Skolor
i kris behöver mycket och massiv hjälp. Hjälp som sällan
erbjuds skriver Mats Wahl i sin krönika och undrar om ett forum på
nätet kan skapas för att hjälpa skolorganisationer i kris?
Sedan 1980 har jag mött 3 000
grupper eller klasser i skolor över hela Sverige. Därtill ett avsevärt
antal i Finland, Tyskland och Norge.
Syftet då jag arbetar med
en ungdomsgrupp
i en skola är i allmänhet att
elever ska få tala med mig om litteratur,
teater, filmmanus, berättande och fantiserande.
I mitt bagage har jag bland annat
en
tioårig erfarenhet av arbete på specialinstitutioner.
Mina elever var i dessa
sammanhang ungdomar som bar på stor
vrede. Dessa plågade ungdomar sökte
inte sällan placera vreden utanför sig
själva, till exempel i klassrummet.
Då jag idag besöker skolor
slås jag
av den kvalitativa skillnaden skolorna
emellan. Det är min bedömning, mellan
tummen och pekfingret, att 35 procent
av Sveriges skolor befinner sig i kris.
I skolor i kris är det inte ovanligt att
problematik centrifugeras ut mot organisationen
kanter. Fyra pojkar i åttan
och rektor definieras inte sällan som
problemet. Jag menar att en dylik
centrifugering mer är ett symptom på
tillståndet i organisationen än en rimlig
väg mot hantering av problematik i
organisationen.
Vad kan jag då mena med kris?
Det
som kännetecknar en skolorganisation i
kris är bland annat:
Delar av personalgruppen är traumatiserad.
Detta yttrar sig i att vissa händelser eller incidenter ältas.
Samma historia berättas gång på gång. Någon utveckling
av berättelsen sker inte.
Förnekande.
Vi har det egentligen inte såhär. Vi arbetar egentligen i
en rätt bra skola. Dessutom var det mycket värre förra terminen.
Stora delar av personalen tycks oförmögen att se den föreliggande
förskräckligheten annat än i ljuset av något ännu
hemskare.
Elever och viss personal agerar ut egen och andras
smärta.
Skrik är en vanlig företeelse i lokalerna. Fysisk sjukdom är
i vissa skolor en påfallande vanlig anledning till frånvaro, både
bland personal och bland elever.
Att agera ut på (omedvetet) uppdrag från
andra kan innebära att en elev åtar sig (omedvetet) att vara klassens
bråkstake. Någon annan åtar sig att vara klassens
ljus. Bland personalen hittar vi andra (omedvetet) självpåtagna
roller som till exempel den besvärliga. Ibland har den
besvärliga ett tydligt och artikulerat uppdrag från arbetskamraterna:
Du kan väl säga det. Du säger det så bra. Du är
så modig.
Kommunikation mellan delar av organisationen har
delvis upphört.
Personalen skulle behöva mötas i stormöten minst en gång
i veckan, men möts i hela personalgruppen ytterst sällan. Rädsla
för konflikter, ofta förklädd till åsikten att
man kan inte prata när fler än tio personer är närvarande,
legitimerar ibland oviljan att mötas för att hantera gemensamma
problem. Man undviker härvid att problematisera att den lärare som
aldrig skulle säga nåt när hela personalgruppen lyssnar
har mål i mun inför trettio elever.
Viss kommunikation inom organisationen är
metaforisk och indirekt, men hanteras inte som kommunikation utan som konstiga
händelser eller bisarra påhitt.
Några elever kissar i lampkupor och skruvar upp dem igen. Associativt
tycks (för mig ) meddelandet kunna handla om de gula saftblandare som
vissa utryckningsfordon är försedda med. I skolan beskrivs det hela
dock som enbart konstigt. Vilken utryckning man i
den plågade skolan längtar efter diskuteras inte. På ett
absurt vis förutsätts all kommunikation vara medveten och verbal.
