Av: Mats Wahl

KRÖNIKA AV MATS WAHL:
En krisplats på nätet

Skolor i kris behöver mycket och massiv hjälp. Hjälp som sällan erbjuds skriver Mats Wahl i sin krönika och undrar om ett forum på nätet kan skapas för att hjälpa skolorganisationer i kris?

Sedan 1980 har jag mött 3 000 grupper eller klasser i skolor över hela Sverige. Därtill ett avsevärt antal i Finland, Tyskland och Norge.

Syftet då jag arbetar med en ungdomsgrupp i en skola är i allmänhet att elever ska få tala med mig om litteratur, teater, filmmanus, berättande och fantiserande.

I mitt bagage har jag bland annat en tioårig erfarenhet av arbete på specialinstitutioner. Mina elever var i dessa sammanhang ungdomar som bar på stor vrede. Dessa plågade ungdomar sökte inte sällan placera vreden utanför sig själva, till exempel i klassrummet.

Då jag idag besöker skolor slås jag av den kvalitativa skillnaden skolorna emellan. Det är min bedömning, mellan tummen och pekfingret, att 3–5 procent av Sveriges skolor befinner sig i kris. I skolor i kris är det inte ovanligt att problematik centrifugeras ut mot organisationen kanter. Fyra pojkar i åttan och rektor definieras inte sällan som ”problemet”. Jag menar att en dylik ”centrifugering” mer är ett symptom på tillståndet i organisationen än en rimlig väg mot hantering av problematik i organisationen.

Vad kan jag då mena med ”kris”? Det som kännetecknar en skolorganisation i kris är bland annat:

Delar av personalgruppen är traumatiserad.
Detta yttrar sig i att vissa händelser eller incidenter ”ältas”. Samma historia berättas gång på gång. Någon utveckling av berättelsen sker inte.

Förnekande.
”Vi har det egentligen inte såhär. Vi arbetar egentligen i en rätt bra skola. Dessutom var det mycket värre förra terminen”. Stora delar av personalen tycks oförmögen att se den föreliggande förskräckligheten annat än i ljuset av något ännu hemskare.

Elever och viss personal agerar ut egen och andras smärta.
Skrik är en vanlig företeelse i lokalerna. Fysisk sjukdom är i vissa skolor en påfallande vanlig anledning till frånvaro, både bland personal och bland elever.

Att agera ut på (omedvetet) uppdrag från andra kan innebära att en elev åtar sig (omedvetet) att vara ”klassens bråkstake”. Någon annan åtar sig att vara ”klassens ljus”. Bland personalen hittar vi andra (omedvetet) självpåtagna roller som till exempel ”den besvärliga”. Ibland har ”den besvärliga” ett tydligt och artikulerat uppdrag från arbetskamraterna: ” Du kan väl säga det. Du säger det så bra. Du är så modig.”

Kommunikation mellan delar av organisationen har delvis upphört.
Personalen skulle behöva mötas i stormöten minst en gång i veckan, men möts i hela personalgruppen ytterst sällan. Rädsla för konflikter, ofta förklädd till åsikten att ” man kan inte prata när fler än tio personer är närvarande”, legitimerar ibland oviljan att mötas för att hantera gemensamma problem. Man undviker härvid att problematisera att den lärare som ” aldrig skulle säga nåt när hela personalgruppen lyssnar ” har mål i mun inför trettio elever.

Viss kommunikation inom organisationen är metaforisk och indirekt, men hanteras inte som kommunikation utan som konstiga händelser eller bisarra påhitt.
Några elever kissar i lampkupor och skruvar upp dem igen. Associativt tycks (för mig ) meddelandet kunna handla om de gula saftblandare som vissa utryckningsfordon är försedda med. I skolan beskrivs det hela dock som enbart ”konstigt”. Vilken ”utryckning” man i den plågade skolan längtar efter diskuteras inte. På ett absurt vis förutsätts all kommunikation vara medveten och verbal. Ingen kommunikation behöver tolkas. Ingen kommunikation förekommer på annan nivå än den klart artikulerade. Metaforer förutsätts förekomma endast i konsten, inte i levande livet.

