Av: Isak Benyamine
E-Post: isak.benyamine@tii.se

ISAK BENYAMINE OM SKOLDEBATTEN:
Lärare och sakkunskap saknas i mediedabatten

Skolutvecklingen styrs och påverkas allt mer via media – dagspress, tv och radio. Inte sällan leder en debattartikel till konkreta åtgärder i skolan. Men lärarna, de som direkt påverkas av debatten syns sällan i våra medier. Isak Benyamine har läst två böcker som tar tempen på skoldebatten.

Den svenska skoldebatten har under senare år blivit allt mer omfångsrik, intensiv och hetsig. Floden av debattartiklar, böcker, tidskrifter, filmer, tvinslag och bloggar verkar aldrig sina.

Samtidigt är de dagsaktuella skolfrågorna märkligt frånvarande ute i skolan, i alla fall är det mitt intryck. Kanske är det för att debatten i dagspressen präglas mer av politiska utspel och slagkraftiga rubriker än av jordnära sakkunskap.

I fackpressen och i publikationer från högskolor och myndigheter finns samtidigt en stillsam och kanske mer nyanserad debatt. Men den tränger knappast igenom i de stora och breda mediekanalerna. I avsaknad av lärarnas bilder och tankar i dagspressen verkar därför skolpolitiken ibland styras mer av mediedramaturgi och mediestrategier än av genuina idéer, observationer och faktaanalys.

Om det gap som öppnat sig mellan den skoldebatt som förs i svensk dagspress och den som förs i fackpress har Sten Svensson, chefredaktör för Lärarnas tidning och Lena Fejan Ljunghill tidigare chefredaktör för Pedagogiska magasinet skrivit Motbok – om det ideologiska sveket mot skolan. Det är en bok som går till storms mot nyliberal skolpolitik i allmänhet och mot DN:s debattsida i synnerhet. I boken argumenterar författarna ganska effektivt mot den nyliberala trend som genomsyrar dagens skola. De visar bland annat hur den sjunkande kvaliteten i den svenska skolans hänger ihop med avvecklingen av den sammanhållna grundskolan.

Fram till 80-talet, hävdar författarna, låg de svenska eleverna främst i alla internationella mätningar men i och med att friskolereformen tar fart under 90-talet börjar våra resultat sjunka. I dag är andelen barn i privatskolor lika stor som England och USA. På knappt ett decennium har den sammanhållna grundskolan övergivits och resultatet ser vi i en drastisk nedgång för kvaliteten i svensk skola. Med inte så lite ironi pekar författarna på exemplet Finland som till skillnad från så gott som samtliga andra OECD-ländern har behållit en statlig och sammanhållen skola och lyckats hålla en hög kvalitet.

Även om mycket ilska riktas mot profilerade debattörer så är det enligt Lena Fejan Ljunghill och Sten Svensson förespråkarna för den sammanhållna skolan som svikit de progressiva reformerna i svensk skola. Det är en rimlig tanke, men här intar paradoxalt nog författarna samma tillbakablickande hållning som de nyliberala företrädarna Det var bättre förr tycks de säga, och även om de inte ser lika långt tillbaka som till elitskolor, gymnasieexamen och en uppdelning mellan teori och praktik så är deras blick riktad mot en tid innan privatisering och kommunalisering. Är det en möjlig ståndpunkt? Var det möjligt att ensidigt hålla fast vid en progressiv pedagogik samtidigt som nyliberalismen så totalt slog igenom på ett internationellt plan under 90-talet?

Motbok – om det ideologiska sveket mot skolan bör läsas av varje politiker som månar om en skola för alla, inte minst för att den ger viktiga historiska perspektiv på skoldebatten. Ändå är det något som fattas. Tankar och argument för dagens och framtidens skola lyser med sin frånvaro. Boken arbetar sig långsamt bort från skolans vardag och det blir uppenbart att författarna är mer intresserade av retoriken kring skolan än av den konkreta skolverkligheten.

