Informationstekniken är viktig
för språkutbildning och
så har det nog alltid varit. I
modern tid har det bland annat
handlat om fonografer, språklaboratorier,
film och TV. I grunden
handlar informationstekniken
om kommunikation precis
som språkutbildningen, och modern
informationsteknik ger inte
bara nya kommunikationsmöjligheter
utan också direkt tillgång
till målspråk och målkulturer.
För de flesta språk finns massor
av digitala resurser som till
exempel radio, tv, tidningar och
virtuella världar. Språkutbildning
handlar ju också om tillgång på
språk och språkliga data. Jag tänker
här förstås på internet men
också på systematiskt framställda
språkliga databaser, korpusar,
som kan ge tillgång till hundratals
miljoner ord.
Språkutbildning handlar förstås
inte bara om att studera språk utan
också om att uttrycka sig, varför inte
genom bloggar, webbsidor, e-post,
digital poesi och mångmediala mashups.
Erfarenheter visar att känslan
av en stor potentiell publik ofta har en
starkt motiverande effekt. Olika typer
av rollspel är av tradition vanliga i
språkundervisning och genom att förflytta
dem in i datorn kan man t.ex. ta
in externa deltagare eller knyta an till
den fysiska miljön via mobiltelefoner.
Självklart spelar informationstekniken
också en viktig roll inom språklig
träning, allt ifrån enkel glosträning
till virtuella lärare som kommenterar
ens uttal. Här har stora framsteg på
senare år gjorts inom tal- och språkteknologi,
och de system som tas fram
har ofta en mer direkt användning i
språkutbildningen än tidigare.
I en värld som blir alltmer digital
måste vi också se cyberspace som en
plats för språkutbildningen. De
världar och aktiviteter som skapas
eller medieras genom teknik
– det må vara i datorspel,
LunarStorm, YouTube, Second
Life eller mobiltelefonen – är
viktiga eftersom de är en del av
vår kultur och mångas vardag.
Det är en värld som behöver
analyseras i språkutbildningen,
men den behöver också införlivas
i språkklassrummet.
Informationsteknik utgör
alltså inte bara ett viktigt verktyg
för språkutbildningen, utan
också ett medium, en arena och
en integrerad del av vår vardag.
Just denna genomgripande karaktär
gör det speciellt viktigt
att förhålla sig kritisk. Det finns
åtminstone lika många visioner
som dystopier kring informationsteknikens
roll i utbildningen
och sorgligt nog tenderar debatten att
bli väldigt polariserad.
De bästa diskussionerna mellan
språklärare, teknikutvecklare och
andra intresserade som jag deltagit i
har kännetecknats av en gemensam
vilja att ta in tidigare erfarenheter och
samtidigt se framåt. Ett seminarium
jag deltog i på MIT-universitetet i
USA nyligen avslutades med att såväl
språklärare som tekniker och pedagoger
begav sig till ett spellabb för att
faktiskt testa och – får man förmoda –
diskutera datorspel.
Språklärare behöver kritiskt och
framtidsorienterat diskutera vilket
digitalt stöd för lärande man behöver
och vilka ´klassrum´ man vill ha.
Digitala klassrum
är inte nödvändigtvis
enklare att riva
än fysiska klassrum
och ibland ter de
sig mer stängda och
betydligt mindre
progressiva än sina
förlagor. Samtidigt
måste vi också
fundera över vilken
informationsteknik vi vill ha i klassrummen.
En skärm för eleverna och
en för lärarna? Eller digitala skrivtavlor
som uppmuntrar till ett elevaktivt
lärande? En kostnadsfråga, självklart,
men väl underbyggda visioner behövs
och inte minst från språklärarna; om
det går gärna från flera språklärare
tillsammans med övrig relevant kompetens.
Språklärare måste alltså vara aktiva
men det är också lärarutbildningens
ansvar att förbereda nya språklärare
på en värld där informationsteknik är
en ofrånkomlig och genomträngande
komponent. Det kan inte endast göras
genom allmänna IT-pedagogiska pass
utan måste i hög grad integreras i ämnesutbildningen.
Där finns mycket av
resonansdjupet.
Just den kreativa sidan informationstekniken
är något jag speciellt vill
framhålla. Jag får själv energi genom
den skaparglädje och uttrycksvilja jag
ser hos studenter
och projekt i mitt
labb på Umeå universitet.
Självklart
behövs kritisk analys
men vi får inte
glömma bort det
kreativa skapandet.
Allra minst
om vi är språklärare.
När Skolverket
på sin webbplats talar om det
vidgade textbegreppet i relation till
språkutbildning handlar det mest om
vidgade texter som studieobjekt och
nästan inte alls om uttrycksförmåga
eller uttrycksvilja. Ändå är det här
mycket av kraften finns. I den digitala
kompetens som EU identifierat som
kärnkompetens måste såväl kunskap
om det digitala, reflektion kring det
digitala och skapande med hjälp av
det digitala ingå.
Självklart bottnar vi i oss själva
och vår verklighet. När jag nyligen
höll en presentation med dator i en
industrilokal i Amsterdam var man
tvungen att använda trucklyft för att
få upp någon som kunde slå på projektorn.
Fjärrkontrollen fungerade
inte. Tekniken måste ibland tämjas
och språklärare behöver god hjälp.
Men det är också viktigt att vi har
nog med kompetens och självförtroende
att engagera oss i inte alltid lätta
diskussioner med teknikansvariga och
skolledare.
I modernt lingo är informationsteknik
ofta en konkurrensfördel, och
här kan vi vara med och se till att det
inte bara handlar om nya datorer utan
också om pedagogik, erfarenhet, engagemang
och innehåll. För språkutbildningens
bästa.
PATRIK SVENSSON fil. dr. och föreståndare
för HUMlab, en mötesplats mellan humaniora,
kultur, konst och ny informationsteknik vid Umeå universitet.
webb: www.humlab.umu.se
blogg: http://blog.humlab.umu.se/patrik
E-Post: patrik.svensson@humlab.umu.se
Till våren kommer DIU ut med ett temanummer
kring språk och medier. Kom gärna med synpunkter och idéer till red@
diu.se
