreativitet och lusten att lära, eller vill vi fortsätta kväva mycket av den nyfikenhet som vi har med oss naturligt in i skolans värld? Dale Dougherty, grundare av Make Magazine och vd på Maker Media, skriver om makerrörelsen och påminner oss om att nutidens kogninitionsvetenskap bekräftar den bild av lärande som Dewey målade upp, och påpekar att eleverna i dag är uttråkade och omotiverade. För att komma runt detta borde vi enligt Dougherty inte rama in skolan runt – ”hur testar vi dig på det?” utan runt – ”vad kan du göra med det du lärt dig?” Det tillverkade föremålet blir inte bara en viktig symbol för, utan även bevis för lärandeprocessen. Precis som förmågan att berätta om och beskriva det.

För att makerrörelsen skall komma eleverna till nytta så måste vi rimligen börja med lärarkåren. Vi måste förstå den bakomliggande filosofin och vara en drivande kraft. Med hjälp av rörelsens grundpelare – learning by doing – dela – så finns möjligheten. Det som krävs är att vi lärare anammar öppenhet och kollaboration på nya sätt. Vi har redan kommit en bit på vägen vad det gäller kollegial fortbildning med det digitala lärarlyftet som ett aktuellt exempel på ett projekt på gräsrotsnivå finansierat med crowdfunding via bidragsgivare.

Men skall vi ta de fundamentala byggstenarna i makerrörelsen på allvar behöver vi gå längre än så. Vi behöver kunna dela med oss av något mer konkret och handfast än ”bara” inspiration. I dag är brist på tillgänglig inspiration inte något problem om man öppnar ögonen för de nya digitala och fysiska mötesplatserna. Min tes, med makerkulturen som förebild är att vi behöver dela själva ritningarna till vår verksamhet genom att öppna upp våra lektionsplaneringar, terminsplaneringar, våra laborationer och projekt, hur vi skriver våra prov och andra sätt att utvärdera elevernas kunskaper och även utvärderingar, resultat och reflektioner. Är 2014 året då lärarkåren på allvar börjar samarbeta på detta vis? Är det det som kan revolutionerna utbildningen och samtidigt ge forskningen en gyllene möjlighet till insikt på gräsrotsnivå?

Du som läser detta inser säkert att det finns problem med denna vision. Hur finansiseras en sådan satsning? Hur får vi lärarkåren att ställa upp på ännu en stor förändring? Vilken blir den enskilde lärarens incitament? Är crowdfunding en möjlig väg?

Promillepott av skolpengen
Låt mig avsluta med en vild tanke. Varför inte avsätta en promille av skolpengen i en pott där lärare får ansöka om pengar och där lärarkåren sedan får rösta fram de projekt som de vill se realiserade? Det skulle ge möjlighet för hundratals lärare att avsätta tid och resurser för att på egen hand eller tillsammans utveckla den laborativa verksamheten, producera nya innovativa läromedel, eller för att ...[stoppa in din egen innovativa tanke här].

Naturligtvis med krav på fullständig öppenhet och dokumentation för kollegor eller samtida, framtida forskning att ta del av. Tankar och idéer om en förbättrad skola finns, men för att kunna realiseras från frö till färdig planta behöver de en mylla i vilken de kan gro och växa. The maker mindset kan vara en viktig komponent av denna grogrund.

MATTIAS DAVIDSSON
gymnasielärare och forskare vid Linnéuniversitet
E-Post: davidsson.mattias@gmail.com

Mekarverkstad på nytt sätt
Makerspace är ett nytt begrepp i Sverige, men det är en rörelse som vuxit starkt internationellt de senaste åren. I Stockholm öppnade ett svenskt makerspace i våras.

Tanken är att skapa gemensamma ytor där människor kan träffas, samverka och dela på verktyg, kunskap och idéer. Tänk flexibel slöjdsal, med allt från lödmaskiner, programmeringsmöjligheter, symaskiner och möten. Kanske framför allt möten.På hur många ställen kan en teknikintresserad åttaåring träffa och samverka med en doktorerad fysiker och en passionerad orkidéodlare – och utbyta tankar och gemensamt förbättra varandras projekt. Mer om Makerspace i Sverige: http://www.makerspace.se

Gräsrotsfinansiering
Internet och den ökande globaliseringen har lett till att många nya finansieringsformer har sett dagens ljus. Allt från mikrolån till kvinnor i utvecklingsländer till finansiering av idéer och produkter genom gräsrotsfinansiering, crowdfounding.

Primoprojektet som Mattias Davidsson skriver om söker till exempel finansiering via kickstarter.com. Primoprojektet hittar du på: http://kck.st/1dd9hJY

Nu har också SKL gett ut en idéskrift Den digitala folkrörelsen, om crowdfounding och crowdsourcing (samtänk) för att stödja denna form av projekt i offentlig sektor. Skriften kan laddas ned gratis hos SKL, http://skl.se