– Revolutionen uteblev, säger grundskolechef Henrik Karlsson i Stenungsund, apropå satsningen på
en digital utveckling, med ett till ett på högstadiet, inledd för ett år sedan. Man hade väntat sig att det
skulle gå fortare. Att eleverna skulle driva på utvecklingen – men det gjorde de inte, de anpassar sig.
Revolutionen uteblev, säger Henrik Karlsson i DIUs intervju i detta nummer, ”det här år svårare än vi
trodde”.
Misslyckande? Henrik Karlsson tecknar en bild av en tydlig utveckling, man känner sig tryggt vara
på väg åt rätt håll. Elevernas lärande är i fokus. Lärare utvecklas, steg för steg. Somliga snabbare, andra
långsammare. Kommunen lär sig. Man är på väg.
DIU har under våren gjort en serie workshops kring och studier av ett antal kommuners satsningar.
Satsningar för att utveckla skolan, till att svara mot samhällets behov i en globaliserad ekonomi
med snabbt växande digitalisering. Kommuner som söker sig framåt, söker svar i nuets arbets- och
lärandeformer, inte i det förgångnas vissnade former. Mindre och större kommuner, med nyinledda
satsningar eller med några års satsningar på nacken. Satsningar som strävar efter att förse elever med
rik tillgång till it, internet och digitala resurser. Vissa drag går igen, om det så är Falkenberg och Umeå
med fyra års erfarenhet – inte mer! – eller de som precis klivit ur startgroparna, som storstadsförorten
Sollentuna. Det finns massor av svårigheter, det går långsammare än vi trott, men det finns ingen väg
tillbaka.
Långsamt, börjar också en krets av pedagogikforskare tala med denna rörelse. Jag ska nämna två, Tomas Kroksmark och Ingrid Carlgren, som har viktiga bidrag till denna.
Tomas Kroksmark har i en uppsats summerat sina slutsatser efter ett års studier av fem grundskolor
med en-en-satsningar, samtal med 74 lärare och analys av deras perspektiv och tankar. I
Lärandets stretchadhet (Didaktisk tidskrift 2010) beskriver han hur man sökt ändrade strategier för
lärande hos lärare och elever, liksom förändringar i synen på kunskap och lärande. I studien som
söker nya kvalitéer i lärandets processer, lyfter han fram sättet att planera, undervisningsmetoderna,
kunskapsbegreppet, strategier för lärande och synen på plats-rum-tid för lärande. Han närmar
sig med ett öppet perspektiv (Heideggers levd värld) och lyssnar. Han utvinner många exempel
på – ja just - svårigheter, möten med nya erfarenheter. Exempelvis måste lärarens planering vara
mycket mer flexibel och samtidigt genomtänkt i förväg, på grund av elevers olika tempo, studieplatser
och inriktning. Bara en början. Långsamt framåt.
Ingrid Carlgren, professor vid Stockholms universitet, har länge intresserat sig för och studerat
lärares egen kunskapsbildning. Hennes perspektiv är att lärarprofessionen nu måste återta sin egen
kunskapsbildning. Hon talar för en parallell kunskapsbildning till den akademiska teoridrivna, en
praktikbaserad och praktikerdriven. Hon jämför med medicinens ”kliniska forskningstradition” och
pekar på att den kliniska medicinska forskningens volym är fyra gånger större än den akademiska.
Därmed har evidensbaserad kunskapsbildning en formaliserad och praktisk grund, som helt saknar
motsvarighet i svensk skola.
Revolutionen dröjer, men resultaten spirar och sprider sig. Som Henrik Karlsson kan vittna: Fritidsverksamheten
tar intryck av eleverna och möter deras nya krav. Och kyrkan börjar fundera på
nya former för samspel med ungdomar som plötsligt kommer med dator i väskan. Långsamt framåt
– men framåt, inte bakåt!