Gratiskurser från prestigeuniversitet
utmanar dagens universitetsmodell
Nu kan du helt gratis studera och få
betyg från Stanford, MIT eller Harvard.
Amerikanska prestigeuniversitet
erbjuder gratis kurser och undervisning
på nätet. Det har lett till att
studenter strömmar till i miljontal.
Fenomenet, som kallas Massive Open
Online Courses – MOOC, håller på att i
grunden förändra den gängse universitetsmodellen.
International Herald
Tribune (IHT) har under det gångna året
granskat det framväxande fenomenet i
en artikelserie.
I drygt tio år har fenomenet att universitet
lägger ut undervisningsmaterial
gratis på nätet, så kallat öppna
lärresurser, växt från en företeelse
för ett fåtal eldsjälar till ett fenomen
som få universitet törs negligera. De
senaste två-tre åren har många länder,
däribland USA, Nederländerna och
Brasilien skapat nationella strategier
för öppet innehåll och satsat stora
summor på att tillgängliggöra lärmaterial
för allmänheten.
I kölvattnet på öppna lärresurser
kommer nu gratiskurser vid prestigeuniversitet.
Här erbjuds man inte bara
studiematerial och ett fåtal inspelade
föreläsningar utan gratis undervisning
och ett avslutande prov. Och
studenterna strömmar till i miljontal.
Det först uppmärksammade exemplet
var en kurs som gavs av en Stanfordprofessor
i artificiell intelligens hösten
2011. Den samlade 160 000 studenter
från 190 länder. Sedan dess är lavinen
i rullning...
Undervisningen förändras
Det vanligaste är att studenter som
genomför en MOOC får ett intyg på
att man slutfört kursen, men inget
riktigt betyg. Men under hösten har
American Council of Education börjat
diskuterar en lösning där studenter
mot en avgift kan erhålla ett betyg.
I jakten på studenter erbjuder vissa
universitet redan nu betyg på vissa
kurser.
De flesta kurser erbjuder webbaserat
material i form av text, bilder och
korta videor, interaktiva snabbtester
och diskussionsforum. Genom att
studenterna börjar med förinspelade
föreläsningar och annat förberett material
kan den övriga undervisningen
koncentreras till de frågor som kvarstår
eller som dykt upp som en följd
av inledningen. Denna modell, kallad
flipped classroom, anses pedagogiskt
mycket framgångsrik och blir allt vanligare
också för de campusbaserade
kurserna. Genom MOOC kan den
testas och förfinas.
Men hur hanterar en universitetslärare
att ha en kurs med drygt 100
000 studenter? Den vanliga formen
där läraren svarar individuellt på
varje students frågor fungerar inte
av naturliga skäl. Istället används så
kallad crowdsourcing-teknik där studenterna
får ”rösta” fram vilka teman
och frågor de anser viktigast. Läraren
kan sedan välja ämnen och anpassa
sina föreläsningar efter studenternas
behov och önskemål. För att avsluta
kursen måste studenten kunna visa
att han eller hon har kunskaper nog
att matcha en lärares bedömning av
ett studentarbete. Därefter måste varje
studerande bedöma minst fem andra
studenters arbeten för att få sitt eget
arbete bedömt. Det egna resultatet
utgörs av medelvärdet av de andras
bedömning av ens arbete. Förutom
att vara en arbetsbesparande metod
för läraren, innebär studentbedömningarna
att studenterna
måste relatera sina egna
kunskaper till andras – en
annan pedagogisk metod
som också brukar ge goda
resultat.
För föreläsaren innebär
MOOC en möjlighet
att undervisa fler
studenter under en enda
föreläsning än tidigare
under hela sin karriär –
och därmed få långt mer
återkoppling på sina idéer
än tidigare. Det ger också
möjlighet att ge kurser
inom specialområden
som tidigare inte attraherade
tillräckligt många studenter.
Genom att upptagningsområdet nu är
globalt kan även smala ämnen samla
ett tillräckligt antal intresserade.
För studenterna innebär de öppna
kurserna möjligheter att diskutera
sitt ämne med andra studenter från
hela världen – med nya insikter och
vinklingar på frågorna som följd.
