Av:
Kristina Björn
IT-ledare, Barn- och utbildning
samt projektledare för En-till-En Falkenberg
E-post: Kristina.Bjorn@falkenberg.se
Ready for take off?
Spenderade för en tid sedan 16 timmar
med att vänta på olika flygplatser och
ett antal flygtimmar i luften vilket gav
både inspiration och tid att tänka lite
vidare.
En flygplats är på många sätt en
fantastisk mötesplats. Där myllrar
av människor från en mängd olika nationer,
olika språk ljuder och man ser
människor i alla åldrar med allsköns
hudfärger. De befinner sig där av en
mängd anledningar och bär alla på
olika förmågor, kompetenser och erfarenheter.
Det borde med andra ord
kunna vara en ganska kreativ plats.
En flygresa är dock fylld av regler
och ritualer. Alla förflyttar sig genom
flygplatsen efter anvisningar och
skyltar och det är kontroll och rutiner
som gäller. Som passagerare förväntas
man inte direkt ta några egna
initiativ, annat än möjligtvis vid första
incheckning där man vid en terminal
ska knappa in sin bokningskod. Som
belöning får man, om man gör rätt,
ut sitt boardingcard. Detta funkade
för övrigt inte alls för oss under vår
senaste resa. Vi fick därför gå till
incheckningsdiskar och be om hjälp
och där fanns alltid mer eller mindre
trevlig personal som ordnade allt åt
oss utan att vi behövde tänka själva
alls.
Säkerhetskontrollerna är en historia
för sig. Gör man bara som man
blir tillsagd, följer order och undviker
att avvika från angivet mönster så
kommer man igenom, om än numera
scannad över hela kroppen.
Nästa utmaning är att hitta rätt
gate, hålla koll på sitt boardingkort
och infinna sig vid rätt klockslag i rätt
kö i rätt ordning. Ja, ni vet ju allt det
där. De allra flesta av oss har sedan
länge klurat ut hur man ska bete sig
och kommer därför, försenade eller
ej, fram till den önskade slutdestinationen,
varken mer eller mindre och
definitivt inte bättre på något annat
än vår förståelse för hur man följer
den berömda flygresenärskoden.
Men varför detta yrande om
flygresor? Jo. Lyssnade till en lysande
dragning av Stephanie Hamilton,
Apple i förra veckan och hon berättade
bland mycket annat för oss om
en elev hon mött. En helt vanlig elev
som tillbringat ett antal år i skolan, en
skola som med stor sannolikhet också
var den typ av skola som de flesta av
oss upplevt. En skola som man kommer
till på morgonen vid ett bestämt
klockslag, infinner sig i rätt klassrum,
prickas av för närvaro, får läxan
kontrollerad, fördriver tiden med
aktiviteter enligt ett givet schema,
fokuserar på en sak i taget i ett rum
där man sitter med näsan rakt framåt
med mobilen avstängd och kepsen på
hatthyllan. För vad annat kan eleven
ha menat när han/hon beskrev sin
skola enligt följande:
Vän av ordning undrar kanske
nu vad det är för fel med fungerande
flyresor och vad de har med skolan att
göra? Jo, jag tänker såhär. Ändamålet
med en flygresa är i första hand att på
ett smidigt sätt förflytta sig snabbt och
effektivt relativt långa sträckor. Att
förflytta sig från A till B och landa på
en given plats är själva syftet och den
proceduren bör naturligtvis göras så
effektivt som möjligt, särskilt som en
resa instängd i ett flygplan näppeligen
bjuder på några större upplevelser.
Men är det verkligen en sådan resa
skolan ska erbjuda våra barn? Är en
skola organiserad som ett effektivt
transportsystem riktat mot ett givet
mål det som ger vårt land optimalt
utbildade medborgare? Ja visst skulle
man kunna förledas att tänka så. Att
vi har en målstyrd skola där varje
barn ska sträva mot att uppnå vissa
mål. Att det är från A till B eleverna
ska ta sig och att det är det skolan ska
hjälpa dem med. Enkelt, tydligt, mätbart
och lätt att organisera i scheman,
diagram och flödesscheman. Och javisst,
det är naturligtvis helt avhängigt
av vad man vill ha ut av skolan.
Men detta är som jag ser det en
tvådimensionell skola som går ut på
att vara så skicklig som möjligt på att
passa in i givna ramar och mönster,
fylla i rätt rutor rätt och säga rätt sak
vid rätt tillfälle till rätt person, ja helt
enkelt bli så bra som möjligt på att
spela spelet. En skola som ger oss en
mängd experter på att upprätthålla
flygplatsrutiner. Behöver vi verkligen
många medborgare med sådan kompetens?
Tror knappast det. Men vad är
då modellen, om man istället vill att
varje barn ska utvecklas så långt som
möjligt i sin egen takt till självständiga,
kritiskt tänkande, kreativa,
förändringsskickliga individer? Jag
tänker att för detta krävs att den tredje
dimensionen får ta mycket större plats
i skolan. Den dimension som handlar
om förmågor. Om att utveckla kritiskt
tänkande, kompetens att analysera,
dra slutsatser, se samband och medvetet
reflektera och tänka nya tankar,
se utanför ramarna och våga nytt.
Sådana förmågor som hjälper varje
människa att hantera och leva i förändring
och ger individen en beredskap
att möta, hantera och anpassa sig
i den okända framtiden.
Det finns tack och lov utrymme
även för detta i vår fantastiska läroplan.
Men handen på hjärtat. Vad
handlar debatten om? Var diskuteras
vad våra unga behöver för kunskaper
med sig in i framtiden? Var ligger
fokus i dagens skola? Är det så att vi
ägnar oss alltför mycket åt flygplatslogistik
och glömmer bort att flygplatsen
också är en fantastisk mötesplats
med stora möjligheter att tillsammans
med andra utveckla kunskaper och
förmågor som tar oss vidare in i den
tredje dimensionen? Det tycker jag
riktigt många ska tänka vidare på. För
övrigt en mycket lämplig sysselsättning
i väntan på och under en alldeles
vanlig flygresa. Gate closed. Ready for
take off?
Kristina Björn
IT-ledare, Barn- och utbildning
samt projektledare för En-till-En Falkenberg