DIUs seminariedagar med Unesco och OECD
Artikeln anknyter till att Stiftelsen DIU tillsammans med norska Senter for IKT i utdanningen den 21-22 januari 2014 arrangerar två seminariedagar kring innovativa lärmiljöer tillsammans med OECD och Unesco i Paris. Läs mer och anmäl dig

Ny rapport från OECD:

Innovativa lärmiljöer – i teori och praktik

Ibland blandas ”teori” ihop med ”abstraktion”. Det som är teoretiskt uppfattas som substanslöst och svårt att tillämpa i praktiken. Men motsatsen till det konkreta är inte det teoretiska utan det abstrakta, det som är svårgripbart. Det finns ett gammalt uttryck som lyder att ingenting är så användbart som en god teori.

OECD/CERIs senaste rapport om innovativa lärmiljöer visar hur en god teori kan användas i praktiken och vara en god vägledning i ett utvecklingsarbete. Styrkan i boken ligger i första hand i helhetsperspektivet, pragmatismen och forskningsförankringen. I sina illustrerande exempel och enskilda delar känns den mindre nydanande.

Centre for Educational Research and Innovation (CERI) på OECD har i dagarna utkommit med en rapport om innovativa lärmiljöer. Det är den andra i en serie om tre. Den första var en omfattande forskningsgenomgång av fenomenet mänskligt lärande, vad det är och hur man bäst främjar lärande. Den andra handlar alltså om innovativa lärmiljöer och den tredje kommer att ha förändring och genomförandestrategier i fokus.

Innovation är en nyckelfråga för dagens samhälle och ekonomi. Detta inkluderar även vårt lärande. De centrala frågorna i boken är vad som kännetecknar en innovativ miljö för lärande, hur man skapar en sådan miljö och får den att överleva.

En ”lärmiljö” ses här som en helhet, ett ekosystem som innefattar både aktiviteten och utfallet av lärandet. Lärmiljöer finns ibland i skolsammanhang, ibland utanför skolan. I rapporten inkluderas inte det innovativa elementet i definitionen av en lärmiljö utan författarna konstaterar att vissa lärmiljöer är innovativa, andra inte. Rapporten är en blandning av teoretiska resonemang och praktiska exempel från skolor som på olika sätt illustrerar de teoretiska resonemangen. I vissa fall blir fallstudierna mycket konkreta med exempel på hur skolorna resonerar, planerar och genomför sin verksamhet. I andra fall är de så kortfattade att man knappast kan bilda sig någon uppfattning om hur en viss idé gestaltas i skolans arbete. Boken är rik på illustrationer som underlättar läsningen.

Hela grundresonemanget sammanfattas i en bild bestående av koncentriska cirklar. Innerst hittar man begreppet ”lärande” sammanfattat i sju principer. Runt detta finns ett lager kallat ”den pedagogiska kärnan”, som består av fyra delar: de lärande (vem?), utbildare (med vem?), innehåll (vad?) och resurser (med vad?). Man poängterar att de lärande kan vara andra än elever, att utbildarna kan vara andra än lärarna, att innehåll kan hämtas från många olika källor och att resurser ska uppfattas i bred mening. Därefter kommer ett skikt av pedagogik och organisation. Ytterst finns formativ återkoppling.

Boken innehåller en koncentrerad sammanfattning samt åtta kapitel. Det första och det sista kapitlet är de mest teoretiska och även mest abstrakta. Övriga kapitel består till stor del av exempel som illustrerar hur resonemangen och teorierna gestaltas i olika vardagssituationer i skolor.

Skolexemplen är valda eftersom de uppfattas som innovativa i sin egen kontext. Det innebär att läsare i olika miljöer sannolikt uppfattar vissa ex- empel som intressanta och andra som ytterst vardagliga. Så illustreras till exempel det faktum att utbildningssituationen kan organiseras på olika sätt med att en skola ibland låter äldre elever undervisa yngre – en metod som Jonas Love Almquist kallade växelundervisning och tillämpade i försöksskolan Nya Elementar på 1830-talet. Detta gör inte metoden sämre, det bara visar att vad som uppfattas som innovativt kan variera.

