Ledare DIU 3/2016:

För en nationell strategi:
Låt oss lära av Itis erfarenheter

Nu har det kommit ett förslag från Skolverket till en nationell plan för skolans digitalisering avseende för- och grundskola. Det är ett stort steg framåt, men förslaget behöver diskuteras. Låt oss lyfta fram några väsentliga svenska erfarenheter, som sällan ges den uppmärksamhet de förtjänar.

När Ylva Johansson, dåvarande skolminister, för snart 20 år sedan (1998) presenterade regeringssatsningen Lärandets verktyg, känt som Itis (it i skolan), var hon mycket konkret. Regeringen siktade in sig på att alla deltagande lärare skulle få ett eget verktyg, det vill säga en dator. Utan eget verktyg ingen verklig förändring. Torrsim är ingen bra metod att lära sig simma.

Siktet var dock bortom tekniken: att diskutera denna teknik som ett lärandets verktyg. Man byggde därför en rörelse omkring kompetensutveckling, eller snarare lärares gemensamma kunskapsbildning, kollegial professionsutveckling. Och denna byggdes som en lokalt baserad cirkelverksamhet, med anknytning till närliggande högskolor, vilket skapade ett band till lärarutbildningen och akademin. Och därtill med en krets av itis-handledare som coacher för alla dessa cirklar. Med en nätverksbaserad organisation av dessa handledare, som kom att uppgå till tusentalet. Och mest betydelsefull var själva grundtesen, som faktiskt stred mot flera decennier av svensk skolutveckling: att lärarkåren uttryckligen angavs som spjutspetsen utvecklingen. Satsningen fick ett starkt gensvar och nådde i slutänden mer än två tredjedelar av Sveriges lärarkår. En verkligt framsynt strategi, väl i samklang med senare internationell forskning (Fullan & Hargreaves, Bryk, Timperley med flera).

Vi ska inte romantisera – Itis löste inte alla frågor. Främst får vi nog konstatera att tekniken inte var mogen ännu – de ständigt tillgängliga enkla datorerna fanns ännu inte, där de fanns, stod de oftast instängda i datorsalar. Och digitala läromedel fanns knappast. Lägg till att perspektivet på datorn var att denna var ett verktyg för individen, persondatorn sågs som verktyget för individuell utveckling, ett arv från persondatorns barndom där individualiseringen var drivkraften bort från stordatorernas toppstyrda digitalisering. Det gjorde att det sena 90-talets kritik (Alexandersson, Limberg med flera) mot den ensidiga individualiseringen i skolan och dominans av individuellt arbete exempelvis i matematik, hade en hög relevans även som kritik av datorbruket. Datorerna bidrog till det man kritiserade, den abdikerade läraren, bristen på lärande dialog i klassrummet. Ytterligare en avgörande brist var att skolledarna aldrig fick en central roll i denna satsning. Och så slutligen: bristen på faktisk digital praktik gjorde att det ändå blev torrsim.

Vi bör ta med lärdomar från denna strategi till dagens, med några centrala vägval:
1. Bred satsning med fokus på hela lärarprofessionen, med denna som drivande kraft.
2. Konkret tillgång till egna digitala verktyg för alla lärare, idag trådlöst nätverkade – successivt för alla elever.
3. Kollegial, cirkelbaserad, idag även nätverksbaserad, kunskapsbildning.
4. En kunskapsbildning i intim dialog med högskola och lärarutbildning.

Det betyder att punkt 3 och 4 bör tillföras den nya strategin, liksom ytterligare fyra:
5. Säkerställa skolledningens ledande roll i digital skolutveckling.
6. Säkerställa tillgång till digitala lärresurser och läromedel, stöd för kollegial bedömning av dessa och enkel inloggning.
7. Säkerställa bred forskning och utveckling, baserad på professionen men i dialog med akademin
8. Säkerställa relevant teknik och infrastruktur. Här finns element i en erfarenhetsbaserad framgångsstrategi för skolans utveckling. Förmår vi integrera dessa storskaligt beprövade erfarenheter står vi starka.

PETER BECKER och LENA NYDAHL
E-post: peter.becker@diu.se, lena.nydahl@diu.se