Som ny lärare kom jag till grundskolan. Matte kunde jag, med 3 års doktorandstudier bakom mig –
och ungefär lika lång lärartjänst på universitetet och ett år på lärarhögskolan. Svårare var att greppa hur man fick en åk 7-klass att gripas av min entusiasm för ämnet.
Det tog flera år och byte till gymnasium innan jag kände mig helt hemma i rollen. Innan jag
kunde vakna varje morgon och känna: kul, jag ska till jobbet och träffa eleverna. Senare kom en
period då jag hade lärarkandidater, som det hette då. De blev en ny kick. I mötet med dem blev det synligt, hur mycket jag lärt mig. Inte minst för mig själv. Det blev tydligare, det blev formulerat, i dialogen med lärarstudenterna. Det gav självkänsla. Men framförallt en insikt.
Några kan ha lärartalangen medfödd, många av oss måste lära sig konsten. Och den kommer ur erfarenhet, den går inte att lära ut i lärarutbildningen. Läraryrket är en konst, som bara delvis kan läras ut, det måste levas. Behärskandet av konsten växer ur egen praktik – och reflektion och diskussioner kring denna.
Senare, och då som forskningsledare inte i matematik utan i didaktik och digital design,
mötte jag begreppet ”reflekterande praktiker” hos den amerikanske design-tänkaren Donald
Schön. Och insåg att här är begreppet som beskriver den process jag genomgått och ständigt genomgår. Erfarenhet, fångad, formulerad och reflekterad och helst delad med andra, ger ny kunskap.
Jag insåg att den fortbildning som lärare mötte var feltänkt. Man satt på studiedagar
och matades av visa tänkare eller stundtals av kunniga kollegor. Sällan eller aldrig i samtal
utifrån egen praktik. Under nästan tjugo år hade jag en studiedag (av hundra!) då lärare delade reflektion utifrån egen praktik. Här härskade fortfarande ”tratten i huvudet”, korvstoppningen, som modell för kunskapsutvecklingen.
Det här är bakgrunden till att DIU strävat efter att skapa en dialog med forskning,
utifrån praktikers frågor och perspektiv. Inte tvärtom, utifrån forskarnas frågor, vilket är det vanliga: Där man försöker popularisera doktorsavhandlingar, utan att ta sig igenom det jobb som det innebär att läsa dem med lärarögon, utifrån ärares/praktikers perspektiv.
Det sista decenniet har mycket hänt på den här fronten. För att börja i slutet, så hävdar jag att de nya digitala forumen på nätet, bloggar och andra, ger lärare helt nya möjligheter att dela vardaglig reflektion med varandra. Att gemensamt odla kunskap, yrkeskunskap. Att
den framtida lärarprofessionen kommer att kunna växa med dessa nya medier. Att när Michel
Fullan (se DIU nr 5/10) från Kanada talar om den avgörande vikten av ”professional development”, så har vi här verktygen för denna utveckling. Och när Peter Gärdenfors i sin nya, nödvändiga, bok (Lusten att förstå) framhäver det informella lärandet, det egenstyrda lärandet, så gäller detta självklart också lärarna och deras professionella utveckling. Vi har bara inte hunnit dit ännu. Det måste komma. Inte bara eleverna måste lära sig i den framtida skolan, också lärarna!
Och årets Guldäpplefinalister illustrerar detta. Om DIU förtjänar en finalplats till Kunskapspriset 2010 så är det för vårt envisa fasthållande av just detta (kunskaps-)perspektiv. Därmed äger alla som deltagit i denna tidskrift – och dess delade reflektion – del i vår finalplats. Grattis!
