Av: Isak Benyamine
E-Post: isak.benyamine@tii.se

ISAK BENYAMINE OM FANTASIFABRIKEN:
Skolan – medieproducent mitt i byn

Skrivandet kan vara en väg till självförståelse för eleverna och det öppnar i sin tur upp ett fönster mot världen. Isak Benyamine reflekterar kring elevers medieproduktion, med avstamp i fyra böcker från Fantasifabriken.

Framför mig har jag fyra publikationer från Fantasifabriken i Stockholm. ’Vem är jag? Att se och bli sedd’ ’Pojkbok’, ’Kurdiska syskon berättar’ och ’Alis saga’. ’Pojkbok’ är mer påkostad och inbunden i hårda pärmar, de tre andra böckerna är häftade och lite enklare i sitt utförande. Författarna är barn och ungdomar från Skärholmen. Många av dem har erfarenheter av att flytta från ett land till ett annat och deras texter handlar mest om identitetsfrågor. Vem är jag, var kommer jag ifrån och vart ska jag? Hur upplever jag glädje, sorg och saknad? Skrivandet och tecknandet blir för eleverna en väg till självförståelse och den öppnar i sin tur upp ett fönster mot världen. För om jag är den jag är, vem är då du, tycks böckerna fråga.

producera på ’riktigt’
Fantasifabriken som får Guldäpplet 2005 drivs av Lillholm/Ekholmsskolan i Skärholmen samt av Bredängsskolan. De har en rik produktion av egna böcker, filmer, cd-skivor och tidningar. Fantasifabriken är ett bra exempel på en typ av verksamhet som sprider sig i landets skolor och där produktion av teaterföreställningar, lokal-tv, filmer, tidningar, webbsidor är ett stående inslag. Detta är i sig inget nytt, det har gjorts i skolan så länge vi kan minnas. Men oftast har det funnits en känsla av att allt det där är på låtsats och på lek.

På Fantasifabriken finns en annan ambition. Här ska det vara på ’riktigt’. Publikationerna ska möta en publik utanför skolan och vara ett bidrag till det lokala kulturlivet. Denna ambition ställer en rad intressanta frågor om skolans roll och uppdrag. För producerar man medier på ’riktigt’ menar man ju också att eleverna i skolan inte bara ska tillgodogöra sig redan känd kunskap utan att de också ska producera ny kunskap. Det kan låta både stort och högtidligt men i själva verket är det en ganska vardaglig företeelse. Det kan handla om att en konflikt i lokalsamhället ges ett nytt perspektiv, att ett problem med skolgården beskrivs eller att några elever tillsammans med en lärare leker med nya uttryck eller böjningsformer i svenskan.

Att som elev gå in en sådan aktiv och undersökande process handlar alltid om ett lärande. Men kan någon utanför skolan ha glädje av den för individen nyvunna kunskapen? Kan skolan och elever producera kunskap som är till nytta i ett lokalt eller till och med globalt sammanhang? Kan skolelever bidra med åsikter och tankar som kan spela en roll i den offentliga debatten? Kan eleverna, som det allt oftare föreslås, ta rollen som innovativa entreprenörer, utveckla nya produkter i skolan och därefter kommersialisera dessa? Och vad händer i så fall med skolan, lärandet, ja, med hela barndomen om eleverna blir en produktionsenhet bland alla oss andra?

delar av komplex helhet
Drar man ut frågeställningarna på det här sättet blir svaren allt mindre givna. En orsak kan vara att ny teknik bryter med en föreställning om den så kallade slutprodukten och vem som konsumerar och producerar den. Musik, mjukvaror, spel och filmer är varor som i dag blir alltmer ’upplösta’ och det är inte helt enkelt, varken för jurister eller för konsumenter, att förstå var dessa produkter börjar och slutar. Nätet gör det möjligt för både en Brian Eno och en elev på Fantasifabriken att lägga ut ett komparrangemang som kan laddas ner från nätet för att byggas på eller förbättras och sedan laddas upp igen för ytterligare en mix.

I denna process är slutprodukten inte alltid det viktiga, det handlar mer om att bidra i en lokal och global utveckling. Man är med och lägger ett jättepussel som ständigt växer och förändras. skolan del i medieutvecklingen En annan orsak till osäkerheten är samtidigt mediernas utveckling från att vara nationella och globala aktörer till att bli allt mer målgruppsfokuserade och lokala kommunikatörer. I dag är tv och tidningar alltmer raka, personliga och inte sällan snäva och jargongaktiga i sitt tilltal. Det handlar ofta om att påverka den lokala politikern eller om att vara språkrör för en viss grupp. För är du skejtare eller småbarnsförälder, en Gringo eller en Amelia? Det kvittar, en tidning eller en tv-kanal för just dig fi nns redan där ute.

’Jag har varit arg sedan jag föddes//…// …det som inte är bra med min arghet är att jag blir galen. Min galenskap och min kraft sitter ihop. Jag borde skilja på min galenhet och min kraft. Så jag glömmer att slå och kan börja jobba’
Mohanad Mustafa

Detta skapar i sin tur en rad möjligheter för nya grupper att träda in och spela en roll i den så kallade offentligheten. Genom enkel och billig teknik kan man sätta igång debatter, kanske inte bara om skolmatens kvalitet utan även om en massa andra frågor som aldrig hittar fram i de breda massmediala kanalerna. Att skolan och vuxenvärlden ska vara med i denna utveckling är viktigt utifrån en mängd olika anledningar; etiska, moraliska och kunskapsmässiga. Därför är Fantasifabrikens ambitioner och tankar om att skolan ska vara en medieproducent mitt i byn både rätt och nödvändig.

Men är dimensionen av lokalt/globalt synlig i deras produktioner? När man läser igenom de fyra publikationerna och elevernas funderingar och tankar framstår inte alltid motivet att delta i ett större sammanhang som självklart.

nyskapande eller lektion
Många av texterna är (av de vuxna får man förutsätta) ganska tillrättalagda och det verkar mest handla om att tillföra den enskilda eleven korrekta kunskaper i det svenska språket. Här i värsta förorten är det plötsligt inte någon som dissar en blatte, eller som tråkpular med en uppgift i skolan.

En undersökande och nyskapande process som karaktäriseras av friktion och motstånd verkar ibland vara ersatt av en svensklektion som mer förmedlar än aktiverar språkkunskaper.

Fantasifabrikens strategi att låta elever producera på ’riktigt’ och låta deras produktioner möta en större publik är som sagt både rimlig och bra. Och i publikationerna framför mig finns några guldkorn med modiga självreflektioner och en hel del ifrågasättande, till exempel i Mohanad Mustafas text om att vara arg och ledsen. ’Jag har varit arg sedan jag föddes//…//…det som inte är bra med min arghet är att jag blir galen. Min galenskap och min kraft sitter ihop. Jag borde skilja på min galenhet och min kraft. Så jag glömmer att slå och kan börja jobba’

Det är en text som kan läsas och begrundas långt utanför Skärholmen inte minst för att man här anar en process som går långt utöver den enskilda lektionen. Samtidigt skulle jag önska att den kunskapsutvecklande och ifrågasättande dimensionen som finns i Mustafas text var lite mer synlig i publikationerna. Då skulle Fantasifabriken komma ännu närmare sin egen ambition att producera på ’riktigt’. Texter fint inbundna i kartonage ska ju komma ut och läsas av många, inte bara av fröken och föräldrar!

ISAK BENYAMINE
doktorand i didaktik, Lärarhögskolan i Stockholm
E-Post: isak.benyamine@tii.se