Av: Kristina Rudolfson,
E-Post: kristina.rudolfson@essunga.se

Digitalkamera på särskolan:
Bilderna gör tillvaron begriplig

Digitala bilder hjälper eleverna att kommunicera med omvärlden, berätta hemma vad man gjort i skolan eller på fritids och kanske även bygga på med något som hände efter eller i samband med den bild de beskriver. Autismklassen ”Måsen” vid särskolan i Nossebro, Essunga kommun använder digitala bilder för att hjälpa eleverna att komma vidare i sin utveckling. Kristina Rudolfson, itpedagog i Essunga har besökt ”Måsen”.

Solveig Andersson och Åsa Johansson, pedagogiskt ansvariga i klassen, berättar om elevernas problem:

– För att kunna utvecklas måste du förstå vad som sker runt omkring sig och kunna göra sig förstådd. Det har våra elever svårt för. Elevernas kommunikation handlar oftast om det som händer här och nu, men med hjälp av bilder kan de bättre förstå då och nu. De kan få kläm på tiden.

Arbetslaget på ”Måsen” var ett av de arbetslag som jag handledde under Itis. Under denna tid lade man grunden för hur man i dag arbetar med digitala bilder och barn med autism. Förändringen för ”Måsen” från Itis-året 2000 är, om man jämför med idag, otrolig. Allt är annorlunda.

Det handlar om barn som endast talade med korta meningar, som aldrig funderade över hur kamraterna hade det eller knappt berättade något hemma om sin skoldag. Barn som bara skrev några få ord till en bild i sin dagbok.

Barn som inte klarade av att det kom besökare till ”Måsen” – inte ens jag som Itis-handledare kunde vara där utan att de blev allt för störda i sitt arbete för att klara av ett besök.

I början förstod man sig heller inte på hur en kamera fungerade: hur kommer sakerna in i kameran? Så här skrev arbtslaget i sin rapport:

”En av eleverna kunde inte förstå att kameran, när den var i hennes närhet, kunde fånga bilder där hon inte var med. När hon själv fick hålla kameran var det många härliga försök att få med sig själv på bilden. Hon höll händer och fötter framför kameran, men lyckades inte få en riktig bild. Helt plötsligt upptäckte hon att hon kunde få in andra människor och motiv och därmed själv bestämma vad som skulle vara med på bilden. Detta var en stor upptäckt för henne.”

från slutenhet till berättande
Numera möts jag av barn som säger hej, vet att det är Kristina med datorerna som hälsar på, barn som fortsätter att jobba på och klarar av att berätta för varandra om dagens upplevelser till bilderna på en A4-sida. Barn som funderar över vad Camilla gjorde i Äventyrsbadet eller hur Rasmus kudde blev till i slöjden. Inför ett besök hos syster som ska ge sprutor kan lärarna i förväg göra i ordning en serie med bilder som visar på hur det kommer att gå till. Barnen kan förbereda sig och de slipper en massa rädsla för något okänt.

Vi andra kanske inte riktigt kan förstå vidden av det – men utvecklingen hos några av barnen är och har varit fantastisk. Från en sluten egoistisk värld till en vardag där man klarar att reflektera över sig själv och sin omgivning. Bilderna hjälper dem att nå längre ut – att förstå och göra sig förstådda.

schema med bilder
När jag den här dagen kommer in hos ”Måsen” är det morgon och de äldre barnen sjunger med i ”Good morning to you”. Åsa plockar fram Djungelboken och alla lyssnar spänt på berättelsen om Shere Khan, den halta tigern som dödat en människa. Åsa förklarar några svåra ord, ritar på tavlan bakom och pekar på bilderna i boken. Någon härmar Shere Khan och försöker sig på ett tigervrål. Dagen kan börja!

Eleverna går fram till sina personliga veckoscheman för att se vad dagen ska innehålla.

Snart är alla igång, var och en med sitt. Jag går runt i gruppen och följer deras arbete. En av grabbarna, Robbin, sätter sig vid datorn och arbetar med människokroppen. Han har en bild av ett skelett på skärmen och fyller i orden: kranium, skulderblad och kotor, vidare till höftled och hälben. Inga problem – han vet vad det ska stå.

På ”svarta tavlan” är det fullt med scheman: för dagen, veckan och månaden. Någon har klistrat upp bilder som visar på tisdagens utflykt till Äventyrsbadet i Vänersborg och så finns där förstås en världskarta. Överallt sitter det lappar med bilder eller ord på.

Solveig förklarar för mig: personer med autism är mycket beroende av att det finns rutiner och struktur i deras vardag för att göra den lugn och igenkännbar. Varje barn är olika och har behov av olika mycket stöd. Därför har varje elev sin egen arbetsplats och sitt eget arbetsschema med individuella uppgifter som lärarna planerat mycket noga. Längden på ett arbetspass är inte styrd av tiden, utan man arbetar på tills en uppgift är klar och sedan tar man nästa.

