Jonathan Briggs
professor, Kingston University

IT i skolan:
Behöver vi göra det svårare igen?

Dagens elever kan blogga och twittra, men har sällan en aning om tekniken bakom tjänsterna. Än mindre hur man själv skapar dem. Datoranvändning har blivit så enkel och i takt med det försvinner vår kännedom om vad som sker bakom kulisserna. Är vi på väg att utbilda en generation som bara kan klippa och klistra?

Att bli datavetare var för tjugo år sedan som att upptas i en sekt. Det fanns böcker man skulle behärska, programmeringsförmåga att bemästra och ritualer att utföra vid umgänget med utrustningen. Många av oss verksamma inom datautbildning försökte rasera hindren, uppmuntrade lärare och elever från alla ämnesområden att engagera sig. Vi såg fram emot den dagen då datorer fanns överallt omkring oss, på samma sätt som luften. Då skulle vi fokusera lärandet snarare än tekniken.

Sällan har drömmar så snabbt blivit verklighet, först understött av billiga datorer och sedan av internet och webb. Idag kan alla blogga, surfa från mobiler, skicka videoklipp till Youtube, söka på Google och redigera sidor i Wikipedia. Men vilka följder får dessa förändringar för lärande, för studenter och lärare? Har vi kommit så långt bort från att förklara underliggande tekniker att vi skapat en falsk känsla av vad som pågår, en låtsasförståelse som hindrar framtida möjligheter?

Hur fungerar Google?
Låt oss formulera några frågor för våra elever: Hur fungerar Google och hur sorteras svaren på en sökfråga? Var lagras och processas en Youtube- video eller ett Googledokument egentligen? Vilka transaktioner sker mellan våra datorer och andras när vi kommenterar en blogg eller redigerar en sida i Wikipedia? Hur vet din mobiltelefon var den befinner sig? Hur är tjänster som Google Maps konstruerade och vad skulle behövas för att bygga en konkurrent?

De här frågorna kanske verkar esoteriska men för en stor grupp studenter som kommer till universitetet, till och med datalogistudenter, är det här frågor som de inte kan ge genomtänkta svar på. De antar helt enkelt att tjänsterna finns, att de var enkla att utforma och konstruera och att funktionen inte kräver förklaring. Är det orimligt att föreslå att de någon gång under sin skolutbildning skulle ha mött några av dessa frågor? Eller är det allvarligare ändå, har deras lärare invaggats i samma aningslösa förlitan till tekniken omkring dem? Är vi på väg att bli tekniskt ilitterata?

Krav på specialisering
1995 var jag med om att grunda Hyper Island, en utbildning på högskolenivå i Karlskrona som skulle utbilda i framtidskompetens för digitala branscher. Vi skapade nytt kursinnehåll som bröt ned traditionella murar mellan design, teknik och affärer. Studenter uppmuntrades att ta helhetsperspektiv i projekt och skaffa kunnande kring att skapa, sälja, hantera och programmera cd-rom, informationskiosker, spel och webbplatser.

Hyper Island har varit framgångsrikt i att stimulera andra att skapa liknande kurser men vi ska akta oss för att bli alltför självbelåtna. De senaste åren har vi mött ökande krav från våra studenter på specialisering. De vill få möjlighet att hoppa över vissa delar av kursplanerna för specialisera sig på andra (särskilt design). Den tvärvetenskapliga filosofin kvarstår men alltför få av våra studenter verkar engagera sig i de svåra tekniska aspekterna i kursen. Är detta symptom på samma utbildningsdilemma som i Storbritannien?

Kanske skulle detta inte spela någon roll om den digitala världen nu var färdigutvecklad. Men alla tecken pekar på fortsatt ökad teknisk komplexitet inklusive genomslaget av medierika, mobila, positionsanknuten och personanpassade applikationer, ”mashups”. En typisk nätsajt är i dag navet i ett nät av relationer både sociala och datamässiga, kombinerade med nyhetsflöden, strömmande media från sajter med video, e-handel, annonser och som grädde på moset sammankopplade tjänster som Google Maps.

Okunskap med följder
De handgjorda webbplatsernas tid har kommit och gått, för att bli ersatt av rika internettillämpningar kanske byggda kring Ajax i samverkan med system med föränderlig realtidsinformation. Det är fullt möjligt att förstå dessa system, utforma och bygga dem, men det kräver först att vi försöker förstå dem, plocka isär dem för att komma underfund med hur de är konstruerade. Vi behöver lära oss det tekniska språket och de protokoll de bygger på, liksom den myriad av tekniska framsteg som görs hela tiden.

