I unga människors digitala kommunikation cirkulerar det ett antal förkortningar. En av de
första som vuxenvärlden lärde sig av dessa begrepp var IRL. Det står för ”in real life” och utgör
motsatsen till livet på nätet. Att träffas IRL är på riktigt och att umgås via nätet är därmed på
låtsas.
För något år sedan blev BRIS (Barnens Rätt i Samhället) Medierådets allierade som svensk
nod i EU-samarbetet kring säkrare nätanvändning. Då förband man sig att addera en kolumn
i den mall som man använder för att dokumentera de samtal man får till sin kristelefon. Där
skulle man notera om det problem som samtalet handlade om var IT-relaterat, dvs om det
handlade om nätmobbing, sms-hot eller andra former av digitala trakasserier.
Detta statistikkrav kom från EU, men från BRIS sida hoppades man på att det skulle leda
till ökad kunskap om nätets roll när det gäller unga människors utsatthet.
Det har visat sig att denna kategorisering har varit mycket svår att göra. Huvudskälet
till detta är att digital kommunikation för dagens unga är en del av det verkliga livet. Totalt
integrerat i allt som sker. Det innebär att de inte gör någon uppdelning i till exempel ”verklig”
mobbning och nätmobbning. Eller för att uttrycka samma sak lite mer drastiskt; Är du
mobbad IRL är du det på nätet också och är du mobbad på nätet så är du det också IRL. Och
samtidigt som detta påstående är sant så har det förlorat sin mening, eftersom barn och unga
inte delar upp tillvaron på det sättet. Livet är ett, livet är helt, livet är på riktigt och den digitala
kommunikationen är en självklar del av detta verkliga och sammanhållna liv. Och när nya
rapporter visar att det har blivit vanligare att träffa kompisar på nätet än hemma hos någon, så
pekar inte det på att våra unga ägnar sig åt verklighetsflykt, utan på att verkligheten har bytt
utseende.
För några år sedan var ”second life” nätets högsta mode och Carl Bildt visade vägen och
öppnade en svensk ambassad i denna låtsasvärld. I dag är det ganska tyst om Second Life. I
stället är det mer personliga sidor som Facebook, Bilddagboken och egna bloggar som gått
segrande fram. Anonymitetskulturen har inte gjort några större landvinningar de senaste åren.
Snarare är det den raka motsatsen – en exponeringskultur – som blivit allt mer tydlig.
Möjligen är dessa exempel tecken på samma tendens. Vad ska man med ett andra liv till
när man har fullt upp med det första? Det har gjort att nätet allt mer har utvecklats till en plats
att vara sig själv på. En arena för identifikation och identitetsbyggande. Där visar man öppet
vem man är och gömmer sig inte bakom anonyma pseudonymer.
Det är nästan att det känns lite orättvist.
Just precis som vuxenvärlden har lärt sig betydelsen av IRL har ungdomarna slutat använda
begreppet och framför allt slutat att dela upp tillvaron på det sättet.
Det är bara att (återigen) lära om, lära nytt och lära rätt!
