Integration och nyanlända

Dubbelbokning av klassrum
startskott för integrationsprojekt

När gymnasieeleverna i Visby skulle inleda sitt filmprojekt fick de besök av tolv nyanlända flyktingar från Afghanistan som dubbelbokats i deras klassrum. Dubbelbokningen blev starten på ett gemensamt filmprojekt som förnyade integrationsarbetet på skolan.

Elevernas mentor, Anne Elfström, tillsammans med eleverna Hasebullah Fateh, Lalo Karoli, Zabiullah Mohammadi och Gabriel Lindholm samt läraren Monika Wigren efter sin medverkan på det seminarium som DIU arrangerade tillsammans med Statens Medieråd och UR under Almedalsveckan i juli 2016. Foto: Klas Viklund.
På Wisbygymnasiet på Gotland har bildläraren Monika Wigren sedan 2013 varje år gjort film med elever på gymnasieskolans introduktionsprogram. Där hon möter de elever som inte uppnått behörighet till ett nationellt program. Eleverna har fått göra improvisationer, studera filmdramaturgi och göra film kring frågor som de själva valt.

– Den första filmen handlade om utanförskap och mobbning och beskrev en skolverklighet som också vuxna ibland blundar för, berättar Monika Wigren. Filmen öppnade för en dialog med skolans ledning som eleverna aldrig tidigare haft. Eleverna tillhör en grupp som hamnat utanför, som skolan inte klarat av att fånga upp. Arbetet med filmen fick dem att växa som människor och visningarna av filmen gjorde att skolledningen och politikerna fick upp ögonen för den här elevgruppens villkor.

Efter det första årets trevande försök har filmarbetet fått allt tydligare struktur. Filmskapandet är inte längre ett ”projekt” utan en självklar del av Wisbygymnasiets verksamhet inom introduktionsprogrammet. Men när vårens tio elever stod i begrepp att inleda terminens filmproduktion överraskades de av tolv nyanlända killar från Afghanistan som av misstag dubbelbokats i deras klassrum.

– Jag lät dem delta i våra dramaövningar, berättar Monika Wigren. De flesta av dem hade bara varit i Sverige några få dagar. Vi började med att sätta ord på olika kroppsdelar och gjorde en improvisation kring hur det kan gå till på en vårdcentral när det gör ont i någon del av kroppen. Det var kroppsspråk och teckenspråk som gällde.

Ett ömsesidigt möte
De svenska eleverna, som ibland kunnat uttrycka viss skepsis inför nyanlända flyktingar, tyckte att det var ett spännande möte. De nyanlända bjöds därför in att delta också vid nästa veckas lektion där gruppen tillsammans gjorde improvisationer kring en date mellan en kille och en tjej som gör ett restaurangbesök. Efter det förkastade de svenska eleverna sina ursprungliga filmidéer. De ville göra film ihop med de nyanlända och beslutade att årets film skulle handla om en nyanländ kille som möter en svensk tjej.

– Jag föreslog att vår film skulle baseras på William Shakespeares pjäs ”Romeo och Julia”. Det är ett klassiskt drama om omöjlig kärlek och om svartsjuka, berättar den svenske eleven Gabriel Lindholm.

De afghanska killarna ville absolut göra en film om omöjlig kärlek, men de ville att slutet skulle vara lyckligt. ”Vi har varit med om krig och elände. I filmen måste det gå bra”, översatte modersmålsläraren som vid avgörande moment gick in som tolk. Istället för att välja döden skulle kärleksparet kunna rymma till fastlandet, föreslog någon elev.

De högt studiemotiverade afghanska killarna berikade gruppen med sitt engagemang och sin arbetsdisciplin. De svenska eleverna fick en viktig roll för att introducera de nyanlända eleverna i det svenska språket och den svenska kulturen. Det växte fram en samhörighet mellan elever från två skilda grupper som båda upplevt olika typer av utanförskap och som sökt sin roll i ett större sammanhang.

– Att bygga berättelsen genom improvisationer med kropp och gester har överbryggat de språkliga hindren, säger Monika Wigren. Film är ett universellt uttryck och den digitala utrustningen är lätt att hantera. Vid sidan av den riktiga filmen har också några elever filmat vad som händer bakom kameran, som en dokumentation.

Inspelningen av filmen blev klar vid vårterminens slut. Materialet ska nu redigeras. Men eleverna har redan hunnit visa sitt arbetsmaterial på skolavslutningen, på Bergmanveckan och vid DIUs seminarium under Almedalsveckan. Filmen är viktig som konkret slutresultat, men eleverna är också intresserade av att berätta om filmens tillkomst, sitt samarbete och om de frågor som filmen tar upp.

Hasebullah Fateh, som spelar den manliga huvudrollen i filmen, kommer från Afghanistan. Han har börjat skriva dagbok och egna dikter på svenska och gjort viktiga inlägg vid elevernas presentationer där han reflekterat över kärlek och relationer.

– Vi jobbar tillsammans och har lärt oss förstå varandra, säger Hasebullah Fateh. Det viktiga är inte var man kommer ifrån. Det viktiga är att vi respekterar varandra, det är budskapet i filmen. Jag skriver egna texter om sådant jag känner i hjärtat, om människor som tycker om varandra. Några texter handlar om krig. Jag kämpar med språket. Om man vill lära sig svenska snabbt, beror det på en själv.

