Av: Hans Renman
E-Post: hans.renman@me.com

Krönikan:
Skola som utbildar för framtiden

Det är varje skolas ansvar att utbilda eleverna för framtiden. Inte för gårdagen, eller ens för i dag, vilket är lite för vanligt i skolans värld. Och inte undra på det, eftersom vi hittills har levt i ett samhälle där utantillkunskaper om det som är och varit har räckt för att utbildningen ska vara bra nog.

Sedan några år tillbaka har det blivit allt mer uppenbart att utbildningssystemen världen över inte har hängt med i de blixtsnabba, globala samhällsförändringarna. I ett uppmärksammat tal i mars2009 konstaterade till exempel Barack Obama upprört att amerikanska skolor ”inte förbereder för framtiden” och tidigt i vintras hördes samma tongångar från Kinas utbildningsminister, Zhou Ji. I England har forskningsprojektet The Cambridge Preliminary Review pekat på samma sak och i Australien har den uppmärksammade rapporten Touching the Future lagt en grund för kommande reformer.

De revideringar av nationella styrdokument som nu pågår tar ofta avstamp i EU:s nyckelkompetenser och de tre kärnkompetenser som OECD:s DeSeCo-projekt har lyft fram. Mest välkänd är dock den amerikanska organisationen Partnership for 21st Century Skills, som mycket prydligt och pedagogiskt har ställt samman de centrala framtidskompetenserna, till exempel kritiskt tänkande, problemlösning, samarbetsförmåga, global kompetens, IT-kompetens, kreativitet och innovativ kompetens.

Utbildningspolitiker världen över har alltså i bästa fall börjat se över läroplaner men i värsta fall stoppat huvudet i sanden genom en omvänd logik som liknar flykt. Ibland hamnar man mitt emellan, som de nya svenska styrdokumenten är exempel på, där man lyfter fram vissa framtidskompetenser – till exempel entreprenörskap – men helt missar andra, till exempel IT-kompetens.

Att bara göra ett halvdant jobb eller att gå och vänta på politiker har dock aldrig varit en framgångsfaktor för någon organisation. Glädjande nog finns det flera exempel på skolor i och utanför Sverige som nu börjar väva in framtidskompetenserna i sina verksamheter: Bra exempel är amerikanska Think Global School och Ross School, där man mycket tydligt framhåller att i en modern skola måste ”hela barnet utbildas och växa, för hela världen” – ett holistiskt perspektiv som också Martha Nussbaum slår ett slag för i sin senaste bok ”Not for profit: Why democracy needs the humanities”.

I Malmö har Mediegymnasiet redan börjat en spännande resa mot att tydligt profilera sig som en av Sveriges första 21st Century Skills-skolor, och när jag är ute i landet möter jag flera skolor som ligger i startgroparna för att jobba mer målmedvetet med 21st Century Skills.

Ibland möter jag dock skolfolk som säger att framtiden är just framtid, varför allt som har med den att göra är rena spekulationer och därför inte bör tillmätas någon relevans i de beslut som fattas här och nu. Den linjen kan man ju hålla fast vid om man vill, men vi andra konstaterar att det finns gott om evidens som tydligt frammanar en förvånansvärt samstämmig bild av framtiden. Fyra stora aktörer på området är Institutet för framtidsstudier och Kairos Future i Sverige samt Gartner och the Arlington Institute i USA. Det pumpas dessutom ut studier och analyser från universitet och från författare som Paul Collier, Johan Galtung, Bo Dahlbom, Jeffrey Sachs, Thomas Friedman, David Brin och Richard Florida. Så någon brist på beslutsunderlag om framtiden finns inte.

Hur ser då framtiden ut, enligt dessa?
Kina och Indien blir världens största ekonomier redan 2025 och framgångsrika länder är bra på kreativitet och innovationer. Förändringstakten är hög, globalisering och isolationism samspelar, nätverkande är centralt och IT är en ständigt uppkopplad, ständigt integrerad del av våra liv.

Vi är starkt påverkade av en blixtsnabb vetenskaplig utveckling, det råder ekologisk turbulens och staten har påtagligt mindre makt. I centrum: En markant ökad betydelse av individen och det personliga.

Skolor som vill förbereda eleverna för denna framtid möter stora utmaningar i att stärka eleverna, inte bara med gedigna baskunskaper som hittills, utan också genom att strategiskt arbeta med en att ge eleverna en bred uppsättning framtidskompetenser. Detta ställer av naturliga skäl helt nya krav på attityder, arbetsformer, kunskapssyn, mål – och på att ta aktiv del i världen utanför skolväggarna.

Största utmaningen för 21st Century Skills-skolorna är dock att finna vägar att mäta och bedöma dessa nya, viktiga framtidsförmågor. Hur mäter man till exempel kreativitet? Global kompetens? Eller social kompetens? Det finns inga nationella prov i IT-kompetens. Utan uppföljning vet man ju inte om man går åt rätt håll, vilket i förlängningen leder till en risk att skolorna går tillbaka till en traditionell undervisning. Skandinaviska pedagoger har dock ett triumfkort här, i och med att många av dem har goda kunskaper om processbedömning, portfoliometodik, med mera.

I slutändan handlar skills-implementeringen ofta om rent filosofiska och existentiella frågor för eleverna, som ”Vem är jag?” och ”Hur ska jag tryggt kunna ha kontroll över mitt eget liv i en global, kaosartad, svåröverblickbar, ständigt uppkopplad och snabbt föränderlig värld?”

För vid sidan av baskunskaper och konkreta framtidsförmågor som IT-kompetens, ekologisk, global och kommunikativ kompetens, trycker man inom de nya 21st Century Skillsskolorna på att eleverna ska lära känna sig själva, för att därmed kunna stå starka och trygga i en kaotisk och mångfacetterad verklighet. Detta för att en dag kunna ta socialt ansvar och kunna bidra till samhället. Och är inte detta skolans yttersta mål, så säg?

Hans Renman
E-Post: hans.renman@me.com