En som väldigt noga aktar sig för att blicka bakåt men samtidigt inte betraktar framtiden som given är författaren Mats Wahl. I reportageboken Den vilda drömmen berättar han om sitt möte med två skolor dit han inbjudits som inspiratör och skönlitterär igångsättare. Det visar sig dock handla om något helt annat. För det han möter är två skolor i kris och Wahl betraktas snarare som en hjälpare i nöden än som inspiratör. Ordet kris kan i sammanhanget kännas lite svagt för vi pratar om skolor där grovt våld förekommer dagligdags, där flickor blir utsatta för våldtäktsförsök, där elever kissar i skolkorridorens lampkupor och där lärarna och skolledning verkar ha abdikerat.

Det skulle kunna vara en beskrivning av den svenska skolan direkt hämtad från Folkpartiets partikansli med åtföljande åtgärdspaket innehållande ordningsbetyg, hårdare straff och avskaffande av teoretiska inslag för stökiga elever. Men Wahls bok lånar sig knappast till denna typ av lösningar. För enligt honom finns inte ”den svenska skolan”. Precis som Fejan Ljunghill och Svenssons, pekar Wahl på hur olikheten mellan skolor har blivit en norm i ett land som säger sig måna om en likvärdig skola för alla.

Wahl uppskattar att cirka fem procent av landets skolor är i kris, och han menar att det är just dessa fem procent som behöver hjälp. Att satsa extra resurser på begåvade barn, att skilja ut de stökiga från det välartade, de teoretiskt drivna från de praktisk begåvade ter sig absurt i ljuset av Wahls beskrivning. Wahl är inte intresserad av snabba lösningar, han beskriver mer än teoretiserar. Samtidigt fi nns en klar och enkel utgångspunkt – en jämlik skola för alla. Han vill precis som Fejan Ljunghill och Stensson bredda och vitalisera diskussionen om svensk skola, men hans strategi är att gå förbi den förenklade polemiken och istället skildra den verklighet han ser, och det så konkret som möjligt.

Den vilda drömmen kan läsas på många sätt, som reportagebok, som gruppdynamisk tipsbok för nyexaminerade lärare, som introduktion till hur man kan generera forskningsfrågor i en skolvardag och sist men inte minst, som ett inlägg i skoldebatten. Som sådan tar den sin utgångspunkt i medier. För har inte en del av skolproblemen med språk och kommunikation att göra, frågar Wahl retoriskt. Samtalet om skolan är enligt honom förvildat och oartikulerat i bemärkelsen att orden döljer mer än de framhäver.

Wahls sätt att ta sig fram i denna vilda och medietäta skoldebatt är att stanna upp, observera, beskriva, refl ektera och på så sätt få stopp på bild- och ordfl ödet. Här handlar det inte om att fördöma andras misstag, inte heller om att drömma sig bort till en annan tid. Boken blir på så sätt ett exempel på hur gapet mellan de olika skoldebatterna skulle kunna överskridas. För ingen kan hävda att problemen han beskriver inte fi nns, och ingen vettig debattör kan hävda att det är de enkla lösningarna som ska rädda den svenska skolan.

Den vilda drömmen kan även ses som en inbjudan till ett samtal med politiker, tjänstemän, forskare, elever och inte minst lärare. Kommer de att kliva in i samtalet? En av poängerna med Fejan Ljunghill och Stenssons Motbok – om det ideologiska sveket mot skolan är att lärarna själva måste styra, inte bara skoldebatten, utan även skolutvecklingen och kunskapsutvecklingen inom lärarkåren.

I dag stärks forskningsanknytningen på landets lärarhögskolor, samtidigt blir även mediekompetens en viktig del av lärarutbildningen. Större medievana borde ge fl er lärare i den breda skoldebatten. Men än så länge är det tyst. De mediekompetenta lärarna syns inte till och så länge de håller sig borta är drömmen om en jämlik skola fortfarande vild och oartikulerad

Isak Benyamine
doktorand i didaktik, Lärarhögskolan i Stockholm
E-Post: isak.benyamine@tii.se