Många elever är rädda.
I klasserna finns ofta en påfallande förtryckarstruktur. Endast vissa elever har gruppens mandat att yttra sig. Skratt och hån drabbar den som söker ta plats utan att ha gruppens mandat. Skolan i kris kännetecknas av att förtrycket tillåts leva kvar, vecka ut och vecka in.

När man i klassen ska tala om förtryck väljer läraren att tala om förtryck i litteraturen eller i historien. Förtrycket i klassrummet här - och - nu lämnas obearbetat. Det enda förtryck man på allvar tycks vilja ta itu med är det som är fantiserat eller i tid eller rum avlägset.

Ledarskapet upplevs som obefintligt eller otillräckligt.
Skolledningen uttrycker inte i handling någon vision. Skolledningen går inte före och visar vägen. Skolledningen förmår inte och vill inte söka bära den ångest som finns i organisationen. Skolledningen befinner sig ofta ”på sammanträde” utanför skolan.

Kunskapsluckor produceras i lika hög grad som kunskaper.
När jag möter ungdomar i en krisande skola är det påfallande hur lite de kan, hur oförmögna de är att föra sig i sociala sammanhang, hur lite känsla de har av att de ingår i en grupp som är ”deras grupp”.

Frånvaron av gruppkänsla och gruppidentitet leder till att klassen agerar som en ” skock ” eller ” hord ”. Skocken eller horden kännetecknas bland annat av att den kan agera utan att deltagarna upplever sig ansvariga för vad som sker.

Elevers föräldrar är generellt avförda från dagordningen.
I värsta fall menar skolpersonal att man ”måste rädda barnen från deras förfärliga föräldrar”. Dylikt tjänar till att ( omedvetet ) förstärka personalens idealisering av sig själv och sin verksamhet. Det tänkes också förklara en del av hemskheterna i skolan: ”Med såna föräldrar, vad kan man vänta sig av barnen ?”

Sammanhållningen inom personalgruppen beskriv som ”fantastisk”.
En grupp som känner sig hotad idealiserar gärna sig själv.

Trots ”den fantastiska sammanhållningen” inom personalgruppen hör det till ovanligheterna att all personal träffas för att hantera.gemensamma bekymmer eller dela med sig av glädjeämnen.
Om personalgruppen möttes under två timmar varje vecka skulle idealiseringen av gruppen spricka. Gruppen väljer därför att vidmakthålla chimären att ”vi har en fantastisk sammanhållning”. Det ter sig – på en omedveten nivå – som alltför hotfullt att man inom gruppen skulle börja tala allvar med varandra.

vad skulle kunna göras med ny teknik?
Skolor i kris behöver mycket och massiv hjälp. Sådan erbjuds sällan. Tvärtom, under 2005 mötte jag två skolor i djup kris. I båda de här skolorna planerar man just nu, september 2006, att dra in skolans kuratorstjänster. Kunde man tillskapa något forum på nätet för att hjälpa skolorganisationer i kris?

Kanske.

Skolpersonal som känner igen sig i något av ovanstående skulle anonymt kunna mötas på en ”krisplats” belägen på nätet. Samtal skulle kunna föras utifrån gjorda erfarenheter.

En eller flera moderatorer skulle regelbundet fånga upp teman i det som läggs ut. Moderatorerna tänkes ha gruppdynamisk och organisationspsykologisk kompetens. Moderatorernas uppgift skulle vara att peka på teman, inte att ”ge tips”. Ett tema som gissningsvis rätt ögonblickligt skulle komma upp är skolpersonalens roller. ”Man är morsa, polis, kurator, kompis och ibland till och med lärare.” Den här splittringen av lärarens roller skulle kanske i viss utsträckning kunna bearbetas om den beskrivs och medvetandegörs.

Mats Wahl,
författare