Genmäle från företaget Urkund

I det senaste numret av tidsskriften "Datorn i utbildningen" publicerar Carina Näslundh och Bosse Andersson en serie artiklar vilka behandlar problemet med att elever fuskar genom att kopiera material från Internet. Näslundh och Andersson begränsar sin diskussion främst till att gälla olika metoder att hantera problemet, och allra främst till att gälla den metod som företaget Urkund ställer till förfogande. Författarna gillar inte metoden, och deras artikelserie kan sammantaget sägas vara ett uttryck för deras starka aversioner gentemot Urkund.

Vi som står bakom Urkund anser att Näslundhs och Anderssons framställning är starkt missvisande och orättvis. I det följande avser vi påvisa det.

Kontroll eller pedagogik?
I recensionen av Urkunds tjänst skriver Andersson att "Urkund är på marknaden för att tjäna pengar och vill givetvis inte se att det finns andra förhållningssätt att se på fusk än kontroll".

Inte på något ställe i Urkunds webbmaterial, i Urkunds broschyrer, eller i Urkunds uttalanden i media, kan man finna uttryck för uppfattningen att det inte skulle finnas "andra förhållningssätt att se på fusk än kontroll". Inte heller står någon av Urkunds medarbetare för den här uppfattningen, varken som representant för företaget eller som privatperson. Tvärtom är vi på Urkund väl medvetna om att man kan förhålla sig på olika sätt till problemet. Men till skillnad från Andersson så ser vi ingen motsättning mellan ett kontrollerande förhållningssätt, och ett pedagogiskt. Båda förhållningssätten kan verka sida vid sida. Det ena utesluter inte det andra. Och vad gäller möjligheten att hantera problemet, så tror vi att man har bäst chans att lyckas om man använder båda metoderna.

I samma recension menar Andersson att Urkund står för uppfattningen att "försök med 'förändrade' pedagogiska metoder och tätare uppföljning av elevernas arbeten innebär något negativt". En uppfattning som han menar är "pinsam" och som utgör ett "lågvattenargument".

Urkund har aldrig påstått att pedagogiska förändringar i form av tätare uppföljning av elevernas arbeten skulle vara något negativt. Urkund har överhuvudtaget inte, vare sig försvarat eller angripit, någon form av pedagogik. Däremot hävdar Urkund följande:

(i) Tätare uppföljning av eleverna tar mer tid och arbete i anspråk.
(ii) Att lärare tvingas anpassa sin pedagogik till fuskets realitet är negativt.

Varken (i) eller (ii) uttrycker någon negativ värdering avseende en specifik pedagogik. En pedagogisk förändring kan vara bra, även om den tar mer tid och arbete i anspråk. Likaså kan en pedagogisk förändring vara bra, även om den har tillkommit som en anpassning till fuskets realitet. Vad Urkund menar är dock att det inte är oväsentligt för genomförbarheten, att en pedagogisk förändring tar mer tid och arbete i anspråk. Vidare menar Urkund att det inte är oväsentlig för värdet av en pedagogisk förändring, om den har tillkommit som en anpassning till negativa omständigheter (fusk), eller om den har tillkommit som en följd av pedagogiska resonemang och värderingar.

En annan uppfattning som Andersson menar att Urkund står för, och som han anser är minst lika pinsam, är att "lärare ska utgå från att elever fuskar och därmed sitta och slösa bort tid med att söka efter elevarbeten med eller utan Urkund".

Urkund har aldrig någonsin hävdat att lärare ska utgå från att elever fuskar. Uppfattningen finns inte uttryckt, vare sig i Urkunds skriftliga material, eller i Urkunds muntliga utlåtanden. Att fusk förekommer (vilket till exempel har visat sig i en undersökning publicerad av KK-stiftelsen) och att man som lärare bör vara vaksam, är däremot en uppfattning som Urkund står för. Men det är orimligt att påstå att det vore samma sak som att stå för uppfattningen att lärare ska utgå från att elever fuskar.

Är det fel att kontrollera?
När man läser Näslundhs och Anderssons artiklar får man uppfattningen att det är fel att kontrollera. Men är det verkligen det? Kontroll sker ju i så många olika situationer, utan att värderas negativt, som till exempel med hjälp av skrivvakter under en salsskrivning.

På Urkund tror vi inte att kontroll är fel. Men för att vara tydlig även på den här punkten, så vill vi betona att Urkund absolut inte har hävdat att fusket ska hanteras enbart med kontrollåtgärder. Tvärtom betonar Urkund uttryckligen värdet av att arbeta förebyggande, med pedagogiska metoder, men också med hjälp av den preventiva effekt som Urkunds tjänst, rätt använd, har. Detta står med tydlighet att läsa på Urkunds webbplats, även om Andersson och Näslundh inte har uppmärksammat det.

