Av: BODIL JÖNSSON,
PROFESSOR I REHABILITERINGSTEKNIK, LTH

I en föreläsning på Skolforum, arrangerad av Datorn i Utbildningen i samarbete med Skolforum reflekterar Bodil Jönsson kring de förändringar hon upplever har de allra mest djupgående konsekvenserna för lärandet. I denna krönika presenterar hon några av förändringarna och några av konsekvenserna. Hämta powerpoint från Bodil Jönssons föreläsning på Skolforum den 31 oktober.(2 MByte)

Lär vi som lever?
Om det förändrade lärandet

Under ett par decennier har det utspelat sig ett fullskaleexperiment mitt ibland oss. Ett fullskaleexperiment som - utan några som helst beslut om skolreformer eller läroplansrevisioner - i grunden förändrat förutsättningarna för lärande, undervisning och utbildning. Dess komponenter är lågt räknat bara tre - datorn, mobiltelefonen och internet - men dess effekter för hur vi lever våra liv och för vad vi lär (och inte lär) är vittgående.

Jag har alltid funderat över forskning, lärande och utbildning, och det är ingen slump att jag redan 1996 i skriften "Att vara universitetslärare" hävdade att universitetens berömda broar mellan forskning och utbildning hellre borde baseras på släktskapen mellan forskning och lärande. Inte heller är det någon slump att jag samma år i ett funktionshinderssammanhang bad 750 personer (själv funktionshindrade eller anhöriga eller personal) skriftligt utifrån sina erfa- renheter lista och kommentera datorns attraktionskraft(er). Resultatet blev nedanstående 12 punkter, presenterade och kommenterade i rapporten “Datorns attraktionskraft’.

För många var då datorn en tämligen ny bekantskap. Fast den redan började bli lite till åren, hade den inte förvandlats till någon självklarhet, man kunde fortfarande urskilja vad den gjorde med oss och vi med den. Internet hade ännu inte hunnit få sin dominans utan mycket handlade om datorn stand-alone, tillsammans med “mig“:
1. Datorn är ett underordnat, ansiktslöst, kravlöst och spännande redskap.
2. Datorn är en maktberedare.
3. Datorn är en pålitlig återkopplare, belönare och stimulator
4. Jag och min dator kan få gjort något tillsammans
5. Jag och min dator kan så mycket tillsammans. Min självkänsla växer.
6. Datorn bevarar, och jag slipper börja om varje gång.
7. Jag och min dator kan slippa omvärlden.
8. Jag och min dator kan kommunicera med omvärlden. När jag vill.
9. Datorn kan tala bildspråket både med mig och med andra datorer.
10. Datorskärmen i sig attraherar.
11. Flera sinnen involveras.
12. Internet är ett lärarredskap med revolutionerande effekter.

I punkterna 2 och 8 finns ett embryo till varför så många vuxna människor med funktionshinder idag är betydligt mer datorvana än andra. De har kunnat ta sig ut ur en tillvaro där de tidigare kan ha haft tämligen glest mellan självvalda kontakter, och de har kunnat göra det utan att funktionshindret varit det som stått för förstaintrycket i kontakterna.

En gymnasielärare som nu (11 år senare) läste “Datorns attraktionskraft’ säger: ’Allt i rapporten är fortfarande aktuellt, även de tolv attraktionskrafterna. Men fokus har flyttats från datorn till internet. Det är också slående hur rapporten inte innehåller någonting om det som många ungdomar i dag mest använder sina datorer till, nämligen att ladda ner film och musik. När jag var ung och hörde en låt på en fest eller liknande som jag tyckte var bra, åkte jag nästa vardag buss till stan och köpte LP- skivan om jag hade råd. Idag går man hem från festen och laddar ner låten direkt i datorn eller laddar ner den i sin mobiltelefon direkt man hör den.

För många står datorn nu liksom då för den kombinerade tryggheten i att ha något att dölja sig bakom och något som möjliggör. Man behöver inte blotta sina upplevda svaga sidor, inte visa att man stavar dåligt, är för tjock, för smal, för lång, för kort, för ful, för ... eller kanske har någon funktionsnedsättning. Drivkrafterna må vara helt olika men de primära upplevda effekterna är de samma som de som ljusskygga människor eftersträvar när de sysslar med olagligheter, exempelvis porr eller ekonomiska oegentligheter.