Det är viktigt att varva koncentrerat arbete med rörelse. Därför följer man ett system där lärarna klistrat upp lappar med bilder eller ord på elevens arbetsbord (eller på elevens eget schema över dagen) över ordningsföljden på de arbetsuppgifter eleven ska följa. Motsvarande lapp sitter på en plastkorg eller en plastmapp som eleven får hämta någonstans i rummet, för att sedan gå och ställa tillbaka när uppgiften är utförd.

Under en vanlig dag är eleverna inte bara i sitt klassrum. Det kan handla om andra aktiviteter som att gå till biblioteket, simhallen eller slöjden. Några av barnen klarar att göra detta integrerat med elever från vanliga skolklasser.

Solveig poängterar hur nödvändigt det är att eleverna ges möjlighet att träna denna självständighet.

– Klarar man inte att i viss mån styra sitt eget arbete och sköta sin egen kalender får man det svårt i vuxenlivet. God planering är a och o, annars kan tillvaron bli komplicerad.

dokumentera dagen i bild
Kommunikation är en viktig del av arbetet med eleverna. När dagen är slut vet eleverna var de varit, men har svårt att förmedla vad de gjort. Här har bilden kommit att spela en stor roll. Under dagen finns digitalkameran eller videokameran med hela tiden. Det viktigaste som eleven gör under en dag dokumenteras för att man senare ska kunna tala om det som hänt och om det som blivit gjort. Foton från gemensamma samlingar och aktiviteter tas främst av någon i personalen. Bilderna skrivs ut och klistras upp på det gemensamma schemat över veckan.

Man har minst en gemensam samling i grupp varje dag. Det är då eleverna får tillfälle att tala om och beskriva bilder och träna sin förmåga till kommunikation med andra. Varje fredag går man igenom hela veckan som gått och varje barn får berätta om ”sina” bilder.

En del elever klarar av att ta kort på sina egna arbeten, andra måste få hjälp. Här är det lite olika, eftersom åldern på barnen i ”Måsen” varierar från 6 år till 16 år.

Vissa bilder används i en elevens egen dagbok. Flera av eleverna kan använda kameran, bearbeta bilderna i datorn och skriva en text, som de sedan kan läsa och på så sätt berätta för andra vad de varit med om. Man arbetar på lite olika sätt efter förmåga. Några barn får ut en bild som valts antingen av personalen eller av dem själva. Bilden sätts in i deras skrivbok och så får eleven skriva till bilden med egna ord. Några av barnen har större förmåga att välja bilder och skriva utförligare text.

Allting kan inte förklaras med hjälp av bilder från digitalkameran. Ett bra hjälpmedel är dataprogrammet ”Bubbelkommunikation”. Programmet består av över 300 specialdesignade bilder som användaren lätt kan kombinera med egna texter, prat- och tankebubblor och egna digitalbilder. De tecknade bilderna beskriver aktiviteter och känslor som vi möter i vår vardag.

När jag hälsar på gör Sandra sin dagbok med hjälp av ”Bubbelkommunikation”. Hon skriver texter till bilder och gör pratbubblor – allt efter vad hon upplevt under veckan. Det blir som en serieberättelse över veckan som gått som hon kan samla i sin dagbokspärm och vi vuxna kan äntligen få en inblick i hur hon ser på tillvaron.

Bilderna som eleverna berättat om i skolan skickas med hem. En del elever ordnar bilderna i ett litet häfte som kan bäras med i väskan, andra har A4-blad i en pärm. Föräldrarna får på detta sätt hjälp med att veta vad de ska kommunicera om tillsammans med sina barn.

pedagogisk utveckling
När jag avslutar mitt besök hos ”Måsen” och jag går tillbaka över skolgården känner jag mig glad: Det är härligt att få följa ett arbetslag som fortsatt arbetet från Itis; ett arbetslag som följer med i den pedagogiska utvecklingen, diskuterar med varandra, testar och provar nya metoder och tankar och på detta vis utvecklar sin verksamhet.

Arbetet har också gett ringar på vattnet. Verksamheten på ”Måsen” har vuxit sig större och man har förfinat arbetsmetoderna. Från att ha varit ett mycket litet arbetslag med ansvar för fyra elever, är man idag en autismklass med tolv barn inskrivna. Ryktet om en bra verksamhet har spridit sig och flera av eleverna kommer i dag från andra kommuner än vår egen. Man har flyttat in i en större och mer praktisk lokal, har fått mer personal och bättre utrustning.

Men det bästa är att få uppleva hur barn med autism förbättrar sin förmåga att överbrygga sina funktionshinder.

Kristina Rudolfson
IT-pedagog, Nossebro
E -post: kristina.rudolfson@essunga.se