PETER BECKER: ITIS OCH KK-STIFTELSENS FYRTORNSPROJEKT PÅ ANALYSBÄNKEN
IT-projekt – och vad händer sedan?

Projekt. Satsningar. Extern finansiering. Utbildning. I slutet på 1990-talet var IT i skolan ett hett ämne. Men vad händer efter projekten? När de extra pengarna försvinner. Projektorganisationen har gjort sitt och vardagen tar vid.

Det har en grupp forskare från Handelshögskolan i Göteborg undersökt.

28 större kommunprojekt, kallade fyrtornsprojekt, hälftenfinansierades av KK-stiftelsen under andra halvan av 1990-talet. Tanken var att med större satsningar åstadkomma rejäla genombrott för IT i lärandet, vilka sedan likt fyrtorn skulle lysa upp omgivningen. Det följdes av den nationella Itis-satsningen, 1998-2002. Vad blev det av detta? Vad hände sen?

Frågorna har studerats av Östen Ohlsson och hans forskargrupp vid Handelshögskolan i Göteborg under några år, med finansiering från LearnIT. De har nu kommit med sin slutrapport, Ett möte med förhinder. Om it-satsningar i skolan. Gruppen har tittat på sex kommuner, Alingsås, Göteborg, Höganäs, Stenungssund, Sundsvall och Tingsryds kommun. Man har studerat varje kommun för sig, men i en samlad analys. Samtidigt har gruppen satt in detta i ett större perspektiv: En fråga har då varit: Kan man verkligen åstadkomma förändring med hjälp av ett utvecklingsprojekt?

Det senaste decenniet har vi äntligen, efter lång tids brist, börjat se forskning om lärandet i klassrummet. En fråga vi tagit upp i Datoorn i Utbildningen vid flera tillfällen. Vi möter numera studier kring elever, lärande och kunskapsprocesser i skolan av Ference Marton (pionjären på området), Roger Säljö, Mikael Alexandersson och andra, med en inriktning mot att tolka hur världen och skolan förstås av elever och lärare. Utvecklingen har varit avgörande för att forskningen ska möta intresse från skolans praktiker. Den ger praktiker verktyg för att djupare förstå den vardagliga erfarenheten i klassrummet.

Nu kan det då vara välkommet med det kompletterande perspektiv som det Östens Ohlssons grupp för in i debatten – organisationsperspektivet. Det betyder att det inte primärt är lärandet hos elever eller lärprocesser i klassrummet man studerar. De har i stället studerat styrning och organisation i kommun och skola. Forskarna tillför ett perspektiv kring vad IT betytt för skolan, hur skolan som institution styrs, utvecklas och förändras i en satsning.

sex kommuner granskade
Forskargruppen har valt ut sex kommuner som man studerat. Tre kommuner med fyrtornsprojekt, två utan och ett med speciellt projektbidrag från KKstiftelsen. Kommunerna och projekten har studerats i efterhand, genom dokument, intervjuer och samtal med medverkande (cirka tjugo per kommun).

Intressant i upplägget är att en preliminär analys fördes tillbaka till representanter för skola och kommun för diskussion, varpå den slutliga analysen och summeringen sammanställdes. Det avspeglar en syn på förhållandet mellan forskare och informant, där rollerna öppnas upp. Skolans praktiker värderas som partner i forskningen. Följdriktigt presenterades rapporten på heldagsseminarier på tre platser i Sverige – Umeå, Malmö, och Stockholm, med rejält utrymme för diskussion. (Några av deltagarna ger sina kommentarer på sidan 18-19)

Forskarna har tidigare publicerat rapporter från de studerade kommunerna och i slutrapporten ges en kortfattad skildring av varje kommun för sig. Med sitt utifrånperspektiv ser gruppen likheter mellan skolor snarare än inifrånperspektivets fokusering av olikheter. De frågar sig varför skolan är en så stabil samhällsorganisation? Och lyfter fram ett antal intressanta övergripande drag i sin analys av skolan efter IT-satsningarna.

