Av:Peter Becker
E-post: peter.becker@diu.se

Att våga se bakåt

Det är några år sedan jag tillsammans med en grupp skulle bestiga en brant fjällsluttning i Tarfala, i Norrbottens fjällvärld. Det var sommar så vi var ganska lätt utrustade. På vägen skulle vi följa kammen på en fjällsida, inte brantare än att vi kunde gå upprätt. Vi gick med hyfsat tempo, med blicken riktad framåt och uppåt. Med fokus på nästa steg. Passerade en platå och en ny stigning.

Plötsligt förändrades fjällkammen. På ena sidan, någon meter åt höger, hade vi nu en klippvägg som stupade flera hundra meter, lodrätt ned. På den vänstra sidan en flackare sluttning. Vi stannade snart på en ny platå.

- Vänd er om och titta runt, sa vår klätterledare.

Det svåra är nämligen inte att klättra upp, med fokus på personen före och nästa steg. Det svåra är att gå ned, att ha hela det oändliga djupet under sig - utan att drabbas av svindel. Då blir varje steg en pina, nästan en omöjlighet, man tvingas ned på alla fyra.

Hälften av gruppen vände där. Vi andra klättrade upp och gjorde sedan nedstigningen. Kanske med en viss dragning åt den flacka sidan…

Att våga vända sig om är viktigt. Oftast är det inte så svårt som här. Men viktigt. Att lyfta blicken från nästa steg till helheten och överblicken. Det gäller i hög grad i utbildningssammanhang. Det som vi redan lärt har vi en tendens att ta för givet och inte längre se. Vi måste vända oss om för att få syn på vår utveckling.

Det gäller oss som lärare. Det gäller elever. Att inte bara se nästa uppgift i matten, nästa läxa, nästa prov, den ändlösa raden av nya uppgifter. Vända sig om och få syn på stegen fram till dagens position. Se utvecklingen, varifrån jag gått, vart jag nått, den långa vägen emellan och hur mycket jag lärt. Blicken bakåt ger alltså ett mått – ofta bättre än betygets – på mina framsteg. Det handlar om att synliggöra, inte bara resultaten utan också vägen. Och i grunden om att värdesätta det arbete som utförts.

Det är inte bara för tillfredsställelsen vi bör vända oss om. Det är i själva verket så att en del av resultatet nås inte förrän vi vänder oss om och ser, inser. Inser hur saker hänger samman och hur vi själva lär oss. Det är i uppbromsningen, när vi kliver ur spåret och ser vår praktik utifrån, som vi når nya insikter och förståelse.

Utställningen, redovisningen eller ”slututställningen” är former som kan ge oss möjlighet till den här tillbakablicken. Med dagens många nya medier har vi också många uttrycks- och samarbetsformer som kan bära dessa reflektioner. Den personliga webbplatsen (öppen eller sluten) som en retrospektiv, en portfölj med dina resultat och reflektioner.

Här har vi en av de stora grundläggande betydelserna av de nya medierna: medier för att synliggöra och reflektera. Medier för att minnas, dela och bearbeta erfarenheter och tankar är ett av de kraftfulla motiven för IT i skola, inte en övergående modefluga utan en långsiktig erövring av mänskligheten. Betydelsefullt då vi debatterar svenska skolans fortsatta IT-strategi. Kanske vid Rikskonferensen i Sandviken den 12-13 juni (www.sandviken.se/fdiu).

När slutredovisningen är gjord rekommenderar jag fjällturen…

Peter Becker, Chefredaktör
E-Post: peter.becker@diu.se