Vi lär våra studenter html, kanske Javascript och css men för många byggs webb med verktyg som Dreamweaver som gömmer undan all komplexitet bakom dra-och-släppkommandon.

Denna nya tekniska okunskap får följder. För det första blir det svårt för oss att värdera de möjligheter som tekniken erbjuder, vi ser kanske fördelarna men inte kostnader. Exempelvis erbjuder skräddarsydda söktjänster personanpassade resultat baserade på mina tidigare webbaktiviteter – men vi funderar inte över integritetsaspekterna, hur reellt är egentligen hoten och på vilket sätt behöver vi skydda oss? Bara genom att analysera söksystemen och algoritmerna .som registrerar och analyserar vårt beteende kan vi bedöma vilka vinster och förluster vi gör.

Nördar efterlyses
En andra effekt är våra svårigheter att förstå varför det uppstår fel. Om vi inte har en modell för vad som sker bakom kulisserna är det osannolikt att vi känner att vi har kontroll eller förmåga att hantera misstag. Tänk exempelvis på bristen på förståelse av den finansiella marknadens komplexitet (styrt av kopplade informationssystem) och vår maktlöshet inför deras nyliga sammanbrott.

Samtidigt som världen blir alltmer upp- och hopkopplad ökar riskerna för systemsammanbrott. Vi måste förbereda våra studenter på de nya sammanhang som de sociala och tekniska nätverken ger upphov till, när de växer fram i politik, marknadsföring, underhållning och handel.

Det här är således ett upprop för fler nördar, och då inte bara tekniknördar. Vi behöver utbilda tusentals för att arbeta inom informationindustrin och alla andra branscher som berörs av den digitala utvecklingen. Vi behöver projektledare som kan prata teknik och designers som kan föreställa sig sammanhangen som deras idéer kan förverkligas i. Framför allt behöver vi folk som känner självförtroende när det gäller att experimentera med och ta vara på nya idéer när de dyker upp.

Vi behöver en ny vision för dataoch nätverkskunnande som uppmuntrar till frågor och skapande av mentala bilder kring det som sker. Vår nya digitala kompetens kommer att bygga på traditionella ämnen som historia, geografi, matematik och naturvetenskap. Från historien, exempelvis, måste vi lära av tidigare nätverksteknologier som järnvägar under den industriella revolutionen, av geografin om betydelsen av platsen och av nätverk av relationer, av naturvetenskap likheter och skillnader mellan biologiska sammanhang och informationsnätverk.

Egna mentala modeller
Låt oss börja med att definiera en ett antal områden som alla studenter behöver möta både i ungdomsskolan och i högre utbildning Det kan inkludera undersökande av de tekniker som används för sökning, för att skapa nätverk av relationer och platser, för personanpassning, handel, spårning, stöd, publicerande, samarbete och rörlighet. I alla dessa sammanhang behöver vi engagera studenter inte bara i teoretiska studier utan i praktisk prototypverksamhet där de bygger modeller (artefakter) som kan testas, justeras och värderas.

Vi behöver hitta verktyg, data och sammanhang där studenter kan hantera system och komponenter med praktisk anknytning till individer, grupper och organisationer och deras behov. Vi behöver diskutera och värdera deras sociala och etiska konsekvenser liksom hur de kan utvecklas i framtiden. Nyckeln är att varje student skapar sina egna mentala modeller av dessa system, hur de fungerar och hur de påverkar samhället.

Den nya digitala kompetensen
Det här kommer att kräva förändringar också för lärarna och utbildningarna liksom för våra partners i informationsbranscherna. Att involvera studenter i dessa perspektiv är en rejäl utmaning på grund av både tempot i utvecklingen och komplexiteten i tillämpningarna. Lärare behöver själva bli studenter, om de ska kunna hjälpa sina studenter att inte bara lära sig baskunskaper, utan att klättra uppför den ofta branta lärkurvan.Det får också följder för utvärdering och bedömning när studenter samarbetar och använder andras bidrag som byggklossar (”mashups”) i många sammanhang och former.

Vid Hyper Island och Kingston University har vi börjat undersöka denna nya digitala kompetens. Vi utvecklar nya moduler och kurser och involverar studenter i diskussionen om vilka kompetenser de behöver för att förstå och göra bruk av modern datateknik. Det är en diskussion som behöver föras mycket bredare.

Jonathan Briggs
Jonathan Briggs är professor i eCommerce vid Kingston University och en av grundarna av Hyper Island (Karlskrona och Stockholm). Briggs har varit verksam kring datorer i utbildning i nästan 30 år. Han medverkar också i en digital agentur i London, the OTHER media.

Översättning: Peter Becker