Av: Carina Näslundh,
E-Post: carina.naslundh@canit.se

Datorn – en spelmaskin i förskolan

Datorn i förskolan används huvudsakligen för att spela spel. Både pedagoger och barn betraktar datorn som en spelmaskin och användningen av datorn ses mer eller mindre som underhållningsaktivitet, något barnen kan ägna sig åt när det inte finns några ”riktiga” aktiviteter inplanerade. Det visar Agneta Ljung- Djärf i sin avhandling ”Spelet runt datorn – datoranvändande som meningsskapande praktik i förskolan”.

Agneta Ljung-Djärf, lärare på högskolan i Kristianstad, har själv arbetat inom förskolan men slutade i mitten på 1990-talet, ungefär samtidigt som de första datorerna gjorde sitt intåg. I sin forskning har hon återvänt till förskolan och undersökt hur datorerna används i verksamheten.

Agneta Ljung-Djärf har undersökt tre olika förskoleavdelningar för att ta reda på hur datorerna används och vad som erbjuds barnen.

– Jag valde tre avdelningar som när de presenterade sig uttryckte att de arbetade med datorn på tre helt olika sätt. Och trodde att jag skulle få se helt olika saker, men så blev det inte.

Den ena avdelningen berättade att de jobbade mycket e-post och Internet, den andra att de jobbade med multimedia och dokumentation och den tredje sa att de använde datorn för att spela spel.

– Men så var det inte när jag kom ut till förskolorna. Jag trodde att jag skulle få se olika sätt att arbeta med datorn tillsammans med barnen. Men det jag fick se var att barnen spelade spel, jag såg väldigt lite av e-posten och de multimediala presentationerna. Och spelandet skedde på barnens fria tid, det vill säga datoranvändningen ingick inte i de aktiviteter som pedagogerna planerade.

skydda eller vägleda
Det som skiljde sig åt på de tre förskolorna var däremot pedagogernas sätt att förhålla sig till datorn och till barnens spelande. Agneta har kallat det för ett skyddande, ett stöttande och ett vägledande förhållningssätt. Och barnen förhöll sig också olika till datorn beroende på vilket förhållningssätt pedagogerna stod för.

– På avdelningen med det skyddande förhållningssättet var man mest nöjd om ingen använde datorn över huvud taget. Datorn sågs som ett hot mot pågående verksamhet, men datorn behövde också skyddas – från barnens experimentlusta.

Barnen på den skyddande avdelningen var också de som samverkade minst kring datorn, och om något barn satt vid datorn och körde fast, avbröt de snabbt eftersom de inte fick hjälp av vare sig pedagoger eller kamrater.

– Ett annat förhållningssätt var det stöttande. Där pekade pedagogerna på datorn som ett tillgängligt val och även om de inte var med vid datorn var de uppmärksamma och hjälpte till om det var något problem. Samma sak gällde då också de andra barnen i gruppen. De gick förbi, kikade på vad som pågick på skärmen och hjälpte till.

– Det tredje förhållningssättet var det vägledande där pedagogerna såg datorn som ett viktigt redskap i den pedagogiska verksamheten. Där tog pedagogerna ansvar för att alla barn skulle komma i kontakt med datorn. Om de såg att något barn inte använde sig av datorn satte de sig med det barnet vid datorn när det var lugnt på avdelningen.

Pedagogerna på den vägledande avdelningen intresserade sig också för vad barnen gjorde framför datorn och plockade fram olika programvaror åt barnen efter barnens olika behov och intressen.

Agneta Ljung-Djärfs studie visar också att de pedagoger som arbetade med barn från ett mångkulturellt höghusområde där många av barnen inte hade dator hemma var de som såg datorn som ett hot mot den pågående verksamheten, medan de pedagoger som arbetade med barn från ett välbeställt villaområde hade ett mer aktivt deltagande i barnen datoranvändande.

På alla avdelningar där barnen kunde välja fritt om de ville använda datorn hade pedagogerna uppfattningen att det var de barn som hade dator hemma och redan kunde, som var de flitigaste datoranvändarna.

– Datorerna har införts i förskolan med argument kring att kompensera för skillnader mellan barn som har och barn som inte har tillgång till dator hemma, men efter vad jag har sett kan man i stället förstärka gapet.

egen osäkerhet
Datoranvändning i förskolan är inte en okomplicerad fråga, framhåller Agneta Ljung-Djärf. Det finns klara förväntningar om vad som är en bra och korrekt skola och förskoleverksamhet, både hos pedagogerna och föräldrarna.

– Man kan nog uppfatta datorn som att den står i kontrast mot det som i vissa sammanhang uppfattas som det rätta. Datorn kan uppfattas som något passivt, och då står det i strid med det man vanligen poängterar i förskolan att barnet ska vara aktivt och kunskapssökande.

–Å andra sidan är det väldigt få som opponerar sig om barnet sitter still en lång stund och läser en bok eller lägger ett pussel.

Bland de pedagoger som ingår i Agnetas studie är det flera, framför allt de med minst egen erfarenhet av datorer, som talar mycket om att barnen måste vänja sig. Vänja sig vid tangentbordet, vänja sig vid att använda musen.

– Det de egentligen talade om var sin egen rädsla och osäkerhet. De kunde inte själva hantera mus, tangentbord och dator. Ibland glömmer vi bort vems verklighet vi talar om. Och när vi talar om barns verklighet måste vi försöka förstå vad som är nytt och vad som är självklart för dem.

Och när Agneta frågade barnen om hur länge sedan det var som det inte fanns datorer, hade de en klar uppfattning.

– Det fanns nog inte datorer på dinosauriernas tid.

inte givet barnen samarbetar
I många studier och forskningsrapporter framhålls det att datorn bidrar till ett ökat samarbete mellan barnen. När Agneta Ljung-Djärf tittade närmare på barnens samspel och barnen olika positioner när de spelade spel vid datorerna i förskolan såg hon andra mönster. Det var inte självklart att de samarbetade även om de gjorde någonting tillsammans.

– Jag har sett en tydlig positionering bland barnen. Det barn som har kontrollen över musen är den som för kommandot – ägaren. Deltagaren kallar jag de barn för som finns bredvid och kommer med förslag om vad ”ägaren” ska göra. Åskådarna är de barn som bara passivt står och tittar utan att komma med förslag.

Ägaren är hela tiden den som bestämmer och ytterst avgör vilka förslag som ska godkännas eller förkastas och om de andra barnen runt omkring ska involveras i spelet. Samtidigt finns det förväntningar på ägaren. Han eller hon måste göra något och komma någonstans, annars protesterar de andra barnen.

– För barn med begränsad erfarenhet innebär det att ägandepositionen kan bli problematisk och om det inte flyter på så protesterar de andra barnen. Och även om barnen ofta är hjälpsamma mot varandra blir det mycket tydligt vilka barn som kan och vilka som inte kan. Då väljer en del att i stället göra något annat eller stå bakom som åskådare. Men om då pedagogerna vill undvika att barnen står bredvid och tittar därför att de uppfattar det som passivt då tar man verkligen bort möjligheten för de barnen att lära sig och ta till sig datorn.

Just samarbetet kring datorn är något som Agneta Ljung-Djärf skulle vilja forska vidare kring och titta på sammanhang där det förväntas att barnen ska samarbeta, vilket inte har varit fallet i de miljöer hon studerat i förskolan.

– Mina resultat går inte emot andra resultat, men det kanske finns en annan dimension kring det här med samarbete runt datorn.

Carina Näslundh,
frilansjournalist
E-Post: carina.naslundh@canit.se