Av: Carina Näslundh,
E-Post: carina.naslundh@canit.se

Elevdokumentation av
slingor och permanent

Det krävs en noggrann kontroll och bedömning av modellen Jennies ansats (utväxt) innan Evelina och Linda kan börja färga och slinga hennes hår. Läraren Leila Manninen diskuterar sina elevers bedömningar av Jennies hår. I en av de fyra frisörsalongerna på S:t Eriks gymnasium i Stockholm pågår lektion i hårfärgning. Fem modeller sitter i frisörstolarna och diskuterar med eleverna om färg, slingor, utväxter och
hårkvalitet.

Allt är som på en vanlig frisersalong, förutom de noggranna diskussionerna vill säga. För här gäller det inte bara att kunna ta hand om håret, det handlar också om att lära sig att lyssna på och ta hand om kunden.

Frisöreleverna kammar, diskuterar och tittar på hår och färgprover tillsammans med sina modeller och sin lärare Leila Manninen. Men innan de sätter igång att arbeta ska de ta bilder på sina modeller, före-bilder, vänster och höger profil och framifrån. När allt sedan är klart är det dags att dokumentera resultatet med efter-bilder. Bilderna samlas i elevernas digitala portfolio tillsammans med elevernas egna bedömningar och kommentarer till resultatet samt kamrater och lärares bedömningar.

Leila Manninen, som jobbat som frisör i drygt 20 år innan hon vidareutbildade sig till lärare, är närmast lyrisk när hon berättar om vad införandet av datorer, digitalkameror, digital portfolio, presentationsprogram och gemensamma kommunikationsytor på webben inneburit både för henne själv och eleverna.

– Tidigare hade jag mest sett datorer som något för ingenjörer och teoretiker. Men det är till för oss skapande hantverkare i allra högsta grad. Möjligheterna är enorma och jag känner verkligen att vi integrerar IT och skapande utan att tänka på det när vi använder multimediala verktyg.

Ursprungligen var det ett strategiskt beslut på skolan att eleverna skulle börja arbeta med portfolio. Men när Leila och hennes kollegor på frisörlinjen hade deltagit i Spits, Stockholms uppföljning av Itis, startade de med digitala portfolios och i dag samsas frisörernas vanliga verktyg med dator och digitalkamera i skolans frisörsalonger.

digital processfolio
Leilas elever är vana att dokumentera allting i sin digitala portfolio. Före- och efterbilder, egna och kamraternas bedömningar. Dokumentationen är också ett sätt att träna sitt öga: hur blir det färdiga resultatet jämfört med de ritningar och strukturteckningar som de utgår från på väg mot målet.

– Egentligen tycker jag bättre om Harvardprofessorn Howard Gardners uttryck – processfolio. För det som betonas är just processen, att det går att följa processen, menar Leila Manninen.

– Eleverna ser sin egen utveckling. Den går att titta tillbaka på och följa på ett mycket konkret sätt. De ser att det händer någonting, att de går framåt och det är viktigt för självförtroendet och för att man ska orka gå vidare.

För Evelina och Linda i klass 2C är portfolion ett naturligt verktyg.

– Man ser att man har utvecklats, och vad man har gjort. Om man inte hade portfolion skulle man glömma lättare. Vi får ju också en egen frisyrpärm med alla frisyrer och recept.

För eleverna fungerar också materialet i portfolion som en mapp med arbetsprover. När de gått ut sin utbildning har de en samling bilder av sitt yrkeskunnande att visa upp när de söker jobb. Nu pågår också arbetet med att inreda ett gammalt förråd till fotostudio för frisöreleverna. Där ska de kunna ta mer kvalificerade bilder, experimentera med digitalkameran och sina modeller på ett annat sätt än ute i salongerna. Leila ser också många möjligheter för eleverna att efter utbildningen använda sig av samma metod för att dokumentera sitt arbete.

