Av: Pia Widegren,
E -post. pia.widegren@motala.se

LÄRARE PÅ LUNARSTORM:
Unik chans till insyn i ungdomarnas liv

Pia Widegren är läraren som följde med sina elever till Skunk och Lunarstorm. I dag är det ett naturligt sätt för henne att hålla kontakt med sina elever.

– Deltagande i Lunarstorm och andra communities på nätet ger lärare och vuxna en möjlighet att delta i ungdomarnas värld på ett helt annat sätt än tidigare, menar Pia.

I artikeln beskriver Pia Widegren hur hennes elever lotsade in henne på ungdomarnas virtuella fritidsgårdar och hur de kan användas i skolarbetet.

Det hela började när jag arbetade som karaktärsämneslärare på Barn- och Fritidsprogrammet i gymnasieskolan. Våra elever skall arbeta med människor i olika åldrar och vi tar upp ämnen som har med uppväxandet att göra. Det kan vara existentiella frågor, mobbing, missbruk, övergrepp med mera.

När jag hade sådana lektioner visste jag att det väckte en massa tankar hos eleverna. Tankar kring hur deras egen barndom och uppväxt hade sett ut. Efter dessa lektioner kom det alltid fram elever till mig som ville prata om sig själva. Det var oftast tjejer och oftast de som redan hade börjat bearbeta sina upplevelser. Ofta tänkte jag att jag inte hade nått de jag egentligen ville nå, och undrade hur jag skulle kunna nå de andra, de som inte kom fram efter lektionerna. Det handlade framför allt om killarna, men även vissa tjejer.

Ett av mina ämnen var kommunikation och där uppehöll jag mig ofta vid den icke-verbala kommunikationen. Min ”tes” var att det inte går att kommunicera särskilt bra utan att se människan man talar med. Detta för att man då inte kan se och läsa de signaler man får från mimik, blickar och kroppsspråk.

Min absoluta uppfattning var därför det inte gick att lära känna en person på ett nära sätt via chatt – att det inte kunde bli en kommunikation med djup. En uppfattning som jag har fått revidera.

...det började med mail
Jag började undervisa i data och brukade då skicka gruppmail till eleverna, där de kunde se vad de skulle göra på den aktuella lektionen. När lektionen var slut krävde jag ett mail tillbaka, där de berättade vad de gjort under dagens lektion. Jag upptäckte ganska snart att jag fi ck väldigt personliga svar på dessa mail.

Det kunde vara: ”I dag har jag inte gjort så mycket, för att jag är ledsen över en sak”. Detta gjorde att jag inte längre kände att jag kunde skicka grupputskick, utan det övergick till mer personliga mail. Redan där fi ck jag en annorlunda kontakt med fl era av eleverna.

...min första community
Våren 1999 hade eleverna hittat en community på Internet som hette ”Skunk” och de bad mig att komma dit. Så fort jag hade gått med i Skunk ville de fl esta av mina elever att vi skulle skapa en kompisrelation på Skunk. Det innebär att man lägger till varandra på en ”kompislista” och sedan kan se om den andre är ”online”, och på så sätt lättare få kontakt med varandra.

På Skunk, som på de fl esta communities, har alla medlemmar en egen sida. Jag besökte nyfi ket mina elevers sidor och upptäckte att de var med i olika grupper på Skunk. Jag surfade vidare till dessa grupper för att se vad som diskuterades. De allra fl esta grupperna var helt oskyldiga, men jag hittade några av mina elever som medlemmar i grupper som jag tyckte var tveksamma. Det kunde till exempel vara ”Vi som krökar varje helg” eller ”Vi som röker hasch”.

Detta kunde jag ju inte ignorera, utan började att diskutera med vederbörande kring hur det kunde komma sig att de var med i dessa grupper. Det visade sig att några var med för att det var lite ”tufft”, någon för att det var så, det vill säga att personen ifråga rökte hasch. Det gjorde att jag fick igång en dialog kring detta genom att jag hade sett eleven delta i en diskussionsgrupp på Skunk. Ännu en gång fann jag nya sidor hos vissa av mina elever.