Att tjäna pengar
Vid flera tillfällen antyder Näslundh och Andersson att Urkund tjänar pengar på fusket, att de har "slagit mynt av problemet". Antydningarna har en nedsättande ton som inte kan missförstås. På något sätt tycks de mena att det är fel att tjäna pengar på det här sättet.

På Urkund kan vi inte förstå det här. Varför skulle det vara fel? Låt oss dra en parallell. Det danska företaget Studienet tjänar pengar på att sälja skolarbeten till elever. Att eleverna relativt säkert kan använda dessa skolarbeten som sina egna, är en underförstådd del av företagets affärsidé. Och nu är det så, att Studienet tjänar pengar, mycket mer än Urkund. Så, om Urkund vore ute för att tjäna pengar, enbart, då tycks det ju vara mer lukrativt att byta inriktning, att "hjälpa" elever istället för lärare.

För Urkund är det emellertid helt otänkbart att bli en svensk motsvarighet till Studienet. Vi som står bakom Urkund har ett seriöst syfte med verksamheten, men är, liksom många andra, inte i stånd att arbeta heltid utan lön. Vi måste leva på det vi gör. Och det finns ingen anledning att skämmas över det.

God och dålig marknadsföring
Andersson ifrågasätter Urkunds marknadsföring. I en tydligt nedsättande mening hävdar han att Urkund, liksom tuggummi- och tvättmedelsföretag, använder sig av intygsreklam, dvs man hänvisar till utlåtanden från kunder som använder den produkt/tjänst som man säljer. Det är sant att Urkund använder sådan reklam, men kan Andersson ge något enda argument för (i) varför det skulle vara dåligt, och (ii) att det bara är oseriösa, enligt hans sätt att se det, företag som använder sådana metoder? Kan han det? Det är inte troligt. Varför inte likna oss vid bokförlag, tidsskrifter, programvarutillverkare, byggföretag, företag som annonserar i DIU etc, vilka också använder intygsreklam? Företag som kanske verkar inom, för Andersson, mer seriösa branscher? Varför likna oss just vid tuggummi- och tvättmedelsföretag? Försöker han med ett klassiskt knep? Att fälla genom att sammankoppla? Guilt by association?

Allt eller inget?
Andersson menar att en invändning mot Urkund är "att det mesta fusket försiggår som det alltid har gjort. Vid samtal med före detta elever har de berättat om hur de i vissa ämnen på traditionellt sätt skickat lappar med rätta svar till varandra under prov, hur de gjort kompisars prov och signerat med deras namn, lämnat svaren på mattetalen i papperskorgen i toaletten till en kompis, tjuvkikat på andras lösningar, skrivit av böcker etcetera".

På vilket sätt det här är en invändning mot Urkund förklarar inte Andersson. Och det förstår man, eftersom det inte går att förklara. Det kan ju inte vara en invändning mot Urkund, att elever fuskar, inte bara genom att plagiera, utan också på andra sätt. Menar Andersson att man ska kapitulera helt? Att man inte ska stoppa någon del av fusket, eftersom man inte kan stoppa allt fusk på en gång?

Kapitulera i väntan på bättre tider?
Urkund hävdar att förändrade pedagogiska metoder tar mer tid och arbete i anspråk. Andersson tycks hålla med, men menar att det saknar relevans: "att vi skulle behöva mer tid med eleverna och att många lärare har för stora grupper eller för många elever för att bra kunna följa elevernas process är en annan diskussion".

Det är inte alls en annan diskussion. Hur kan Andersson påstå det? Andersson menar att det finns pedagogiska metoder som kan användas för att lösa problemet med fusk genom plagiering, men om han också menar att det därtill krävs tid och resurser som inte finns, ja då kvarstår problemet olöst. Menar Andersson då, att i väntan på förändring, så ska man inte göra något åt problemet?

Personliga spekulationer blir avgörande argument
Andersson använder personliga spekulationer som argument mot Urkund. En tjänst som Urkunds är meningslös, tycks han hävda, eftersom "antagligen har de (fuskarna) redan eller är på väg att finna sätt att undgå tjänster som Urkund".

Andersson presterar inte ett enda argument, ett enda stöd, för sin åsikt att fuskarna redan har funnit, eller är på väg att finna, sätt att undgå upptäckt genom Urkund. Det är rena spekulationer. Hur kan man tillåta sig sådant om man är ute i ett seriöst syfte? Det är svårt att förstå.