I rapporten står det: ’Olika kombinationer av frigörande teknik och frigörande pedagogik kommer att bli ytterligt verkningsfulla. Att studera hur funktionshindrade människor lär sig med hjälp av datorn, bl a i särskolan, kan ge nya ideacute;er för IT-didaktiken. Dessa kan ha giltighet också för inlärning i allmänhet. Många gånger förr har det varit så att det som vuxit fram som lösning på de riktigt svåra problemen senare visar sig användbart också i det generella fallet.acute; – Men Bodil, det finns ju fortfarande ingen IT-didaktik. Jag har efterfrågat det på Lärarhögskolan där jag gick så sent som för några år sedan, men ingen har kunnat ge mig ens inkörsportar. Jag märker ju hur den saknas också ute på gymnasieskolorna, allra mest märkbart bland de lärare som undervisar i dataämnen.’

enkelheten och snabbheten i kommunikationen
Detta att så enkelt och så snabbt kunna kommunicera både med sig själv via datorn och med andra via datorn berör lärandets allra mest grundläggande byggstenar:
– härmning,
– betingning,
– variation (snarare än repetition) som all inlärnings moder,
– återkoppling inom 3 sekunder (detta magiska tidsintervall) och när som helst under dygnet,
– inspiration,
– förundransmöjligheter,
– associationer,
– omedelbar möjlighet att testa purfärska hugskott
– etc

’IT och lärande’ betraktades som ett område kanske 1990 – 2000, men kan inte längre särskiljas från annat eftersom det numera finns med i allt. Men det befriar oss inte från att fundera, hela tiden, både över det förändrade lärandet och konsekvenserna av förändringarna.

Konsekvenser för kunskapsbyggandet
Vi som vill ha överblick och säger ’visa mig hur du tänker, kan du inte skissa lite på skärmen eller med papper och penna!’ möts allt oftare av ett ’vet inte, kan inte!’, trots att den som säger så faktiskt i praktiken ofta kan komma fram till ett resultat. Man kan emellertid inte heller få något vettigt svar på frågan ’vad gjorde du, hur tänkte du?’ I stället är det som om allt fler bara angriper ett problem i vilken ände som helst. Direkt utan någon ångestfylld ställtid, utan något strukturletande, bara rakt på.

Kodordet är prova, inte tänka efter. Men det är sällan så planlöst som det ser så ut, för i varje läge är det som om det uppkommer en närzonskonsekvens som i sin tur styr nästa handling. Den första ansatsen funkade visst inte, ’pling’ säger datorn, nehej, då provas den andra och det går kanske bra till en början men inte sedan, ett steg bakåt, två framåt, tre bakåt, etc.

Många gånger har jag tänkt att det är som om förmågan sitter i fingrarnas fladdrande över tangentbordet – den går inte att kommunicera i ord och strukturer, den är horisontell och associativ snarare än hierarkisk, vertikal och visionär.

Det finns ju så många sätt att komma fram till kunskaper, och detta att alla använder sina datorer och sina nätverk så olika och för så olika ändamål har öppnat kunskapsstigar som är individuella och dolda i en utsträckning som nyss var totalt otänkbar.

Människorna själva finns samtidigt ingalunda i isolat – tvärtom pratar de allra flesta med varandra i stort sett alltid (vilket i sig kan vara också ett hinder att nå någonstans i kunskapsutvecklingen). Man chattar med lärare och med hela skolan, också med dem i högre årskurser för vilka man för övrigt numera inte har någon som helst respekt. Resultatet blir ett myller av kunskapsvägar och ett myller av resultat.

