Av: Stig Roland Rask
E-Post: stigroland.rask@bredband.net

Krönikan:

Om mobilattrapper
och obsoleta pekböcker

Tiden är i rörelse och vi med den. Så sägs det ibland, men när det gäller den sista delen av den meningen så är det väl snarast en förhoppning vi uttrycker. Men eftersom vi på olika sätt är en del av denna rörelse så är det inte alltid så lätt att notera förändringarna. På samma sätt som vi inte bryr oss om att vi följer jorden i sin omloppsbana eller att vi är en del av ett expanderande universum.

Ibland dyker det dock upp situationer som gör att man reflekterar. Små och till synes obetydliga vardagshändelser kan vara tecken på att saker och ting förändras. Det kan till exempel handla om iakttagelser av barns beteenden.

Några dagar före jul besökte jag en elektronikbutik tillsammans med Theodor som ännu inte fyllt två år. Eftersom jag är bekant med en av expediterna så gav han mitt barnbarn en gåva i form av en mobiltelefon. Nåja, det var ingen riktig telefon, utan en exakt kopia, som man hade använt i en utställningsmonter.

Theodor mottog med reserverad förtjusning denna tidiga julklapp, men glädjen byttes snart i besvikelse, när han upptäckte att det bara var en attrapp. Han gjorde några försök att få displayen att leva och visa upp några användbara applikationer, men den var död och livlös. Eftersom han är van att hantera sina föräldrars telefoner, och utvecklat en betydande tumteknik när det gällde att växla mellan olika användningsområden, så fann han den stumma låtsastelefonen fullständigt ointressant.

Samma vecka var hans några månader yngre kusin på en så kallad artonmånaderskontroll på barnavårdscentralen. Vid sidan av längd, vikt och några andra tester, så prövades även hennes begynnande begreppsuppfattning. Bianca var mycket duktig och pekade korrekt ut både äpplen och bananer ur den för ändamålet anpassade pekboken. Men när ordet ”penna” efterfrågades, så blev Bianca svarslös och tittade oroligt på sin mamma. Detta var ett för henne nytt begrepp. Hennes skamsna mor – tillika min dotter – förklarade nervöst för personalen att hon absolut skulle ha klarat ordet ”krita” och definitivt orden ”mobil” och ”padda”, men någon penna hade hon nog inte sett i sitt unga liv. Jag tröstade senare min dotter med att hon inte behövde känna sig som en dålig mor, utan att det var personalen på BVC som borde skämmas inför att utsätta 1,5-åringar för så plågsamt omoderna pekböcker.

Den historien påminner mig om en lärare som berättade att när det var dags för de nationella proven så var det första gången under terminen som hans elever använde penna. De var heller inte vana vid att ha med sig detta redskap till skolan, så han fick i förhand se till att klassrummet utrustades med ”en-till-en” när det gäller pennor för att provet skulle kunna genomföras. Med olika typer av ovana och krampaktiga grepp om pennskaften, och med synbar ansträngning och sträng koncentration, genomförde eleverna sedan provuppgifterna.

Jo, som jag skrev inledningsvis; Tiden är i rörelse – och förhoppningsvis kan man tillägga – och vi med den.

Annars riskerar vi att bli lika plågsamt akterseglade som den välmenande mobiltelefonsexpediten eller missförstådda som BVC-personalen med sina obsoleta pekböcker.

Stig Roland Rask
E-Post: stigroland.rask@bredband.net