Obalanserad framställning
Näslundhs och Anderssons budskap tycks vara att Urkunds tjänst inte behövs, att det finns andra metoder som är bättre, i alla avseenden. Dessa metoder beskrivs inte på något ingående sätt, och de utsätts inte för någon kritisk granskning. De förutsätts vara självklart bra. Punkt slut.

Men att i syfte att nedvärdera Urkunds tjänst jämföra den med en alternativ metod vilken bejublas och framhålls som självklart bra, utan att egentligen beskriva den på ett ingående sätt, och utan att man förhåller sig ens det minsta kritisk till den, är att på det mest grövsta sätt ge uttryck för en obalanserad framställning.

Test av Urkund
I en artikel redovisas ett test av Urkunds tjänst som Andersson och Näslundh har gjort. Redovisningen är tendentiös, och innehåller flera missvisande formuleringar.

I testet redovisar man sju olika typfall. Som läsare kan man få uppfattningen att det är typiska testresultat som redovisas, men så är inte fallet. Det som redovisas är ett urval av testresultaten, såsom de har fallit ut i sju olika typer av tester. Ingenstans redovisar man den sammantagna statistiken över resultatet av de 30 skolarbeten som man påstår sig ha testat.

Vidare tycks man inte ha testat 30 arbeten inom varje testtyp. Exempel: i testtyp 4 har man hämtat en novell från Mimers brunn, sökt efter den med de olika sökmotorerna, utan att hitta det. Man har alltså endast redovisat testresultatet från ett eftersökt dokument. Är det tillräckligt för att dra slutsatsen, att Urkund hittar inte arbeten i Mimers Brunn? Eller har de testat fler arbeten, som de inte redovisar? Har de hämtat 30 arbeten från Mimers brunn, 30 arbeten från olika organisationers webbsajter, 30 arbeten från Mediearkivet osv, så att det sammantagna antalet testade arbeten är 210 istället för 30?

Testet saknar värde, så länge som inte förutsättningarna för testet är noggrant redovisade. Och utifrån de förutsättningar som glimtvis har redovisats, så verkar det som om testet är för magert för att överhuvudtaget visa någonting.

Vidare tycks man medvetet ha undanhållit uppenbara fördelar med Urkunds tjänst. Man nämner till exempel inte att man genom Urkund, men inte genom Google och Alltheweb, kan göra sökningar i Nationalencyklopedins material, vilket ofta används av elever som söker information på Internet. Detta trots att Näslundh i samtal med Urkund informerats om den här möjligheten. Varför söker man konsekvent brister, samtidigt som man undanhåller fördelar? Kan man undra.

"Smarta metoder" och okunniga skribenter
I anslutning till testet redovisar Näslundh en metod som "smarta fuskare" kan använda för att undvika att upptäckas med hjälp av Urkunds tjänst.

Den smarta metoden fungerar så här: finn ett skolarbete på Internet, ägna sedan "en kvart till att med hjälp av Sök och Ersätt i Word byta ut ord: samt mot och, skall mot ska, anser mot tycker-och vice versa". Vidare ska man dela upp långa ord i texten, lägga in extra småord och några strategiska stavfel. Näslundh provade detta med resultatet att "efter 'tvätten' hittade vare sig Urkund eller Google texten".

Eftersom Näslundh inte hittade texten, kan man misstänka att hon tog en manipulerad mening och sökte på den. Självklart blev det inga träffar.

Vad Näslundh bortser från är att man inte behöver söka på meningar. En av de mest basala sökmetoder som finns är den som innebär att man väljer ut ett antal centrala begrepp, vilka antas vara typiska för den text som man söker efter, varefter man gör en sökning på dessa begrepp. Med den här sökmetoden hade man med säkerhet funnit dokumentet, såvida inte alla ord i dokumentet vore utbytta till synonymer. Men är det möjligt att byta ut alla ord? Är det möjligt att byta ut nyckelbegrepp, som t ex "kamera, "lins", "objektiv", "stativ", "bländare" osv i ett arbete om kameran? Eller Strindberg, fotografering, motiv, fotografier, bilder, konstnärlig, August osv i ett arbete om Strindberg som fotograf?

Det finns uppenbara brister i Näslundhs smarta metod, brister som hon överhuvudtaget inte bemödar sig om att se och lyfta fram. Ändå låter hon framställningen ge sken av att Urkund förlorar sitt värde om eleverna tillämpar hennes "smarta metod".

Sammanfattningsvis
På Urkund är vi öppen för en debatt kring problemet med fusk genom plagiering och hur man ska hantera det. Vi vill dock se en seriös debatt, där olika förhållningssätt behandlas med respekt och framställs på ett rättvist sätt, med förtjänster och brister. Tyvärr anser vi inte att Näslundh och Andersson har lyckats med detta.

Petter Wahlin