...och så ICQ
Snart var det dags för eleverna att ta med mig ytterligare ett steg. Det skedde hela tiden på elevernas, och framför allt killarnas initiativ. Nu blev det dags att skaffa ”ICQ”, en sorts chattprogram, där man lägger till varandra på en lista och sedan sker en tvåvägskommunikation mellan dessa två personer. Du väljer själv vem du vill lägga till på din lista och det går också att välja om du vill ”visa dig” och vara vara tillgänglig för ”prat” när du är uppkopplad på nätet. Även här hade jag ganska snart de allra flesta av mina elever på listan.

Den stora finessen med ICQ var att jag kunde prata enskilt en stund med dem som jag inte hade hunnit med den dagen i skolan. Jag kunde fråga om elever hade tagit illa upp när jag kanske hade blivit arg över något de gjort, eller inte gjort. Eleverna själva hade också saker de ville ta upp. Det kunde till exempel handla om att en elev var utanför i klassen och att de hade idéer om vad vi skulle göra för att förbättra den saken. Konflikter i klassen var andra ämnen som togs upp.

De berättade också fl era mera personliga saker om sig själva, sådant som var för känsligt att berätta ”öga mot öga”. Nästa dag, när vi sågs i skolan, räckte det ofta med en klapp på axeln så var det utrett.

...och till lunarstorm
Nästa ställe eleverna tog med mig till var Lunarstorm, som startade vid millennieskiftet. Samma sak hände där, eleverna sökte upp mig och skapade kompisrelationer med mig. På Lunarstorm har jag sedan blivit kvar. Och där håller vi fortfarande kontakt sedan just denna klass tog studenten år 2000.

Jag har någon gång också använt Lunarstorm i undervisningen. Det finns flera hundra diskussionsgrupper, så kallade ”diskusar”, om allt mellan himmel och jord. Från väldigt seriösa ämnen till sådana som kanske inte är riktigt lika seriösa.

Det kan handla om livet och döden, religion, relationer, politik, pubertet, datorer, katter, vänsterhänthet och så vidare. Jag tror inte det finns något ämnesområde som det inte fi nns en diskussionsgrupp kring.

När jag arbetar med livsfrågor med mina elever har vi gått dit och lästinlägg kring ”anorexia”, ”självmord”, ”mobbing”. Vi har också skrivit in egna frågor i diskussionsgrupperna och alltid fått många svar inom några minuter.

Det är alltid intressant att se vilka frågor som rör sig i ungdomarnas huvud och hur de svarar varandra. Allt sker öppet och alla kan läsa alla inlägg och svar.

... och diskusboss
Numera är jag också själv moderator, eller som det heter på Lunarstorm ”Diskusboss”, för en diskussionsgrupp som heter ”Föräldrar och lärare på Lunar”. Där diskuteras frågor kring vuxnas varande på Lunarstorm.

Diskussionen rör sig mycket kring föräldrars och vuxnas ansvar, samt skolfrågor. Och här pågår oftast en seriös diskussion kring hur man skall bete sig som vuxen på Lunarstorm. Vi ger också varandra råd kring hur man som vuxen ska göra när man stöter på tveksamma saker på Lunarstorm.

I denna diskussionsgrupp är det lätt att hitta kontakter med människor i samma ålder och det är ett utmärkt ställe för vuxna att börja sin vistelse på Lunarstorm.

... filter med motsatt verkan
I flera kommuner, även min egen, har det hänt att man stänger av eleverna från att besöka just Lunarstorm och Skunk, som är de två mest besökta ställena av den här typen. Det får ofta motsatt effekt än den åsyftade. Stänger man av dessa två, lär sig eleverna att hitta till dem ändå, via mer suspekta vägar. Det finns flera webbplatser på Internet som man kan använda sig av, för att via dem anonymt surfa in till ställen som är avstängda. Man kan då surfa med ett annat IP-nummer (datorns identifikation) än det man har inom kommunen.

Min erfarenhet är också att eleverna i de lägena hittar till andra communities, där det inte alls fi nns det säkerhetstänkande som finns på Lunarstorm. Det fi nns massor av sådana communities. På vissa ställen kan du köpa och sälja horor, misshandla personer och välja på vilket sätt de skall misshandlas också. Är det bättre att eleverna hittar till dessa ställen? Nej, det tycker givetvis inte jag.