Ingen kommunikation behöver tolkas. Ingen kommunikation förekommer
på annan nivå än den klart artikulerade. Metaforer förutsätts
förekomma endast i konsten, inte i levande livet.
Många elever är rädda.
I klasserna finns ofta en påfallande förtryckarstruktur. Endast
vissa elever har gruppens mandat att yttra sig. Skratt och hån drabbar
den som söker ta plats utan att ha gruppens mandat. Skolan i kris kännetecknas
av att förtrycket tillåts leva kvar, vecka ut och vecka in.
När man i klassen ska tala om förtryck
väljer läraren att tala om förtryck i litteraturen eller i
historien. Förtrycket i klassrummet här - och - nu lämnas obearbetat.
Det enda förtryck man på allvar tycks vilja ta itu med är
det som är fantiserat eller i tid eller rum avlägset.
Ledarskapet upplevs som obefintligt eller otillräckligt.
Skolledningen uttrycker inte i handling någon vision. Skolledningen
går inte före och visar vägen. Skolledningen förmår
inte och vill inte söka bära den ångest som finns i organisationen.
Skolledningen befinner sig ofta på sammanträde utanför
skolan.
Kunskapsluckor produceras i lika hög grad
som kunskaper.
När jag möter ungdomar i en krisande skola är det påfallande
hur lite de kan, hur oförmögna de är att föra sig i sociala
sammanhang, hur lite känsla de har av att de ingår i en grupp som
är deras grupp.
Frånvaron av gruppkänsla och gruppidentitet
leder till att klassen agerar som en skock eller hord
. Skocken eller horden kännetecknas bland annat av att den kan
agera utan att deltagarna upplever sig ansvariga för vad som sker.
Elevers föräldrar är generellt
avförda från dagordningen.
I värsta fall menar skolpersonal att man måste rädda
barnen från deras förfärliga föräldrar. Dylikt
tjänar till att ( omedvetet ) förstärka personalens idealisering
av sig själv och sin verksamhet. Det tänkes också förklara
en del av hemskheterna i skolan: Med såna föräldrar,
vad kan man vänta sig av barnen ?
Sammanhållningen inom personalgruppen beskriv
som fantastisk.
En grupp som känner sig hotad idealiserar gärna sig själv.
Trots den fantastiska sammanhållningen
inom personalgruppen hör det till ovanligheterna att all personal träffas
för att hantera.gemensamma bekymmer
eller dela med sig av glädjeämnen.
Om personalgruppen möttes under två timmar varje vecka skulle idealiseringen
av gruppen spricka. Gruppen väljer därför att vidmakthålla
chimären att vi har en fantastisk sammanhållning. Det
ter sig på en omedveten nivå som alltför hotfullt
att man inom gruppen skulle börja tala allvar med varandra.
vad skulle kunna göras med ny teknik?
Skolor i kris behöver mycket och massiv hjälp. Sådan erbjuds
sällan. Tvärtom, under 2005 mötte jag två skolor i djup
kris. I båda de här skolorna planerar man just nu, september 2006,
att dra in skolans kuratorstjänster. Kunde man tillskapa något forum
på nätet för att hjälpa skolorganisationer i kris?
Kanske.
Skolpersonal som känner igen
sig i
något av ovanstående skulle anonymt
kunna mötas på en krisplats belägen på
nätet. Samtal skulle kunna föras utifrån
gjorda erfarenheter.
En eller flera moderatorer skulle
regelbundet
fånga upp teman i det som läggs
ut. Moderatorerna tänkes ha gruppdynamisk
och organisationspsykologisk
kompetens. Moderatorernas uppgift
skulle vara att peka på teman, inte att
ge tips. Ett tema som gissningsvis rätt
ögonblickligt skulle komma upp är skolpersonalens
roller. Man är morsa, polis,
kurator, kompis och ibland till och med
lärare. Den här splittringen av lärarens
roller skulle kanske i viss utsträckning
kunna bearbetas om den beskrivs och
medvetandegörs.