IT integreras inte
Forskarna diskuterar den grundläggande tolkningen inom skolan av vad IT betyder. En slutsats blir att ”IT hanteras som ett nytt skolämne”. Ett nytt ämne, gärna schemalagt i speciella salar och på bestämda tider – både för elever och lärare. Det behandlas som ett ämne i sig, som slöjd exempelvis.

IT är inte integrerat i alla ämnen och ses inte heller som en resurs i alla ämnen. Det skiljs alltså ut som något särskilt, något som drivs parallellt med annan verksamhet – och av sina egna ämnesexperter. Därmed blir det också legitimt att avstå, man tillhör helt enkelt inte de ämnessakkunniga som undervisar i IT-ämnet.

”IT betraktas i skolan som något främmande”, säger forskargruppen. Genom en mängd mekanismer värjer sig skolan som system mot förändring och särskiljer IT och gör det till något annat, något som kan undvaras. Forskarna belyser pedagogik sparsamt, men från ett intressant organisatoriskt perspektiv. Man visar i de kommunala studierna hur användningen av IT i undervisningen är en fråga för varje enskild lärare att själv ta ställning till.

På gymnasienivå noterar forskarna hur karaktärsämnena mer naturligt integrerar IT, medan kärnämnena inte använder IT i undervisningen. Troligen drivs karaktärsämnenas IT-anknytning framåt genom yrkesanknytningen, inte minst under praktikperioder med yrkesanknytning möter eleverna ett arbetsliv där IT är väl integrerat. Samtidigt noterar man, liksom i andra studier, att eleverna flitigt använder IT för sina arbeten, och då gärna hemifrån där de inte sällan har en mer kvalificerad, och kanske mer pålitlig ITutrustning, än vad skolan erbjuder.

Bristen på strukturer, såsom planer, budgetar och tjänster för IT-pedagoger, gör att skolan blir beroende av enskilda individer, eldsjälar, och deras engagemang. Ett exempel på bristen på förankring i strukturer belyses i att information till lärare finns nästan alltid också på papper, inte bara på nätet, ”eftersom man inte kan förutsätta att alla läser e-post och på nätet”, säger flera skolledare när de intervjuas.

pedagogik och teknik – två olika världar
Den tekniska utvecklingen styrs i de studerade kommunerna tydligt med centrala IT-enheter, centrala satsningar på e-post, plattformar och system med tunna klienter, medan den pedagogiska lämnas ifred, utan strukturer ”motsvarande IT-pedagogiska styrning och implementering [är] desto mer otydlig”.

I alla sex studerade kommuner drivs IT-frågorna i två spår, dels pedagogiskt, dels tekniskt. Oftast med var sin huvudman, pedagogik under det som ofta heter Barn- och utbildningsnämnden, med skolledning och speciella lokala ITpedagoger. Tekniken däremot tillhör en central IT-avdelning, direkt underställd kommunledningen.

I samtliga sex kommuner är också skolledarnas styrning av IT-frågorna vag. Det bekräftar tidigare bilder, till exempel KK-stiftelsens årliga undersökningar kring lärares, skolledares och elevers bedömning av och attityder. Det är upp till lärarlagen, men främst de enskilda lärarna, att ta ställning till användningen av IT.

Elever uttrycker ofta vid enkäter att de vill ha bättre integration av IT i skolan. Forskarna tolkar inte bristen på integration av IT i det pedagogiska som ett motstånd från lärarna, man finner normalt ett positivt engagemang från lärarna. Det är snarare ett ”bristande incitament”. Genomslaget för IT i det administrativa arbetet bottnar i styrande rutiner.

Bakom forskargruppens analys skymtar en konsekvens av de nationella satsningarnas form för deras fortlevnad i kommunerna efter avslut. De nationella bidragen har stött fortbildning och kompetensutveckling inte teknik, det gällde konsekvent för KK-stiftelsen, men delvis även för Itis-satsningen. Därmed blir tekniken en kommunal angelägenhet, vilket motiverar att en långsiktig struktur byggs upp kring support och utvecklingsfunktioner med budget och tjänster.