Zabiullah Mohammadi kommer också från Afghanistan. Han har varit ljudtekniker under inspelningen. Gemenskapen kring filmen har inneburit att han ingått i en grupp där han lärt sig förstå svenska, men han berättar att han ännu kämpar med språket.

Gruppen håller ihop
Gotland har våren 2016 tagit emot fler än 200 ensamkommande ungdomar. 159 av dem är placerade på Wisbygymnasiet. För Monika Wigren och hennes kollegor har det inneburit en utmaning att parallellt med undervisningen och filmarbetet hantera de kurativa frågor som rör både de svenska elevernas ibland trasiga familjeförhållanden och de nyanlända elevernas traumatiska erfarenheter och osäkerhet inför placeringar och avvisningsbeslut. Monika Wigren har samarbetat med de nyanlända elevernas mentor, Anne Elfström, och elevernas modersmålslärare, Nazzer Yeganeh.

– Det har ibland funnits skilda meningar hos oss lärare kring upplägget av arbetet och vilka förväntningar vi kan ha på eleverna, säger Monika Wigren. Kraven ser givetvis olika ut beroende på elevernas förutsättningar. Vi kan i efterhand se att samarbetet kring filmen svetsat samman gruppen, främjat integrationen och skyndat på de nyanlända elevernas språkutveckling.

Arbetet med rollspel och film gav de nyanlända eleverna ord och begrepp insatta i ett verkligt sammanhang. Deras mentor, Anne Elfström, har kunnat konstatera vilken maktfaktor språket är i en arbetsrelation och att det finns en tröskel att överbrygga:

– På den utvärdering vi gjorde med de asylsökande svarade eleverna att filmen blivit bättre om de getts större inflytande. Men för att vara fullt delaktig i arbetet med att spela in en film måste eleverna också kunna hantera och förstå språket.

Pierre Wilén är filmare, knuten till Kulturskolan på Gotland. Han har varit projektets tekniska handledare. Han förklarar att filmarbetet inte är en demokratisk process:

– Alla delar inte på arbetsuppgifterna på inspelningsplatsen. Eleverna har fått välja en roll i teamet som de känt sig nyfikna på och sedan växt in i arbetet. Det har handlat om att arbeta långsamt, visa alla moment för gruppen och göra tumme upp eller tumme ned kring olika förslag. Det har varit intressant att se hur eleverna hjälpt varandra i olika skeden av arbetet. Genom att jobba tillsammans har vi lärt oss att kommunicera. Min erfarenhet är att det gemensamma filmskapandet kan bygga broar och öppna dörrar.

Den svenske eleven Lalo Karoli kan se att de nyanlända lärt sig mycket, men att de också med sin vilja och målmedvetenhet varit viktiga för de andra i gruppen. Lalo har varit inspelningsledare och haft i uppdrag att se till att alla är på plats och gör sitt jobb.

– Som inspelningsledare måste man hålla koll och ringa efter folk när dom försover sig. Det hände en kille flera gånger. Folk måste ta eget ansvar, komma i tid och göra det dom ska. Vi är en grupp och vi måste hålla ihop, annars går det åt helvete.

En uppgift på allvar
En viktig dimension i filmarbetet är att erbjuda de unga att berätta om angelägna frågor som rör dem själva. Första året ville eleverna veta om filmarbetet var seriöst. De inledde med att testa gränserna genom att kräva att få göra ”en porrfilm” innan en mobbad kille kom med förslaget att göra en ”en mörk film om hur det verkligen är”. I filmen fick han dela med sig sin erfarenhet av att vara mobbad. Nya elever har fått se tidigare års filmer och inspirerats av det djupa allvaret med vilket andra elever tagit sig an uppgiften.

– De nyanlända eleverna har flytt till Sverige därför att det råder krig och förföljelser i deras egna hemländer, säger Monika Wigren. Det är klart att de inte vill skämta bort uppgiften när de ges tillfälle att göra film utifrån viktiga tankar och erfarenheter.

Årets film handlar inte i första hand om ”flyktingfrågan”, utan om att som ung stå upp för sin kärlek. Det visar sig att den afghanska killens familj i hemlighet ordnat en afghansk fru till honom. Den svenska tjejen har en överbeskyddande pappa som inte vill låta sin dotter gå på date. Annat är hämtat direkt från verkligheten, som filmens inledningsscen, där Monika Wigren själv spelar bildläraren som överraskas av att en grupp nyanlända elever dubbelbokats i hennes klassrum. I filmen får händelsen en symbolisk innebörd: Alla anser inte att Sverige är ”dubbelbokat”. Det går att improvisera.

Klas Viklund
E-post: klas.viklund@comhem.se

Länk
Läs mer om DIUs seminarium i Almedalen med Monica Wigren och elever.


Full tillgång till DIU genom årsprenumeration:
Länkar, tilläggsmaterial, gör-det-själv-delar och samtliga artiklar får du tillgång som prenumerant. Teckna årsprenumeration, åtta nummer per år fullproppade med pedagogisk inspiration. Även 5 och 10-licenser för arbetsplatsen till rabatterat pris. Prenumerera här.