För något år sedan hade jag
besök av en finsk enmansutredare
som ville titta på den svenska
skolan. Han betraktade den som
en förebild för den finska skolans
utvecklingsarbete.
– Varför vill du studera Sverige,
frågade jag förvånat. Den svenska
skolan tittar ju på den finska med
stor beundran. Vad förväntar du
dig att lära av oss?
– Mycket, svarade han allvarligt.
Som jag ser det är svenska ungdomar
bättre än finska på det mesta.
De är mer skapande och kreativa,
bättre på att samarbeta, mer
ansvarstagande och självständiga,
bättre på att lösa problem, mer
kritiska mot auktoriteter, bättre på
engelska, mer vana att möta andra
kulturer, bättre på att kommunicera,
duktigare på att använda IT
och mycket bättre på att framträda
inför andra. Listan kan göras lång.
Det finska ungdomar möjligen är
bättre på, fortsatte han, är att sitta
still, hålla tyst och återupprepa
det läraren just sa. Det gör dem
till utmärkta brickor i 1900-talets
industrisamhälle. Problemet är
att det har passerat, konstaterade
han med ett snett leende. Ett annat
problem är att internationella undersökningar
via sina mätmetoder
hyllar dessa kunskaper, vilket lett
till att den finska skolan stagnerar
i sin självbelåtenhet.
Jag påstår inte att han har rätt
i sin schablonisering. Inga värderingar
alls. Jag bara citerar.
Mötet med den finske utredaren
dök upp i mina tankar
när jag begrundade de åtta nyckelkompetenser
som EU antagit som
centrala för att kunna skapa sig ett
framgångsrikt liv i ett kunskapssamhälle.
Dessa åtta kompetenser är
kommunikation på modersmålet,
kommunikation på främmande
språk, matematiskt kunnande och
mångfacetterade kunskapsbegreppet!
grundläggande vetenskaplig och
teknisk kompetens, digital kompetens,
lära att lära, social och
medborgerlig kompetens, initiativförmåga
och företagaranda,
samt kulturell medvetenhet och
kulturella uttrycksformer. I EU:s
dokument säger man vidare att det
finns en rad teman som berör alla
dessa områden: kritiskt tänkande,
kreativitet, initiativtagande,
problemlösning, riskbedömning,
beslutsfattande och konstruktiv
hantering av känslor.
Det är intressant att notera hur
väl den finske utredarens syn på
svensk skola sammanfaller med
dessa nyckelkompetenser. Kring
detta faktum är det häpnadsväckande
tyst. Det beror på att den
svenska skolan saknar försvarare.
Inte ens de som skapat den tycks
vilja stå för den. Men framför
allt pekar det på att ropet om att
skolan ska ”satsa på kunskap” behöver
förtydligas. Är det inte till
och med ett anständighetskrav att
man talar om vilken kunskap det
handlar om med någon slags beskrivande
adjektiv. Själv tycker jag
till exempel att ”framtidsrelevant”
kunskap är en bra formulering.
När man enats om adjektivet
kan man sedan ta itu med
frågan om vad detta i så fall innebär.
Det skulle ge den svenska skoldebatten
en avsevärd nivåhöjning.
Allt fler tycker att skolan är
värd det!