Min uppfattning är att skolan, i stället för att stänga av och förbjuda, skall ta en ordentlig diskussion med eleverna. Bilda IT-råd på skolan, diskutera etik och förhållningssätt och gör tillsammans upp regler för hur man skall bete sig med skolans datorer överhuvud taget. Göra som Stig-Roland Rask på KK-stiftelsen brukar säga ”Sätt fi ltret i människornas huvuden, i stället för i datorn”

... ny kontaktväg
Jag har hittat en väg att nå fl era av de elever jag tidigare inte lyckades få samma kontakt med. Det kan gälla elever som inte mår bra, men också elever som är tysta och inte säger så mycket i skolan. De kan tycka att det är lättare att kommunicera och berätta mer om sig själva som personer via ett lite anonymare sätt.

Via Internet har jag kunnat skapa en relation, som det sedan har gått att bygga vidare på i skolan. Jag anser givetvis fortfarande att det vanliga samtalet behövs och att den vanliga kommunikationen vid möten mellan människor i vanliga livet är överlägsen den via nätet, men det här är ett hjälpmedel att nå dit.

Jag tycker naturligtvis att detta är intressant. Det är ju det som är min drivkraft. Att lära känna andra människor.

På nätet möts människor på ett annat sätt och där spelar bakgrund, ålder och dylikt mindre roll än i verkliga livet. Jag har lärt känna människor i alla åldrar, inte bara mina elever. En av mina nya vänner är en kille på 13 år. Vi har daglig kontakt. Han är inte en av mina elever, utan vi har funnit varandra i min diskussionsgrupp, där han är mycket aktiv och skriver kloka saker. Jag tror knappast att han och jag skulle ha blivit vänner på detta sätt om vi inte hade ”setts” på nätet

...läsa mellan raderna
När det gäller kommunikation har jag fått revidera min uppfattning om att det inte går att nå en djupare relation via nätet. Jag har upptäckt att man lär sig läsa mellan raderna på ett nytt sätt. Det går att avläsa en hel del i vad människor skriver och vad det är de egentligen menar.

Ett sätt är att använda så kallade smileys, för att uttrycka känslor. Det är också skillnad på vilka ord man väljer. Om jag frågar en person hur han eller hon mår, och får svaret ”KANON!!!!!” eller ”bra”, så ser jag givetvis skillnad på det. Har vi då pratat ett tag med varandra vet jag hur den personen vanligtvis uttrycker sig och reagerar när det inte sker på det vanligt viset.

...sätta gränser
En lärdom är att även om detta är intressant och roligt, gäller det att komma ihåg att dra en gräns. Risken fi nns att det känns som om ungdomarna vill ”äta upp en”, om man inte ser till att dra gränser. Det är inte meningsfullt att bedriva någon form av terapi. De som jag har upptäckt mår så dåligt, har jag givetvis slussat vidare till professionell hjälp.

Själv markerar jag och visar att: ”Här går gränsen! Nu vill jag inte prata längre”, ”Jag är ledig nu och vill inte prata skolfrågor här”. På nätet är jag Pia Privat, jag svarar inte på direkta skolfrågor av typen, ”vad hade jag på provet, vad skall vi göra på lektionen i morgon”.

En bra funktion i detta sammanhang är att man kan välja om man vill ”visa sig” eller inte. På till exempel ICQ fi nns alltid möjligheten att göra sig ”invisible” och då ser de inte att man är vid datorn.

Jag är medveten om att det här inte passar alla lärare, men vill visa på ett sätt man kan använda sig av.

... ungdomar vill bli sedda
Slutligen vill jag peka på att deltagande i Lunarstorm och andra communities ger en möjlighet att delta i ungdomarnas värld på ett helt annat sätt än tidigare. När annars har man haft full insyn i deras tankar och funderingar? Och det sker på ett helt öppet och tillåtet sätt. De allra fl esta ungdomar vill dessutom att vi, lärare och föräldrar, skall fi nnas där. De vill ju bli sedda!

Kanske kan detta leda till en bättre förståelse mellan generationerna? Det är ju inte bara vi som skall förstå dem, utan vi kanske också kan göra så att de förstår oss bättre?

Pia Widegren,
lärare och IT-samordnare, Motala
E -post. pia.widegren@motala.se