Vi var på Kunskapsgalan nyligen. Nej DIU vann inte, men vi var finalister. Grattis till Drömmarnas hus, som i Malmö och Skåne skapar scener där ungdomar spelar sig till insikter och självkänsla. Ofta ungdomar som behöver puffar, ett fast handtag för att komma över trösklarna till sitt eget liv. Drivkrafter hos dem själva som måste förlösas. Arbetet med att personligt spela upp och uttrycka sammanhang kan vara en avgörande nyckel.
Intressant nog hade mycket av årets prisbukett från Nationalencyklopedin - Hyper Island med sin innovativa medieutbildning förankrade i verkliga praktikfall, Kärleksakuten, Eva Funck och Drömmarnas hus en gemensam nämnare. Att kunskaper växer i processer där människor själva medverkar i skeenden - och ges tillfälle att gemensamt reflektera kring dessa.
- Det som kallas case-metodik på Harvard eller handelshögskolor, är vår själ och vardag, som HyperIslands rektor uttryckte saken vid prisseminariet. Med den skillnaden att Hyper Island arbetar med skarpa fall, där elever själva och personligen kliver in i fallet. Det händer något avgörande när man själv blir känslomässigt delaktig.
Andra känner igen detta från Storytelling, som sedan några år används i många svenska skolor. Eller från arbete med gestaltande film- och medieprojekt, i samspel med Filminstitutet eller Dramatiska Institutet. Eller skrivprojekt. Eller matteprojekt. Kognitionsforskaren Peter Gärdenfors talar om att människan tänker i berättelser. Vi minns och förstår sammanhang genom berättelser. Och genom att kroppsligen och personligen uttrycka sammanhangen.
- Varför inte lära ut negativa tal genom stega fram och tillbaka längs tallinjen?, frågar han.
Det finns två huvudpunkter i dessa arbetssätt. Att utgå från meningsfulla sammanhang. De må vara verkliga som hos Hyper Island eller påhittade som när Piteåelever nu i höst gör en stor kedjeberättelse. Eller Guldäpplevinnaren Martin Fernströms bokblogg. Sammanhang som berör och involverar.
Det andra är faktiskt att kliva ur sammanhangen. Det är då lärandet kan ske. När man kliver ur, distanserar sig och får syn på det man gjorde. Det är inte i görandet, utan efter görandet, vid eftertanken kring görandet, som man lär sig. 'Eftertankens kranka blekhet', som det heter. Hoppar vi över det första ledet, att vara i situationer, 'i leken' - får vi ingen närvaro, inget engagemang. Hoppar vi över det andra får vi kanske engagemang, men inget lärande.
Undervisningens konst handlar mycket om att kunna göra båda delarna. Skapa situationerna - eller ibland att fånga de som kommer flygande förbi. Och att med engagemanget kvar, kliva ur situationerna, betrakta dem, betrakta vårt agerande och fundera över detta, se sammanhang, alternativ och möjligheter. Att lära.
Allt det här gör vi i dagens samhälle, i dagens sammanhang, med dagens verktyg och dagens publik. När hälften av 5-åringarna använder Internet blir det nödvändigt att ta vara på de sammanhangen för lärandet. När allt fler satsar på egen dator för alla, elever och lärare, blir det här allt viktigare. Hur vi använder dessa verktyg för att lyfta lärandet. Där skolan blir en del i att skapa vår tids berättelser. När vi strävar efter att nå kunskapsmålen, måste vi söka oss till drivkrafterna. De som ger eleverna motivationen.
Peter Becker
PS Flera av frågorna belyses av artiklar i DIU-numret. Och DIU kommer att låta flera möta Hyper Island vid tillfällen framöver, närmast vid ett BETT-seminarium vi arrangerar.