Fram växer inte bara elitkunskap utan också något som med inspiration från uttrycket ’populärkultur’ skulle kunna kallas ’populärkunskap’. Wikipedia, detta (i sin engelska form) fantastiska uppslagsverk, presenterar inte bara klarsynt och välavvägt och inträngande det strukturerade och strukturerande inom traditionella kunskapsområden, utan presenterar också mycket av det senaste av just den samtida populärkunskapen, sådant som aldrig gick att hitta i tidigare uppslagsverk.

kunskapseffekter av nya sätt att lära
När det nu har uppkommit – ett starkt Internetberoende – en datorspelsvana som resulterat i en stark tävlingsfixering – en större vana vid associationer och ad hoc-vändningar än vid den hierarkiska kunskapen, vad är det då för sorts frågor, uppgifter och svar som en lärare kan bidra med? Vad blir det för kunskapseffekter för hela samtidskulturen av dessa nya sätten att lära? Hur går det med mentalhygienen i en värld så myllrande rik på infall men med så få incitament till utveckling av begreppsvärlden och till vård av den samma?

Nyss fanns en föreställning om vikten av baskunskaper, inte bara som ’läsa, skriva, räkna’ utan också som att lärande med fördel kan gå via elementa inom området i fråga. Det förhållningssättet är alls inte självklart längre, nu när man enkelt kan börja hacka sig in från ytan utan några förkunskaper och ofta utan ens en tanke på att det kan finnas någon tidigare begreppsbildning och kunskapsstruktur som man kan dra nytta av.

Med de förutsättningarna är det som om ’en ann är så god som en ann’ vad gäller kunskaper – men så är det ju faktiskt inte. Somligt har ett överlevnadsvärde och ett framkomlighetsvärde medan annat redan på förhand har karaktär av dagslända och bräcklig återvändsgränd. På motsvarande sätt som inte läsvärt bör blandas samman med läsbart (jfr LIX, läsbarhetsindex), är det kunskapsvärda alls inte det samma som det kunskapsbara.

Skolan har en stor kulturell uppgift, inte bara för att förmedla kunskapsarvet utan också för att ge förutsättningar för uppbyggandet av ny kunskap, individuellt och för hela kulturen. Hur arbetar skolan för att bidra till utsållningen av det kunskapsvärda inom allt det nya kunskapsbara, och hur förhåller man sig till att elever kanske inte främst vill leva som de lär utan lära som de lever?

vem är det egentligen som lär sig numera?
Datorer, Internet, mobiltelefoner och andra artefakter medverkar till att “jaget’ i allt mindre utsträckning slutar där kroppen slutar. I stället utmärks man av att ha en distribuerad kognition, ett distribuerat minne och därmed faktiskt ett distribuerat jag. Eller snarare flera distribuerade jag, för när “jag’ uppenbarar mig i många olika skepnader i olika sammanhang och dessutom samtidigt - vem är då den person, det ’jag’, som lär sig, och hur använder ’jag’ mig av omvärldens människor och artefakter för detta?

Föreläsningen på Skolforum försöker bottna i detta, bland annat via olika klassiker som Vygotskij (Zone of Proximal Development), Csikszentmihalyis (flow), Latour (kedjan av aktanter, det vill säga människor och icke-människor som båda påverkar oss på ett ibland inte urskiljbart sätt) och Freire (så konstigt det än låter finns det även i vår myllrande samtid en “tystnadens kultur’).

att knäcka lärandet gåta
I ett radioprogram i “Sena vanor’ år 1999 talade jag om “Den urgamla drömmen – att knäcka lärandets gåta’ Den drömmen kommer som väl är alltid att finnas kvar, men jag vill ändå se föreläsningen på årets Skolforum som ett litet tuppfjät i riktningen mot ett drömförverkligande och för min egen del som ett led i kedjan från skriften “Att vara universitetslärare’, “Datorns attraktionskraft’ och “Den urgamla drömmen – att knäcka lärandets gåta’ via boken “Den obändiga söklusten’ som jag skrev tillsammans med Karin Rehman, fram till idag. Speciellt spännande blir det om flera nu vill gå in i samtalet.

För TTT, Tankar Tar Tid. Och eftersom utvecklingen går så rasande snabbt, behöver vi om vi alls skall kunna hänga med bli många fler som funderar över IT-konsekvenserna för lärandet. Det finns ett planskilt spår som kan uttryckas med helt omvända förtecken: ITIT, Information Tar Inte Tid.

Kunskap och information hör inte hemma i samma härad, och lite pinsamt är det att det är just i kunskapssamhället som det uppkommit så många förväxlingar dem emellan.

BODIL JÖNSSON,
PROFESSOR I REHABILITERINGSTEKNIK, LTH