Av Lena Nydahl, koordinator på Nationellt centrum för flexibelt lärande (CFL), tidigare
sekreterare i Kompetensstegen, Socialdepartementet och kanslichef för ITiS.
E-Post: lena.nydahl@cfl.se
Efterlyses: Långsiktig strategi för it-utvecklingen
Nya lärmiljöer utmanar. De
senaste tre åren har för min
del handlat om kompetensutveckling
av personal inom äldreomsorgen;
en för mig dittills helt
okänd miljö. Det kan i förstone synas
som långt ifrån skola, ITiS och lärares
kompetensutveckling inom området
IT och lärande.
Men det finns, upptäckte jag,
många beröringspunkter mellan
äldreomsorg, och säkert också
andra områden inom arbetslivet, och
skolan. Ständigt förändrade förutsättningar,
bland annat genom att
allt mer teknik integreras i vardagsarbetet,
vilket leder till krav på att
kontinuerligt lära nytt, behov av ändrade
tanke- och handlingsmönster,
arbete med människor utifrån deras
förutsättningar och behov, ett stort
personligt engagemang hos personal
etcetera.
Under detta arbete har jag haft
stor nytta av allt jag lärde under tiden
som kanslichef och ansvarig för ITiS.
Framför allt den stora betydelse som
rätt sorts handledare, med en inriktning
mot pedagogiskt handledarskap,
har när det gäller kompetensutveckling
och lärande i arbetslivet.
I dag när utredningar kring skolan
står som spön i backen och skolans
styrdokument diskuteras nästan daglig
dags i medierna ägnar jag lite tid
åt en tillbakablick och en fundering
kring framtiden.
För tio år sedan, 1998, pågick
ett intensivt förberedelsearbete
i regeringskansliet. Lärandets
verktyg hade arbetats fram och en ny
satsning på lärares kompetensutveckling
skulle formas. Bland de politiska
partierna fanns då en samsyn kring
vikten av att lärare skulle kunna hantera
den nya informations- och kommunikationstekniken.
ITiS sjösattes
och de därpå följande utvärderingarna
visade på en lyckad satsning men
pekade också på behovet av fortsatt
stöd. En sten hade satts i rullning. I
en del kommuner fortsatte det arbete
som ITiS och KK-stiftelsens satsningar
påbörjat men i många blev det
avslutade projekt och stenen rullade
tillbaka i hålet.
I dag, 2008, genomsyrar tekniken
vårt vardagsliv på ett helt annat
sätt än för 10 år sedan. Vi, barn
och vuxna, använder dagligen internet
för informationssökning, kommunikation
och interaktivitet; många
har gått från att vara konsumenter till
att också bli producenter. Teknikutvecklingen
går allt snabbare och ger
nya möjligheter. Google-generationen
(födda 1993 eller senare) är enligt
forskare duktiga på att använda datorer
och webben men de saknar informationskompetens
och sökfärdigheter
och har därmed svårt att använda
verktygen för utbildning och lärande.
När informations- och kommunikationsteknik
integrerats och
näst intill blivit osynligt i människors
vardag hur ska då skolan kunna
klara sin legitimitet om man där inte
integrerar den nya tekniken? Om
man inte förmår arbeta på ett sätt där
barns och ungdomars kreativitet och
förmågor tas till vara fullt ut? Hur
ska skolan kunna arbeta utifrån varje
elevs förutsättningar och behov om
man inte har tillgång till metoder och
verktyg som ger förutsättningar att
möta dessa utmaningar?
Tekniken har utvecklats och har i
dag en mycket stor potential i lärandesammanhang
som i mycket liten utsträckning tas till vara. Om man
ska kunna använda de möjligheter
som den nya tekniken erbjuder ställs
det krav på ett annat förhållningssätt,
andra metoder och arbetssätt och ofta
också på annan utformning av lokaler
än vad en mer traditionell undervisning
gör. Och på en tillgänglig och
tillförlitlig teknik och på moderna
lärresurser. Att ändra invanda tankeoch
handlingsmönster hos ett stort
antal människor är en utmaning och
något som tar tid, lång tid. Att därtill
få förståelse för och förtrogenhet med
teknikens potential och nya typer av
lärresurser tarvar både tid och pengar.
Hur mycket har egentligen
hänt i skolan sedan vi på
allvar började fundera kring
datorer och IT som ett verktyg för
lärande? Sedan vi lämnade ´industrisamhället´
för ett ´informationssamhälle´
och ´innovationssamhälle´?
Vilka förutsättningar ges lärare och
skolledare att utveckla nya förhållningssätt
och moderna arbetssätt
och metoder? Vilka visioner, mål och
ambitioner finns hos de styrande i stat
och kommuner?
I Sverige har vi satsat på många
statliga projekt under åren; Princess,
Datalära, DPG, DOS, och ITiS. Därtill
de insatser som KK-stiftelsen och
kommuner gjort. Och datorföretag.
Det är mycket tid som använts och
många kronor som spenderats på tidsbegränsade
och av varandra tämligen
oberoende satsningar. I backspegeln
kan vi se att det förvisso sker en förändring
men den
är långsam och
skillnaderna är
stora mellan kommuner
och skolor.
Kortsiktiga satsningar,
med stora
belopp tillgängliga
och i projektform,
visar sig till och med kunna vara kontraproduktiva.
Vad vi i Sverige behöver är
en långsiktig strategi där de
stora aktörer som finns inom
skolområdet samverkar. En långsiktig
strategi där åtminstone staten, Sveriges
Kommuner och Landsting och de
fackliga organisationerna samverkar,
där medel reserveras för en 10-12-årsperiod
och där ett långsiktigt processtöd
byggs in.
I utredningen Tre nya skolmyndigheter
pekas IT ut som ett prioriterat
område för skolan att hanteras
av Skolverket. En förhoppning är
att Skolverket dels tar tillvara och
vidareutvecklar det som redan finns;
resurser och handledningsmaterial i
Multimediabyrån och Leda med IT
för skolledare, handledningsmaterial i
Kolla källan, PIM, liksom alla de fritt
tillgängliga lärresurser som samlats
på CFL:s kursnav med mera, dels får
ett tydligt och långsiktigt uppdrag
att stödja kompetensutveckling av
lärare och skolledare
inom området. Ett
uppdrag som ska
genomföras i reell
samverkan med
andra aktörer inom
skolområdet. Till
exempel de som
samverkade under
ITiS, det vill säga staten, Sveriges
Kommuner och Landsting, KK-stiftelsen
och de fackliga organisationerna.
En ny inspektionsmyndighet ska
byggas upp. En förhoppning är att
denna myndighet också kan driva på
utvecklingen inom området. Till exempel
genom att inrikta sina inspektioner
även på hur väl skolan anpassar
innehåll, arbetssätt och metoder
till de kunskaper och kompetenser
som de barn och ungdomar som går
i skolan nu kommer att behöva. De
kommer att vara yrkesverksamma
långt in på 2050 och -60-talen och om
förändringstakten varit hög och teknikutvecklingen
snabb under 1900-talet
så är det nog inget jämfört med vad
som kommer.