Enligt en professor från Kanadas stora
webbuniversitet, Athabasca, skapar
kurserna ofta bestående nätverk mellan
studenter. Han menar att det fem
år efter de första MOOC fortfarande
finns livaktiga studentnätverk som
tillkom under kurserna. Vissa menar
till och med att nätverkandet är den
främsta vinsten för studenterna.
Än så länge har modellen med att
studenter bedömer andra studenters
arbeten fungerat, men vad händer
med ett sådant här system om till
exempel bedömningsgrunderna är för
oklart formulerade eller för svåra att
förstå? En Princetonprofessor har tillsammans
med sin assistent handrättat
ett tusental studentuppgifter för att
jämföra med studenträttade uppgifter.
Han fann en förvånansvärt hög korrelation
mellan sin egen och studenternas
rättning. Han upptäckte också
att enbart ca 3 procent av studenterna
hade fuskat genom att kopiera Wikipedia,
föreläsningsanteckningar eller
liknande. Bill och Melinda Gates stiftelse
har under hösten anslagit 3 miljoner
USD till forskning om MOOC.
Så inom kort vet vi nog mer om detta
nya och spännande fenomen.
Genomströmning
Den tidigare ordföranden i the Commonwealth
of Learning, Sir John
Daniel, konstaterar i en kritisk artikel
att för närvarande är genomströmningsgraden
i MOOC mycket låg,
omkring 10 procent eller lägre. Till
stor del kan detta skyllas på att det är
svårt att studera på egen hand. Men
samtidigt menar Sir John att än så
länge är det många som anmäler sig
till kurserna av ren nyfikenhet och att
genomströmningen sannolikt ökar
när hypen runt fenomenet lagt sig och
enbart de verkligt intresserade anmäler
sig till kurserna.
Som exempel hade en kurs på
MIT om kretsar och elektronik 155
000 anmälda. Av dessa försökte 23
000 genomföra den första problembaserade
övningen. 9 000 klarade
halva kursen och 7 157 genomförde
hela kursen. 340 studenter, därav en
15-åring från Mongoliet, fick alla rätt
i slutprovet som anses vara mycket
svårt. MIT:s egen kommentar till de
många avhoppen är att i absoluta tal
är drygt de 7 000 studenter som klarade
kursen fler än som tagit kursen
på MIT på 40 år.
Oklar affärsmodell
En av de saker som fortfarande är
oklara är hur universiteten ska kunna
täcka sina kostnader för MOOC. Kurserna
erbjuds vanligen via universitetsägda
företag. Det finns redan en
handfull företag. Ett av de största är
Coursera, ett vinstdrivande företag
med rötterna i Stanford och med
ytterligare 33 universitetspartners –
många av dem amerikanska prestigeuniversitet
men även University
of Scotland, University of Toronto
och EPF Lausanne i Schweiz. Ett annat
företag är Udacity vilket också är
vinstdrivande och härstammar från
Stanford men har andra partners än
universitet. Det tredje stora företaget
är edX som är icke-vinstdrivande och
drivs av MIT och Harvard i samarbete
med bl.a. UCLA. I augusti 2012,
fyra månader efter lansering, hade
Coursera över 2 miljoner registrerade
studenter, ett antal som i somras steg
med 70 000 i veckan.
De första kurserna erbjöds inom
data, matematik och teknik. Nu
breddas utbudet till att även omfatta
medicin, historia, litteratur- och samhällsvetenskap.
Genom att vissa av
MOOC-företagen börjar samarbeta
med utländska universitet så växer
också antalet kurser på andra språk.
Som en följd av samarbetet med EPF
Lausanne kan Coursera erbjuda kurser
på franska och därmed nå studenter
i en stor del av Afrika.
Enligt IHT har pionjärföretagen
haft lätt att hitta riskkapital – Coursera
har dragit in över 22 miljoner USD.
MIT och Harvard har lagt 15 miljoner
USD var för att skapa EdX, medan
Udacity har attraherat över 1 miljon
studenter och 15 miljoner USD i
riskkapital. Trots dessa ganska stora
investeringar tycks ingen ännu ha
hittat en riktigt bärkraftig affärsmodell.