– Det skulle gå att överföra till dagligt bruk på salongerna. Bilder före och efter, det är ett sätt att visa upp sina egna arbeten. Och är det något som blir trovärdigt gentemot kunderna så är det att kunna visa upp vad man kan.

tjejer och datorer
Frisörelever har alltid klippt och klistrat, och visst går det att göra med papper, sax och lim. Men kvaliteten på elevernas arbeten blir högre när de jobbar i digitala medier menar Leila Manninen.

– Det är en stor skillnad. Böcker och häften som eleverna producerar blir mycket proffsigare. Och det är väl en stor skam om vi inte år 2004 ska använda oss av hjälpmedel som gör att kvaliteten höjs.

Majoriteten av eleverna på frisörutbildningen är tjejer och även om många har tillgång till dator hemma gäller det inte för alla.

– Våra tjejer är lite rädda när det gäller dator och teknik. De har fått inpräntat i sig någonstans att tjejer och teknik inte går ihop. Jag har många gånger mött tjejer som inte tror sig själva om att kunna jobba med datorer och sedan får jättefina resultat. Och när de ser att det går och de törs ta steget så vågar de utmana sig själva och gå vidare.

Ett exempel är de elever som förra året gjorde sitt avslutande projektarbete som skulle resultera i en frisyruppvisning. Under hela projekttiden fotograferade de sina modeller och hur frisyrerna växte fram. När det väl var dags för uppvisning var det några av modellerna som inte kunde närvara, men det hade eleverna löst genom att i stället göra en fartfylld Powerpointpresentation med bilder på de frånvarande modellerna och de frisyrer de skapat på dem.

– Det var en riktig happening.

integration med kärnämnena
Kärnämnena och karaktärsämnena är inte fullt integrerade och det återspeglar sig också när det gäller arbetet med den digitala portfolion. Men lärarna på frisörlinjen jobbar för att åstadkomma en tydligare integrering och ska starta ett gemensamt projekt till våren.

Nu i höst har Leilas elever startat ett projekt om 1900-talet där samtliga karaktärsämnen integreras och den största delen av kommunikationen sker via webben med stöd av Stockholms stads lärplattform, skolportalen.

Hela arbetet dokumenteras i elevernas portfolio allt från deras informationssökningar kring mode, möbler, formgivning och aktuella händelser till de avslutande tidstypiska frisyrer som de ska skapa och som bedöms både utifrån kultur och stil, att de är tidstypiska och elevens hanverksskicklighet. Eleverna ska också redovisa digitalt, formerna är fria, men någon form av häfte ska de producera.

– Vi håller kontakt varje dag via en logg i skolportalen. Dels har varje grupp en gemensam grupplogg, dels har varje elev en individuell logg. I början av projektet gör de upp en strategi och en tidsplanering och i loggboken skriver de hela tiden upp hur de ligger till i förhållande till tidsplanen, vad de ska göra härnäst och om det uppstår problem. Loggböckerna på nätet ger också Leila möjlighet till individuell kontakt med varje elev på ett sätt som tiden inte skulle tillåta om hon skulle träffa dem ansikte mot ansikte.

– Jag tycker bara att det innebär vinster. Vi är inte fysiskt beroende av varandra, dessutom kan eleverna jobba när det passar dem. Och när projektet är avslutat kommer hela processen att vara dokumenterad, utan att de tänker på det.

En annan fördel är de ”tysta” eleverna. De kommer till tals och märks när de får uttrycka sig skriftligt.

– Jag tror att de växer genom att de hela tiden får respons och feedback under resans gång.

Det enda negativa Leila kan komma på med arbetssättet är att datorerna inte alltid fungerar och att det har varit en del inkörningsproblem med Stockholms nya skolportal.

– Men det kan man inte göra något åt. Å andra sidan innebär det att man måste ha tidsplanering och framförhållning. Om något ska var klart en viss tid kan man inte börja samma vecka och det gäller både mig och eleverna.

Carina Näslundh,
frilansjournalist
E-Post: carina.naslundh@canit.se