Krönikan:
Sjöar, öar och kemiska formler
– vilka kompetenser behöver vi?
En gång för mycket länge sedan
tog jag som ung lärare emot en
sjundeklass i början av höstterminen.
Planenligt startade jag med att,
inom ramen för ämnet Geografi, lära
ut gradnätet. Att just gradnätet låg
som första tema på högstadiet var en
prövning för alla nyutbildade geografilärare.
Jag hade just börjat gå vilse bland
mina egna förklaringar kring longituder
och latituder när jag fick den
ena indikationen efter den andra på
att klassens uppfattning om världen
var mycket begränsad. Det kändes allt
mer som en överkurs att prata gradnät.
Mycket tydde på att de behövde
lite mer grundläggande innehåll först.
För att testa om mina misstankar
var korrekta så delade jag därför ut
en blindkarta på Sverige där våra viktigaste
städer, sjöar, öar, berg, vikar,
sund, halländska floder och norrländska
älvar var markerade med siffrorna
1 till 40. Elevernas uppdrag var att
tala om vilket geografiskt namn som
doldes bakom dessa siffror.
När jag rättade resultatet av deras
möda blev jag bedrövad. Mina
farhågor bekräftades med råge. En
stor del av klassen kunde inte lokalisera
Öland och Gotland, Vänern och
Vättern var spridda över hela landet,
de placerade Stockholm i Jämtland
och visste inte ens att Hallands floder
låg i Halland. Nästa lektion fick de
därför blindkartan igen och fick med
hjälp av kartboken reda ut begreppen.
När detta var avklarat fick de som läxa
att inför nästa vecka plugga in denna
sverigekarta. Till ingens förvåning
fick de vid det kommande förhöret en
tredje upplaga av samma blindkarta
för att återigen (utan hjälp av kartboken)
fylla i namnen.
Nu gav rättandet en annan och
mycket mer tillfredsställande känsla.
Klassen hade pluggat ambitiöst och
en stor majoritet hade alla eller nästan
alla rätt på testet. Mitt lärarhjärta
gladdes och jag somnade med ett leende
på läpparna, redo att nästa vecka
återuppta arbetet med gradnätet.
Där kunde historien slutat och
alla skulle vara nöjda och glada
med klassens goda och väl redovisade
kunskaper i svensk namngeografi.
Det är den dock inte. Ett år senare när
klassen just hade börjat åttan delade
jag av någon outgrundlig anledning
ut samma blindkarta igen. Det borde
jag naturligtvis inte ha gjort. Resultatet
var återigen mycket nedslående.
Flera av dem som tillfälligt hade pumpat
upp sina kunskaper ett år tidigare
hade återfallit till en oroande låg
kunskapsnivå. Malmö vid Norrlandskusten
och Göta Älv som gränsflod
till Finland. Jag beslutade mig för att
rädda mitt lärarsjälvförtroende genom
att aldrig någonsin göra den här
typen av experiment igen.
Märkligt nog så påminns jag
om denna bistra lärarerfarenhet
när jag läser den omskakande
berättelsen om barnläkaren på Astrid
Lindgrens sjukhus som just frikänts
från misstankarna om aktiv dödshjälp.
I intervjun i läkartidningen
berättar hon om bristen på grundläggande
kunskaper som gjorde att hon
inte kunde göra sig förstådd, varken
hos polisens förhörsledare eller hos
åklagaren i rättegången.
De förstod till exempel inte »natriumklorid
«. Visste inte vad det var,
utan de började kalla det för ett gift.
Jag försökte förklara att det var vanligt
koksalt som finns i tårar och finns på
bordet ibland som vanligt salt, men
de förstod inte ... Natriumklorid! Här
hör ni hur hon pratar om gift! Hon
har använt gift!« Jag försökte säga att
natriumklorid inte är något gift, men
fick höra att jag försökte förklara bort
mig.
Det intressanta är att dessa jurister
en gång visste vad natriumklorid
var. De kunde med största sannolikhet
även den kemiska formeln.
Detta finns förmodligen dokumenterat
på något kemiprov från högstadiet
eller gymnasietiden. Man kan till
och med anta att dagens medelålders
jurister haft 4:or och 5:or i kemibetyg,
eftersom det krävdes höga medelbetyg
för att komma in på juristlinjerna.
Problemet är att dessa kunskaper fallit
i glömska, eftersom de inte konfronterats
med så mycket kemi senare i livet.
Därför fanns inte tonårstidens tillfälliga
kemikunskaper kvar när de mitt i
livet behövde dem.
Argumentationen för datoranvändning
i skolan har gått hand i hand
med en kunskapssyn som betonat
förmågan att på egen hand tillgodogöra
sig kunskaper. Denna förmåga
har EU beskrivit som ”Lära att lära”
och betonas som en viktig framtida
nyckelkompetens. I den ytliga svenska
skoldebatten har detta ibland hånats
och beskrivits som ett exempel på
”flummig” pedagogik. Detta är mycket
olyckligt och det är hög tid att vi på
nytt står upp för de självklara värden
som denna kunskapssyn bär på.
Är det viktigt att alla alltid kan
skilja på Siljan och Storsjön på
en blindkarta? Knappast!
Är det viktigt att man vid behov
kan reda ut detta? Absolut!
Det bekymmersamma är inte att
vissa jurister glömt vad natriumklorid
är för något.
Det upprörande är att de inte kunnat
ta reda på det när det behövdes.