Liksom i många andra webbsammanhang
så satsar man på att skaffa
användarbasen först, för att därefter
försöka hitta affärsmodellen.
Coursera testar licensavgifter, avgifter
för diplom, att erbjuda information
till arbetsgivare m.m. men i dagsläget
är det oklart vilken affärsmodell
som kommer att segra. Företaget
håller fast vid att kurserna ska vara
gratis så att även fattiga studenter har
möjlighet att delta. Den hittills mest
lönsamma verksamheten är att ta ut
licensavgifter från andra universitet
för att de använder Courseras kurser
och material.
Kritiska röster
Det saknas inte kritik av MOOC och
vissa menar att fenomenet snabbt
kommer att gå i graven när studenterna
märker hur svårt det är att genomföra
studierna på egen hand och när
universiteten inser att det kostar mer
än det smakar att arrangera MOOC. I
sin genomgång av myter och paradoxer
runt MOOC menar Sir John
Daniel att man inte ska överdriva
betydelsen av fenomenet. Andra, som
en kanadensisk forskargrupp som
skrivit en rapport till ett kanadensiskt
forskningsråd, menar att fenomenet
absolut måste tas på allvar.
Framtiden?
Vad betyder denna utveckling för
framtiden? En konsekvens kan bli att
det amerikanska utbildningssystemet,
som redan är mycket framgångsrikt
i att attrahera framstående forskare
från hela världen, nu hittar en modell
för att tidigt upptäcka talanger oavsett
var de finns på klotet. Andra länder
kan kopiera modellen men för närvarande
har amerikanska universitet ett
försprång. Ur andra länders synvinkel
finns här en risk för ökad brain drain.
För den talangfulla studenten (tänk
på 15-åringen från Mongoliet) å andra
sidan öppnar sig nya möjligheter
att genomgå utbildning vid världens
främsta utbildningsinstitutioner, även
om man kommer från knappa omständigheter.
Men är inte toppuniversiteten
oroliga för att förlora i prestige när
de erbjuder sina kurser till alla och
envar? Ännu inte, även om Sir John
menar att de borde oroa sig. Högstatusuniversiteten
har fått sin status
genom sina forskningsframgångar
– inte genom att vara extra bra på att
undervisa. Att deras studenter klarar
sig så bra har sannolikt mer att göra
med att de utgör gräddan av gräddan
i studentpopulationen, menar
Sir John. Det kan bli en nyttig insikt
för alla att universitet med lägre status
kan ha nog så bra undervisning.
MOOC kan bli en bumerang tillbaka
mot prestigeuniversiteten.
För närvarande används MOOC
till stärka universitetens varumärke
och förfina nya undervisningsmetoder.
Vissa universitet med lägre status
har börjat ersätta en del egna introduktionsföreläsningar
med förinspelade
föreläsningar av kända namn
från högprofilerade universitet. Traditionella
colleges och universitet som
inte befinner sig bland de som anses
bäst tycks märka vissa svårigheter att
övertyga sina studenter om värdet att
betala kursavgiften. Det innebär att
ytterligare en konsekvens av gratiskurserna
kan bli att de pressar ner de
oerhört höga terminsavgifterna på
amerikanska universitet. Dessa har
stigit med 360 procent sedan 1986.
I den mån konkurrensen eller
en gångbar affärsmodell gör att allt
fler MOOC ger fri tillgång till inte
bara lärresurser, undervisning och
avslutande prov utan också betyg, så
lär svenska universitet och högskolor
behöva förhålla sig till fenomenet.
Det är troligt att svenska studenter
snart kommer med intyg eller betyg
från Stanford och Harvard på kurser
som de vill tillgodoräkna sig som en
del av sina ordinarie studier. Då krävs
nog ett samlat grepp från den svenska
högskolevärlden.
Jan Hylén
Fristående utbildningsanalytiker och expert
åt Digitaliseringskommissionen.
E-Post:
jan@janhylen.se
Referenser och
länkar
Lewin, T (2012): Instruction for
Masses Knocks Down Campus
Walls. International Herald Tribune,
4 mars 2012
