Av:Gunilla Celén
E-Post:gunilla.celén@swipnet.se

Dagbok från en ITiS-handledare

Många Itis-handledare har varit med sedan starten hösten 1999. Då var allting nytt, i dag har handledarna lotsat många arbetslag genom Itis och frågan om vad som händer sedan blir allt aktuellare. Gunilla Celén i Sävsjö skrev dagbok här i Datorn i utbildningen under sitt första år som handledare, här är hennes reflektioner två år senare.

Två år som Itis-handledare, kan jag det här nu? Har jag tillräckligt med klarsyn för att kunna utvärdera detta eller uttala mig om huruvida det är ”bra” eller inte?

Än så länge står jag för nära, andra får bedöma vad de ser. Kanske en sannare bild än min? Men två saker ser jag tydligt. En är att min handledarroll känns enklare nu jämfört med tidigare. Arbetslagen behöver väl ungefär lika mycket hjälp med det rent tekniska som tidigare. Man har också ungefär samma frågor kring problembaserat lärande, även om fler numera vet en del redan från start. Men inställningen att datorn är ett viktigt arbetsredskap som har kommit till skolan för att stanna är mycket mer självklar nu.


osäkerhet
Vad beror det på? Har det hänt något ute på skolorna? Eller är det hela samhällsförändringen som gör det? När första arbetslagen drog igång hösten 1999 var IT i skolan absolut ingen självklarhet. Första området ”IT och världen” fick ganska stora proportioner i våra diskussioner. Ämnet ”hur ska alla pensionärer klara sina bankärenden när bankerna försvinner” var outsinligt.

Även om arbetslagen var positiva till att använda IT i skolan fanns en hel del skepsis och mycket osäkerhet kring vad det egentligen ger, som inte lika gärna kan ges på annat sätt. Och tiden! Var ska den tas ifrån? Alla såg ju att tid bara försvann när disketter inte fungerade eller när datorerna inte räckte till, eller stod på fel plats, så att det gick åt fler vuxna för att ro projekten i hamn. Det var inte något som gick att förklara bort med käckheter som ”men barnen har ju så roligt!”.

Ovanan vid att planera hur man bäst jobbar med IT i skolan ledde till en hel del experimentverksamhet, ofta med lyckat, men ibland också med mindre lyckat resultat. När eleverna stängde dörren mellan grupprummen för att kunna chatta med varandra kändes det en aning ansträngt att försvara datorerna i skolan…


hälsosamt skeptiska
Och Internet på mellanstadiet! Bara förslaget fick nackhåren att resa sig på några. Porr och nazism och kopierade elevarbeten, hur pedagogiskt är det? Borde det inte vara vårt åtagande att skydda dem så länge vi kan? Tills mognad inträder? Stig Roland Rask, vars skrifter vi lusläste, var en stor hjälp. Han har en förmåga att belysa problemet från nya synvinklar.

Nu tänker jag istället att det var en viktig insats de tidiga arbetslagen gjorde som var skeptiska till IT i skolan. Deras skepsis hjälpte till att vässa argumenten, att skärpa den pedagogiska diskussionen om hur vi ska använda IT i skolan.


drömma sig bort
Diskussionen om hur elever ska klara det friare arbetssättet som problembaserat lärande är, fortgår förstås. Mycket dyrbar lektionstid rinner undan medan Kalle och Greta strosar omkring och övar sig på att ta eget ansvar för sitt lärande. Hur ska man exempelvis få dem att stanna kvar i ”lärmiljön” på datorn? Ett musklick bort ligger andra chattställen där samtalen är enklare och kanske i hårt hormonstinna pubertetstider mer lockande.

I ärlighetens namn får vi fråga oss, nog händer det att blickar vänds mot fönstret, tankar glider iväg även annars? Hur hårt sitter bojan då? Vi vuxna vill väl också smita undan vardagens slit emellanåt, inte ska dessa högst mänskliga drag hindra ett fantastiskt arbetssätt?


fortsättningen
Den andra saken som man kan skönja är att arbetslagen behöver stöd för att börja jobba på allvar i Itis anda när ny termin startar. Jag undrar alltid vid slutseminariedags hur det går sedan. Hur går arbetslagen vidare? Används de nya kunskaperna? Blir datoranvändningen mer genomtänkt?

