Av: Isak Benyamine,
E-Post: isak.benyamine@tii.se

Skapande skapar delaktighet

Gång efter annan redovisas undersökningar från skolvärlden som pekar på att kärnämnena befinner sig i kris. Från samhällets sida är man ganska känslig för denna typ av rapporter och åtgärder låter ofta inte vänta på sig. Mycket tyder på att konsekvensen av en sådan politik är den så kallad treämnesskolan, en skola som bara sysslar med matte, svenska och engelska.

Samtidigt är det ju inte självklart att samhällets åtgärder leder till större entusiasm kring dessa ämnen. Botemedlet blir då oftast fler åtgärder, nu i form av delegationer som ska skaka liv i kärnämnena genom att göra de mer lustfyllda. Frågan är då om det var en treämnesskola som efterlystes, eller om det var något annat man eftersträvade?

I boken En kulturskola för alla argumenterar Anders Marner och Hans Örtegren för ett alternativ. Författarna skisserar en utveckling mot en skola som utgår från elevernas skapande, kreativitet och kommunikationsbehov. Samlingsbegreppet är estetiska lärprocesser. Tanken ansluter till läroplanernas kunskapssyn och idén om att vårt vetande växer fram i sociala och kulturella sammanhang, mellan människor och mellan människan och hennes tekniska innovationer. I sina resonemang visar författarna hur denna tanketradition är knuten just till det estetiska.

När vi betraktar vår omvärld, belamrad med tv-bilder, reklamjinglar, mms och trafikmärken förstår vi att vi är en del av en större helhet, en värld som vi får till oss i medierad och estetiserad form. Genom att vi oavbrutet interagerar med denna medievärld befinner vi oss i en ständig lärprocess som drivs på av estetiska uttryck. I och med att vår samtid i så hög grad präglas av det visuella, eller som det uttrycks i boken, av en ”semiotisk ekologi” pekar författarna på viktiga framtidsfrågor. Hur hänger den visuella kulturen ihop med kunskapsutveckling och hur kan det visuella kopplas till lärandefrågor? Bokens stora förtjänst är att den problematiserar våra föreställningar om lärande genom att lyfta fram semiotikens avgörande roll.

Utifrån den teoretiska översikten och en kortare beskrivning av olika kulturprojekt som genomförts i svenska skolor sedan mitten av 1980-talet, argumenterar författarna för en Kulturskola för alla. Det är en skola som bärs upp av utvalda lärare som tar på sig rollen som kultur- och mediesamordnare och som stödjer kollegerna i det vardagliga arbetet. Det är en skola som ser att de estetiska lärprocesserna har ett värde i sig, samtidigt som de kan vitalisera hela skolan. Det handlar om en bredare syn på kunskap där det kreativa arbetet får större genomslag, och där skapandeprocesser resulterar i mer delaktiga elever. Ytterst handlar det om att bryta upp motsättningen mellan den abstrakta och praktiska kunskapen i skolan.

På en del håll i landet har denna vision delvis prövats och använts under många år. Ett sådant exempel redovisas i Kristina Hanssons bok Att lära av varandra som handlar om ett mediepedagogiskt utvecklingsarbete som bedrivits i Piteå kommun. Här bekräftas en del av de tankar som Marner och Örtegren presenterar.

Mediepedagogik är en effektiv metod för att stärka elevers självbild. Boken pekar exempelvis på hur svagare elever genom filmproduktion kan frigöra sina tankar och känslor och hur de därigenom stärks i sin identitetsutveckling. Det är en positiv bild som ges och som visar att alla faktiskt kan komma till tals i skolan, bara man använder sig av de rätta metoderna.

Men är då en Kulturskola för alla genomförd i Piteå? Nja, förutom de hot som ständigt dyker upp i form av budgetnerdragningar, oförstående skolbyråkrater och IT-politiska grupperingar som inte tycks förstå kärnan i estetiska lärprocesser, så skymtar också andra konflikter fram.

Mediepedagogiskt arbetet har, så som det redovisas i boken, uppenbart med inspiration, lust, känsla, engagemang och gemenskap att göra. Estetiska lärprocesser handlar då dels om det sinnliga, om det man kan förnimma men inte alltid uttala, och dels om skolans sociala ansvar. Beskrivet på detta sätt handlar det inte längre om att upphäva konflikten mellan det abstrakta och praktiska, utan om det motsatta. Om att metoden faktiskt verkar stärka motsättningarna mellan det teoretiska och estetiska i skolan.

Kanske blir det tydligast när IKT som företeelse gör sig gällande och ska samspela med det estetiska. Att det finns svårigheter kring detta är tydligt inte bara i Hanssons bok, utan även i flertalet av de rapporter som skrivits kring kultur i skolan. IKT blir inom kulturfältet bara ett verktyg för att nå de estetiska och sinnliga. Att IKT påverkar både hur eleven framställer sina bilder och vad eleven uttrycker förefaller inte väcka något intresse. Men om en Kulturskola för alla ska kunna förverkligas behöver man nog också analysera hur den digitala tekniken förändrar förutsättningarna för det estetiska fältet.

Att påstå att medieintensiteten i samhället förutsätter en digital teknik torde inte vara speciellt kontroversiellt. Att det är just den ständiga närvaron av medier som tvingar oss att reflektera över estetikens roll är i så fall en följd av IT-utvecklingen. Att IKT ändrar förutsättningarna för kunskapsproduktion ser man allt fler exempel på. Bilder används som bevis i rättsliga processer, för att beskriva och analysera stora datamängder inom genteknik, synliggöra olika fenomen som förut varit höljda i mörker, och som nödvändiga instrument vid kirurgiska ingrepp.

Bilden utnyttjas här alltså inte i första hand för att vi ska få estetiska upplevelser, utan för att konkretisera och analysera abstrakta, rationella och logiska orsakssamband. I denna funktion bär bilden unika egenskaper som inte självklart kan gripas av och i andra medier.

Utifrån en sådan situation handlar det inte om en treämnesskola eller om en Kulturskola för alla. Det handlar om hur det estetiska fältet kan kopplas ihop med kärnämnena i ett utvecklingsarbete. Ett sådant arbete handlar inte bara om att vitalisera kärnämnena eller de estetiska verksamheterna, utan det handlar om att omorganisera skolan utifrån de förändringar som IKT innebär.

Pedagogiken har alltid haft två roller, dels en fostrande roll som handlar om att socialisera in eleverna i samhället och dels en kunskapsförmedlande roll. De redovisade böckerna koncentrerar sig på det förstnämnda och det görs på ett adekvat sätt.

Men, när Matematikdelegationen härom veckan la fram sitt betänkande lyser de estetiska lärprocesserna trots allt med sin frånvaro. Prislappen på de åtgärder som föreslås ligger på 2,5 miljarder kronor. Om det ska hända något radikalt i skolan tror jag esteterna behöver bli en del av dessa åtgärder.

Är det någon som bjudit in företrädare för de estetiska lärprocesserna i delegationens arbete?

Ett samtal mellan esteterna och mattelärarna måste påbörjas. Då först kan man börja skönja en annan skola.

Isak Benyamine,
studioföreståndare,
Share studio - Interactive institute
E-post: isak.benyamine@tii.se