-En process startats genom Itis. När lärarna fick en egen dator, handledning, seminarier och genomförde ett elevorienterat IT-projekt, blev Itis i det studerade arbetslaget en katalysator för lärares kompetensutveckling vad gäller såväl IT som pedagogik och arbetslagsutveckling, säger Mia Karlsson.

Hon anser också att det är rimligt att anta att Itis-modellen har varit gynnsam för kompetensutveckling på långt fler områden än om lärarna enbart hade erbjudits traditionella datorkurser,

Mia Karlsson har nyligen doktorerat i pedagogik på avhandlingen ”An ITiS Teacher Team as a Community of Practise”. I sin studie har hon följt ett 6-9 arbetslag under deras deltagande i ITiS.

Några centrala slutsatser i studien bygger på kraven att deltagande lärare var organiserade i arbetslag vilket gjorde det möjligt att använda varandra som resurser för sitt eget lärande. Lärarna anser att det är viktigt att de får hjälp med att lära sig använda IT av någon som är mer kompetent. Men de efterfrågar inte traditionella datorkurser. Lärarna uttrycker en önskan om tillgång till ITkompetenta människor som kan stötta deras IT-lärande allteftersom de upptäcker vad IT kan användas till – någon som lär dem hur, eller vad, de ska göra.

De vill också att tid avsätts för pedagogisk handledning.

– I pedagogiska diskussioner anser lärarna att det är viktigt att handledaren agerar så lärarnas egna frågor kommer upp, dvs någon som inte bestämmer hur, eller vad, de ska göra.

– Skolutveckling tar tid. Nu är det upp till politiker och skolledare att avgöra om ITiS var värt skattebetalarnas pengar. Politiker och skolledare kan stötta lärares lärande genom att även i framtiden erbjuda lärarna handledning och IT-support på lärarnas egna villkor, menar Mia Karlsson

lärande sker i vardagen
I sin forskning kring ett Itis-arbetslag har Mia utgått från Etienne Wengers teoribildning kring” Community of Practise” – praktikgemenskaper. Lärande sker i vardagen eller i praktiken. Varje människa tillhör många olika praktikgemenskaper – familjen är en praktikgemenskap, sjunga i kör en annan, den praktik vi har tillsammans med elever och kollegor är ytterligare exempel på praktikgemenskaper.

Lärande är en förändring av vårt deltagande i de praktiker där vi ingår. Det betyder att när vi lär något så möjliggör det ett nytt slags deltagande. Om jag är lärare och lär mig något nytt så kan jag delta på ett annat sätt. Lärande handlar om en relation till någon eller något. Hur relaterar jag till det som händer på min arbetsplats? Om jag lär mig något positivt och har möjlighet att delge mina kollegor det, så kan jag kanske bidra till att utveckla något positivt.

Om mina idéer aldrig duger i andras ögon, kanske jag lär mig att det inte är någon idé att föra fram dem eftersom det ändå inte är någon som lyssnar.

– Det är tydligt i min studie att det måste finnas ett tillitsfullts klimat i ett arbetslag där lärare vågar säga vad de upplevt och vilka idéer de har om utveckling av verksamheten. På så sätt kan de tillåta varandra att pröva sina halvfärdiga tankar och idéer och gemensamt bidra till ny kunskap.

En form som var verkningsfull för Itis-arbetslaget var obligatoriet med en utomstående handledare som ställde de frågor som lärarna kanske tagit för givna sedan många år – frågor som blivit en del av deras specifika praktik.

När handledaren ställde frågor som kanske upplevdes som naiva så synliggjordes för givet taganden i gruppen genom att det sattes ord på det som alla trodde man visste. Då blev företeelsen synlig för gruppens egen analys och kritik. I sådana lägen kan diskussionen fördjupas och få en ny vändning och man kan börja prata om sådant som alla trodde var självklart. Med Wengers språkbruk har arbetslaget och dess medlemmar utökat sin gemensamma repertoar.

Lärare har sagt till Mia att handledning är den bästa fortbildning de fått under sin lärarbana. Det borde vara självklart att människor som arbetar med människor ska få handledning.

I Itis-arbetslaget kom idén om flextid upp genom att lärarna pratade om hur de skulle kunna pröva nya vägar för att skapa en mer flexibel organisation. Precis innan hade man pratat om arbetssätt som gör att eleverna tar mer ansvar. Detta är ett exempel på hur ITiS och arbetslagets arbete verkade som katalysator för nya idéer och skolutveckling som egentligen inte har något att göra med IT.