Allt det fina man sa om hur arbetslaget utvecklats – fanns det någon substans i det? Jag vill understryka att många arbetslag säger att de fick ut mycket av Itis-arbetet och att de använder datorn på ett helt annat sätt nu än tidigare. Men flera av de gamla arbetslagen har kommenterat att de visserligen använder datorn mer och med bättre kvalitet nu, att de är mer sammansvetsade i laget, men ändå ägnar sig åt ensamarbete igen.

En kvinnlig lärare i ett av de första arbetslagen sa lite uppgivet att ”vi ville så mycket, vi var så tända på det här med problembaserat lärande men vad blev det av det? Pladask, ingenting. Vi jobbar som förut igen!” Jag skruvar bekymrat på mig och undrar vems fel det är? Det var väl jag som inte var så bra handledare. Jag lyckades inte få dem att se tillräckliga vinster med att byta arbetssätt. Eller, är det arbetslagets fel? Lite kunde de väl anstränga sig? Eller, rektorn, det är säkert hennes/hans fel som inte har stöttat dem tillräckligt. Inte varit tillräcklig som pedagogisk ledare.

Man kan säkert leta fler syndabockar, men frågan är hur fruktbart det är? De femton timmarna samt de tjugo seminarietimmarna räcker till att diskutera hur de ska gå vidare, men de räcker inte till att säkerställa något. Det måste till något annat.


samarbete kräver tid
Under de trettiofem timmarna, arbetslagsträffar och seminarier, diskuterar man hur de ska planera sitt nuvarande arbete och de allra flesta uttrycker i sina rapporter hur de vill jobba vidare. Men att i detalj gå in och fundera kring hur arbetet ska se ut framöver finns det inte ork eller inspiration till just då. Det är alldeles tillräckligt att ro det pågående arbetet i hamn.

Det vore en sensation om man hade kreativitet nog att planera nästa arbete mitt i analysen av det nuvarande. Efteråt är det som om luften går ur. Självklart bör arbetet ha varit otroligt lyckat för att man automatiskt ska börja gräva efter det när terminen börjar igen. Det är ett pyssel att få ihop schemat för ett projekt som varar fyra-fem veckor. Det är inte det första man tänker när terminen startar igen ”hur ska vi dubbelarbeta den här terminen för att vi ska kunna samarbeta?”.

Det är enkelt att jobba ensam eller tillsammans med en eller två kollegor. Många tycker att arbeten som bygger på att samtliga i arbetslaget, kanske 10 pedagoger, är involverade är en fel tanke. Det är praktiskt att bara ha sig själv att komma överens med. Det är inte förrän man ser en uppenbar vinst med att samarbeta kring problembaserat lärande som man börjar göra det.

Är det rektorns ansvar att Itis-tänkandet fortskrider när arbetslaget är godkänt och klart med slutredovisningen? Det pedagogiska ansvaret ligger ju där och många skriker högt att det är rektorn som måste se till att det finns möjligheter att jobba på nyskapande sätt. Kanske har jag själv tyckt det? Jag är i alla fall helt säker på att enda möjligheten att rektorn stöttar i Itis-tänkande är att han eller hon ser vinster med det.


delaktiga rektorer
Att puffa för bättre och mer genomtänkt datoranvändning är inte så lätt om man själv inte är van datoranvändare. Det vore bra om rektorn också fick möjligheter under Itis-tiden att förkovra sig och framför allt följa arbetslagets arbete. Vem som helst som jobbar i skolans värld ser problemet här, det finns ingen luft i rektorernas tjänster. De har arbetsuppgifter upp över nästippen.

Men, en bra början är att känna sig delaktig i arbetslagets arbete medan det pågår, inte bara få en rapport med internposten efteråt för information.

Gunilla Celén,
Ljungaskolan,Sävsjö
E-Post:gunilla.celén@swipnet.se