Sju principer för lärande
Författarna lyfter fram sju principer för lärande som är ett resultat från den förra rapporten. Man betonar att dessa bygger på ett koncentrat av flera omfattande forskningsgenomgångar. De kan alltså ses som en form av metaanalys av det slag som John Hattie gjort så populära. Principerna säger att för att lärmiljöer ska vara effektiva så ska de:

• Erkänna den lärande som huvudpersonen, uppmuntra dennes aktiva deltagande och utveckla dennes förståelse av sig själv som aktivt lärande subjekt.

• Grundas i lärandets sociala natur och uppmuntra grupparbete och kollaborativt lärande.

• Vara lyhörda för varje elevs motivation och den nyckelroll som känslor spelar för lärande.

• Vara ytterst känsliga för individuella skillnader mellan elever, bland annat ifråga om förkunskaper.

• Vara krävande och utmana eleverna utan att överbelasta dem.

• Vara tydlig med förväntningarna och använda bedömningsformer som stämmer med de mål man satt upp, med stark betoning på formativ bedömning.

• Främja horisontell samverkan mellan kunskapsområden, ämnen liksom med samhället och verksamheter utanför skolmiljön.

Det betonas flera gånger att man inte kan välja och vraka ur denna lista utan för att skapa goda lärmiljöer behöver samtliga punkter vara med.

Den pedagogiska kärnan
Utifrån de sju principerna menar författarna att man i huvudsak har fyra faktorer att arbeta med: de lärande, utbildarna, innehåll och resurser, det vill sägadet som man kallar den pedagogiska kärnan. De menar att man har två huvudsakliga verktyg för att skapa dynamik i kärnan, nämligen organisation och pedagogik. Det handlar till exempel om hur man grupperar de lärande och utbildarna, om hur lärandet planeras och förläggs i tid och rum samt pedagogik och bedömningsformer. Det genomgående budskapet vad gäller att organisera de lärande och utbildarna är att variera formerna och att byta positioner, att ibland ha små grupper och ibland stora, att låta elever ibland undervisa andra elever eller att de undervisar lärarna (till exempel att använda dem som it-coacher), att ta in personer som vanligen inte finns i skolan i undervisningen, att skapa lärmiljöer som är informationsrika och sist men inte minst att arbeta med återkoppling (feedback) och formativ bedömning.

Kapitel för kapitel Kapitel 1 ägnas åt en genomgång av de sju principerna för lärande samt en beskrivning av och ett resonemang om varför man valt att kalla sina teorier för innovativa lärmiljöer istället för att ansluta sig till existerande forskningstraditioner som forskning om effektivare skolor (som uppfattas som en för statisk teori) eller skolutvecklingsforskning (eftersom man menar att den egna teorin går utöver skolmiljön och att lärandet måste ha ett bredare perspektiv än skola). Därefter introduceras teorins eller modellens övriga element, vilka kommer att utvecklas senare i boken. Kapitel 2 är en kort beskrivning av de lärande, där det poängteras att andra än elever kan vara lärande och att elever kan ha andra roller än att vara lärande.

Kapitel 3 studerar och illustrerar hur man på olika sätt kan använda de andra tre elementen i den pedagogiska kärnan på ett innovativt sätt. Nya sätt att se på innehåll som till exempel handlar om att introducera framtidskompetenser i skolan, att dra nytta av att det finns elever med olika kulturell bakgrund i skolarbetet, att jobba med hållbarhetsfrågor eller att arbeta ämnesövergripande. Digitala verktyg ses som en central del.

