Av:Peter Becker
E-post: peter.becker@diu.se

Dialog eller kontroll?

Då och då dimper ett e-postbrev från något av barnens skola ned i min elektroniska brevlåda. De skickas på dagtid, till min jobb-adress, så de dyker ofta upp när jag sitter på jobbet. Varje vecka har några barn ansvar för att skriva. Vad har de gjort under veckan som gick, utflykten, högläsningsboken, problem i matsalen… Ett överraskande avbrott i ett flöde av mindre personlig post. Det brukar bli ett lustfyllt ögonblick, just för att det leder till ett annat perspektiv på tillvaron. En snabb glimt av barnens värld, deras skolvärld, sedd från min arbetsvärld. Lika spännande som när en förälder kommer till klassrummet och berättar om sin jobbvärld. Uppdelningen av våra liv i olika fack, starkt åtskilda, bryts plötsligt. Vi får syn på nutidens långt drivna arbetsdelning och specialisering, men också på separeringen av våra olika roller från varandra. Jag är förälder, yrkesverksam, fritidsaktiv – men inte samtidigt. Det lilla oskyldiga e-post-brevet kastar ett blixtljus över ett samhälleligt förhållande – och kan innebära en liten riktningsförändring, i de långsamma och tröga strukturer som vardagslivet utgör. Mot att världarna förs närmare varandra.

Med e-post och nya medier såsom webben uppstår alltså nya möjligheter. Vilka är de nya möjligheterna? Vi har ställt oss den frågan som en del av Datorn i utbildningens granskning av hur webben används – och kan användas – i skolan. Granskningen löper som ett tema under den här våren. Denna gång med utgångspunkt i samspelet med föräldrar. Nya medier, nya perspektiv, nya möjligheter – kanske också för samarbetet skola-föräldrar? Du läser mer om detta bland annat i artikeln kring Lemshaga skola.

E-postbrevet illustrerar en möjlighet till kontakt. Den kontakten kan användas för dialog. Den kan också användas för kontroll.

En intressant aspekt på kontrollmöjligheten belyses av debatten just nu – speglad i flera artiklar i detta nummer – kring elevers ”fusk” med stöd av webb. Som så ofta i webbsammanhang har ett nytt fenomen dykt upp spontant. Några företagsamma elever har tyckt det varit kul att dela bra skolalster med andra, upptäckt efterfrågan och fortsatt. Detta har vuxit till flera stora webbplatser med många besökare. Arbetena kan förstås användas på många sätt – som goda exempel eller som underlag för kopiering. Hur de kommer att användas beror framför allt på vårt sätt att arbeta.– och i någon på mån vår kontroll, eftersom vi inte lever i en idyll. Vilken sida vi betonar är viktig. Vill vi stimulera samarbete, fritt och självständigt kunskapssökande, så måste vi vara öppna för nya möjligheter till samarbete – men ställa kvalitetskrav på eleverna. Det blir utmaningar som stimulerar och samtidigt avslöjar exempelvis en kunskapskontroll, diskussion eller frågor på några detaljer det mesta i form av fusk.

Kontakten kan användas för kontroll, förstärkt av sin realtidskaraktär – kontakten sker i nuet. Koppla en kamera och du ser barnen hemma. Även om idén inte realiseras så visar den att vi behöver vara medvetna om de hot mot vår integritet som tekniken kan utgöra. Den ”dataskugga” som bildas av din vardag rymmer ofantligt mycket mer information än vi normalt är medvetna om. Bankomatuttaget här; kortköpet i just den butiken, av den varan och just då; mobilsamtalet till den mottagaren, från den platsen (”cellen” som det heter i gsm-nätet); ditt besök av vissa webbplatser. (Jag rekommenderar romanen Idoru, utgiven på PAN 1996, av William Gibson, författaren som i Neuromancer myntade uttrycket ”Cyberspace”.) Information som inte normalt kan och får fogas samman, men som delvis har använts i samband med några rättsprocesser även i Sverige.

E-postbrevet, spegel av ett samhälle och samtidigt ett förändringselement. Ett brev betyder så mycket.

Peter Becker,
Chefredaktör
E-Post: peter.becker@diu.se