Det första decenniet av datoranvändning i svensk skola, det vill säga
åren 1984-94, handlade om verktyg för räknande och experimenterande,
skrivande och redigerande. På några år har en ny gren på
verktygsträdet vuxit fram – kommunicerandet. Datorn har påtagligt blivit ett
verktyg för samarbete; bilden av datoranvändaren som den isolerade
individen framför sin skärm har fått ge vika för en annan bild.
Eller snarare: andra bilder, för de är flera. Surfandet över kunskapens
hav, upptäcktsresan i den nya, ännu till stora delar outforskade,
cyberrymden eller borrandet efter kunskap i databerget (eng. mining).
Intressant är att alla bilderna pekar mot en fördjupning – de ställer
alla en syn på kunskap och lärandeprocesser i centrum. Det finns ju många
olikartade lärprocesser. Från det systematiska borrandet, det nästan
industriella kunskapssökandet, där ett mål så tydligt finns. Via
upptäckts-färdens friare sökande, där en sida är upptäckten
av oss själva under färden genom det okända. Till det lekfulla lärandet,
det som barnet exellerar i, här representerat av surfandet.
Och så har kunskapssynen kommit i centrum och därmed lärandet. När de
traditionella formerna för skolan allt mer luckras upp, måste vi gå tillbaka
till utgångspunkterna – Hur lär vi oss? Vad lär vi oss? Vad vill vi? Den egna
viljan är lärandets nödvändiga drivkraft.
Det är både en förutsättning för och en följd av detta att
persondatorverktyget har mognat från en leksak till ett medel för professionellt
skapande och för gediget lärande.
Men låt oss behålla lekfullheten!
Med julhälsningar
Peter Becker
Datorn i Utbildningen nr 4 1996. Artiklar ur Datorn i Utbidlningen är copyrightskyddade ©. De får
användas för enskilt bruk. I övrigt får de
enbart spridas efter överenskommelse med redaktionen. Vill
du ha hela numret på papper, sänd en
beställning via detta system!
|