I Kapitel 4 fokuseras de organisatoriska och pedagogiska frågorna. Som tidigare nämnts poängteras vikten av att hitta olika organisatoriska lösningar i olika sammanhang – det finns inte en modell som passar hela tiden. Ibland behöver både lärare och elever arbeta enskilt, ibland i små grupper, ibland i stora. Eleverna kan ibland arbeta åldersblandat och lärarna ibland i ämnesgrupper, ibland ämnesövergripande och emellanåt flera lärare runt en eller ett fåtal elever med speciella behov. Man ser på olika pedagogiska modeller som undersökande arbetssätt, att engagera elever i att lösa reella problem till skillnad mot skoluppgifter, användning av tekniktäta miljöer och olika tidsanvändning och konstaterar även här att blandningen är viktigast – att inte stelna i en specifik form.

Kapitel 5 handlar om att designa lärande organisationer. Man konstaterar att vissa skolor bygger på en utpräglad pedagogisk filosofi eller på mer eller mindre forskningsbaserade metoder till exempel baserade på Howard Gardners teori om sju intelligenser eller pedagogik inspirerad av Dewey eller Montessori. Man ser på några olika ledarskapsmetoder och exemplifierar med konkreta ramverk från några skolor. Det handlar i hög grad om att hitta metoder för att gå från vision till förverkligande. Ledarskapets betydelse på skolnivå och på lärarnivå står hela tiden i fokus. Den nya lärarrollen kan inte reduceras till att läraren blir en handledare utan ett handledarskap måste kombineras med att läraren aktivt ”bygger” eller konstruerar lärmiljöer (det uttryck som används är ”to engineer”). I detta kapitel finns också ett avsnitt om återkoppling och formativt lärande där verktyg som portfolios och loggböcker beskrivs, samt hur lärarna kan ha ett forskande och egenutvärderande arbetssätt för att vidareutvecklas i sitt eget arbete.

Kapitel 6 beskriver exempel på och vikten av inflöde från andra miljöer som högskolor, företag, kulturinstitutioner, elevernas familjer med flera. Skolan behöver söka partnerskap med externa aktörer där man både kan få impulser till sitt arbete och dela med sig av egna insikter och förmågor. I kapitel 7 går man åter igenom de sju principerna för lärande, men denna gång i relation till lärmiljön. Här ges exempel från skolor på hur de organiserar och gestaltar de sju olika principerna, hur de omsätts från teori till praktik. I det avslutande åttonde kapitlet dras alla de olika delarna samman och man visar hur de tre centrala delarna av innovativa lärmiljöer – den pedagogiska kärnan, de formativa cyklerna och partnerskapen – samspelar, liksom vikten av att de sju principerna för lärande genomsyrar hela arbetet. Perspektivet blir åter mer teoretiskt och man visar hur bokens egen modell ligger väl i linje med annan forskning inom området. Kapitlet pekar också framåt, mot den kommande rapporten, genom att skissa på frågor runt motstånd mot förändring, organisatorisk tröghet och möjligheter att skapa bestående förändring.

Teori och praktik Avslutningsvis kan man konstatera att boken både har en tung teoretisk ansats och en lång rad ytterst konkreta exempel på hur skolor i sin vardag omsatt teorierna i praktisk handling. I en skoldebatt som åtminstone i vårt land har starka ideologiska spänningsfält så förhåller den sig välgörande pragmatiskt och menar att ingen modell eller filosofi har hela sanningen men att man genom att blanda idéer från olika håll kan hitta en spännande väg framåt. Många av exemplen upplevs från ett nordiskt perspektiv inte som speciellt nydanande, men bokens styrka ligger inte i att identifiera enskilda skolmiljöer som är extrem innovativa utan i den höga graden av konkretion. Boken ger med andra ord både teoretisk vägledning och ytterst handfasta tips på hur man kan utveckla innovativa lärmiljöer.

Jan Hylén
E-Post: jan@janhylen.se

Lästips
Centre for Educational Research and Innovation (CERI), OECD: Educational Research and Innovation

DIUs seminariedagar med Unesco och OECD
Den 21-22 januari 2014 arrangerar Stiftelsen DIU tillsammans med norska Senter for IKT i utdanningen två seminariedagar kring innovativa lärmiljöer tillsammans med OECD och Unesco i Paris. Läs mer och anmäl dig