De pedagogiska uppdragen och kompetensutvecklingen med nationella bidrag tenderar tvärtemot att bli tillfälliga, knutna till bidragen och deras begränsade varaktighet. Därmed minskar trycket på att ge dessa permanent strukturell förankring i organisationen. Kanske kan här en central förklaring sökas till bristen på långsiktighet i pedagogisk IT-utveckling?

nya befattningar efterlyses
Allmänt pekar forskarna på behovet av nya befattningar för att hantera IT-frågorna i skolan, ”alla våra fallstudier visar på behovet av nya befattningar inom skolan för att it ska kunna användas”.

Avgränsningen mellan IT-tekniker och pedagoger ifrågasätts i slutrapporten. De tekniskt ansvariga har ett tydligare mandat, med klarare tidsmässig avgränsning och uppgifter, medan de pedagogiskt ansvariga har en bredare och diffusare roll och oklar tilldelning av tid.

På en punkt tycker jag forskarna hamnar i problem. De påpekar – och kritiserar – att det ofta är icke-specialiserade pedagoger som har de IT-pedagogiska befattningarna. Sedan har jag svårt att följa dem. Är det inte rimligt att uppfatta detta som ett uttryck integration? Att uppdraget inte förbehålls specialister, är väl då positivt?

Forskargruppen kritik av den svagare ställningen för IT-pedagogik, än för ITteknik, kan kanske tacklas med just en ny typ av befattning. Bristen på varaktiga strukturer är en central punkt i deras analys. Frågan utvecklas i ledaren i detta nummer av Datorn i Utbildningen.

projektet som försvann
Ett övergripande perspektiv från forskargruppen gäller projekt som form för utvecklingsarbete. Svenska studier (Staffan Johansson m fl, 2000, från socialstyrelsens verksamhetsområde) och tidigare internationella (Meyer och Rowan, 1977) pekar på att även om projektet är en hanterbar form med avgränsning i mål, i tid och i budget, så tenderar det att skilja utveckling från grundverksamheten. När projektet är slut återgår man till vardagen, och vips, så försvinner drivkraften för utveckling.

Man varnar alltså för att utvecklingsprojekt kan bli ett sätt att motverka förändring. Siktet är inställt på förändring, men om projekt drivs vid sidan av den vanliga verksamheten och inte leder till nya strukturer och integreras i verksamheten blir det inte bestående. Med projektet har man visat sig modern och alert, men efter projektet återgår allt till det gamla vanliga. Strukturerna består. Man frågar sig, har det blivit så med fyrtornsprojekten och Itis?

Det är ju lätt att se Itis som ett exempel på detta, med uppbyggnaden av ett nätverk och en organisation som sedan överges. Projektledningen för Itis försökte värja sig mot denna utveckling genom att inte beskriva ItiS som ett projekt utan som en satsning. En satsning som inte skulle avslutas med en utvärdering, utan strukturer som skulle integreras i befintlig verksamhet och resultera i fortsatt verksamhet. Vi kan nu i backspegeln se att den integrationen misslyckats på de flesta håll, både på nationell myndighetsnivå och lokalt. KK-stiftelsen stödde faktiskt en fortsättning av Itis regionala samordnare, men försöken att integrera dessa i Skolverkets/Myndigheten för skolutvecklings reguljära verksamhet lyckades inte. Engagemanget har ofta dröjt kvar, det visas bland annat i KKstiftelsens senaste årliga skolenkät, men stödstrukturerna har vittrat bort.

den nya styrningen av skolan
Forskargruppen från Handelshögskolan i Göteborg ser sin analys i ett större perspektiv. Styrningen av skola (och vård) i Sverige görs numera i en form av marknadsorienterad, decentraliserad modell kombinerad med utvärdering och kvalitetskontroll från myndigheter. Skapandet av ett speciellt Skolverk med dubblering av styrkan och med fokus på kontroll och utvärdering är en del i denna utveckling. Fenomenet är internationellt, med speciellt stark bas i Skandinavien, England, Australien och Nya Zeeland och kallas för New Public Management (NPM). Välfärdsstaten ersätts av en ”reglerande och utvärderande stat” (Power 1997). Skola och vård är uppenbara exempel på detta, och i båda fallen blir IT ett betydelsfullt verktyg.