När man började prata om flextid hade de olika bilder om metoderna och vägen för hur detta skulle gå till. Diskussionen var öppen och alla idéer och perspektiv synliggjordes.

Efter ett tag började lärarna prata om att vi måste komma till skott även om alla inte var inne på samma väg. Det är viktigt enligt Mia Karlsson att man är

överens om att man inte är överens. Om man ska invänta konsensus finns det en risk att ingenting händer

Itis design suverän
– Det är betydelsefullt att lärare får delta i diskussioner med varandra men risken är att det blir ”allmänt prat” som inte leder någonstans i den praktiska verksamheten. Det som var suveränt bra med ITiS var kraven på lärarna att delta både i arbetslagsmöten med handledare samt i seminarier med andra arbetslag, konstaterar Mia.

Itis design krävde obligatoriskt deltagande vid möten samt att medlemmarna tillsammans skrev en slutrapport. För att ett deltagande ska bli meningsfullt måste man göra det abstrakta konkret. Ett exempel på detta är att dokumentera processerna i projektet.

Samtidigt som Itis var en rigid form organisatoriskt sett med obligatoriet arbetslag, seminariedeltagande och rapportskrivandet, så var det ganska fritt och upp till varje arbetslag hur man fyllde sitt deltagande med konkret innehåll.

På samma sätt kan man som skolledare organisera lärande bland personalen i alla kompetensfrågor. Det vill säga skapa former som delvis är tvingande genom till exempel dokumentation av sitt arbete och föra in perspektiv utifrån i form av till exempel en handledare. Men det är viktigt att man som skolledare låter lärarna bestämma innehållet och vad man gör. Skolledarna kan initiera aktiviteter och se till att dokumentationen inte blir hyllvärmare. Hur undviker man det? Jo, om lärarna själva är med och bestämmer om hur det ska användas.

Detta kan inte göras om lärarna inte ser värdet med dokumentationen själva. Till exempel kan det vara grunden för information till föräldrar eller underlag för insändare, artiklar, handlingsplaner etcetera. Att dokumentera handlar främst inte om en produkt utan om en process, enligt Mia.

– Jag anser att när lärare eller skolledare dokumenterar sitt görande blir det mycket tydligare än när man bara pratar. Genom dokumenterandet så sker det ett lärande där dokumentation blir en process som gör att lärarnas deltagande i praktiken förändras. Man kan kanske se sitt eget arbete på nytt sätt. Dokumentation kan vara underlag för att utveckla och förändra kompetensen, eftersom det som dokumenteras blir så mycket tydligare än det som uttrycks i prat.

Det anses att skolan inte är en skrivande kultur och att det är svårt att få lärare och skolledare att skriftligt dokumentera sin dagliga praktik. Hur ser du på detta?

– Jag har inga färdiga svar men kan det vara så att vi är vana vid att skriftliga arbeten bedöms i vår kultur? Vi måste arbeta med att nå ett förhållningssätt där vi betraktar skrivandet som en process. Det finns alltid något att tillägga, eller att dra ifrån. Med dagens teknik kan vi redigera våra texter; lägga till, dra bort och omformulera oss. Vi har också alla möjligheter att komplettera det skrivna med ljud och bild. Det är till för att göra det abstrakta konkret och låta fler ta del av det som händer i vår praktik.

att lära av varandra
Något som är mycket intressant i studien av arbetslaget är att medlemmarna lärde av varandra därför att de inte fick några kurser. I en praktikgemenskap hjälper man varandra eftersom jobbet måste göras.

Lärarna var tvungna att genomföra sitt Itis-projekt med eleverna och det var vissa saker som var nödvändiga för dem att lära sig. Sättet de löste det på var att de utnyttjade den kompetens som fanns i arbetslaget och bland andra på skolan. Nu fanns det IT-kunniga lärare bland dem och det är inte alla arbetslag som har det. Och de la ner många extra timmar för att få det att fungera.

Men man kan inte förvänta sig att lärare som är duktiga på att hjälpa sina kollegor med IT-problem eller att lära dem vissa kompetenser som är användbara i skolans praktik – andra kompetenser än de traditionella – och som kan bidra till skolutveckling.

– Om en skolledare inventerar de kompetenser som finns på en skola så hittar hon säkert kompetenta lärare som kan användas för att lära andra. Men då måste man också hitta ett system som möjliggör för lärare att dela med sig av det de kan till andra inom ramen för yrket, säger Mia Karlsson.

Bosse Andersson
Lerums Gymnasieskola
E-Post:bosse.andersson@utbildning.lerum.se