Här pekar forskarna på att IT kan användas för styrning med två olikartade riktningar. IT kan bli verktyg för styrning och kontroll uppifrån såväl som för ökad lokal autonom utveckling. Med referens till Shoshana Zuboff sätter forskarna in IT och teknik i endera av två perspektiv: som stöd för ”automatisering” eller som stöd för ”informatisering”. Det senare innebär att medverkande själva blir bättre informerade och därmed kan utveckla och förbättra sin verksamhet, medan det förra perspektivet innebär att kontrollen och styrningen görs uppifrån och utifrån. Ohlsson och kollegor vill med denna polarisering belysa innebörden av och möjligheterna med IT i organisationen.

Självstyrande grupper i bilindustri är ett klassiskt exempel på informatisering. En parallell från skolan är hur IT och portfolio dels kan bli ett verktyg för utökad kontroll av elevers arbete och betygsättning, dels bli ett stöd till elevers egen bedömning och självständiga utveckling. Kvalitetsarbete med självvärdering för både elever och lärare kan vara informatisering, medan Skolverkets utvärderingar har en kontrollfunktion. Syftena är diametralt olika.

Här har vi viktiga frågor framöver, med koppling till det omfattande arbetet som just nu pågår på skolorna kring IUP, omdömen och kvalitetskontroll. På samma sätt kan utvärdering ses som självvärdering inom lärarkåren/skolan för egen analys och utveckling eller som redskap för kontroll och utvärdering uppifrån, från överordnade myndigheter. Här har organisationsforskarna mycket att ge oss, genom att synliggöra processer på denna nivå, processer som annars kan försvinna bakom vårt fokus på den dagliga verksamheten och lärandet.

perspektiv för förändring
Forskarna avslutar sin slutrapport med att teckna några mer långsiktiga scenarier. Man skissar tre utopier där IT förvandlat skola och utbildning

• Skola utan skolmästare, det vill säga mer självständigt lärande inom skolan.
• Utbildning utan skola, det vill säga formellt lärande men i andra former än skolans.
• Lärande utan utbildning, det vill säga frikopplat från institutionen, livslångt informellt lärande.

Vi känner igen alla från dagens debatt om lärande, ofta inspirerade av IT. Man skissar också tre dystopier där man vänt på resonemangen:

• Utbildning utan lärande, det vill säga pluggande med ytinlärning.
• Skola utan utbildning, det vill säga skola som förvaring.
• Skolmästare utan skola, vilken dock visar sig peka tillbaka mot utopierna.

En svaghet i rapporten är att man har ett ganska kort tidsperspektiv, materialet sträcker sig över några få år. En annan är att resonemanget kring värdet av satsningar blir problematiskt. Av bristen på skillnad mellan kommuner med mycket KK-pengar och de utan, drar man slutsatsen att satsningar inte gör stor skillnad. Här underskattar de troligen den gigantiska drivkraft som låg i KK-stiftelsens utlysning, vilken fick effekter på alla kommuner, liksom också eventuella överföringar av erfarenheter – just fyrtornseffekter.

Styrkan är att forskarna pekar framåt med sina frågor: Hur tolkas IT i skolan och hur styrs utvecklingen? Hur kan strukturer skapas som bär vidare efter satsningarna, hur kan förändringar bli varaktiga? Behovet att befästa IT – både teknik och pedagogik – i skolans strukturer är en central fråga. Även om svaren inte är klara, är detta ett perspektiv vi har behov av i diskussionen framöver kring de lokala och nationella strukturerna för att utveckla en skola för IT-åldern.

Peter Becker,
Chefredaktör
E-Post: peter.becker@diu.se