ledare
Peter Becker, Chefredaktör
e-post: peter_becker@lector.kth.se
Varför har vi inga spelpedagoger?
Stimulerade
blir vi människor inte av kravlöshet, utan av utmaningar.
"Not because it's easy, but because it's hard" sa president
John F. Kennedy när han startade kampanjen för en människa
på månen inom ett decennium. Seymour Papert, IT-pedagogen
framför andra, myntar begreppet "hard fun" för
just detta - det svåra som utmanar och lockar (The Connected
Family recenserades i DiU 1/99). Gör inte uppgifterna för
små och enkla, läser vi honom, gör dem hellre
större och svårare. Men utmaningarna måste vara
begripliga och åtråvärda. Och ligga på
gränsen av vad eleven klarar, precis hitom gränsen.
En gräns som är individuell, men som också ändras
från dag till dag, beroende på humör, hälsa,
erfarenhet och kunskap. Det är när man når och
töjer den egna gränsen som man upplever sig ha lärt
något nytt, "jag kan läsa!". Det är
då man känner stor tillfredsställelse, "jag
kan!". Man har förverkligat sin potential och blir (för
stunden) tillfreds med sitt "jag".
Att skapa sådana situationer
av lärande är pedagogens främsta uppgift. Det ställer
många krav på omständigheter, mat i magen, lärare,
kamrater, materiel och rum. Det kräver perioder av träning
och övning, omväxlande med utmaningarna. Speciellt kräver
det utmanande uppgifter. Vad vore träningen för en idrottsman
utan tävlingen som sporre. Men tävlingen kan vara mot
dina egna mål, att töja din egen gräns.
Hur skapa sådana situationer?
Ett sätt att skapa en ny typ av läromedel byggt delvis
på sådana tankar är spelen, digitala spel, just
nu favoriten bland koncept för skolmaterial. Flera exempel
recenseras i detta nummer av Datorn i Utbildningen. Spelets fascination
bygger på en kombination av en berättelse, som skapar
inlevelse, där jag spelar en roll, vilket starkt ökar
engagemanget och därtill utmaningar, som tvingar oss att
anstränga oss. "Hard fun".
En annan metod är det pedagogiska
dramat, drama-pedagogik, exempelvis Story-line. Här presenteras
elever för en situation eller ges ledtrådar till en
epok, ett fenomen. I samspel mellan elever och lärare växer
beskrivningar och dramatiska punkter, öden och händelser
fram. Dramat skapas gemensamt. Och här finns en mycket väsentlig
punkt som rör lärarens roll, tydliggjord av Dorthy Heathcote
(Wagner, Drama i undervisningen, Daidalos, 1992). När dramat
vuxit, fått gestalt och skapat inlevelse hos eleverna, växlar
Heathcote till reflektion. Hon skapar frågor, nya och djupare
perspektiv på den situation man står i, startar diskussion,
väcker tankar. Det förhöjer dramat, men framför
allt ger det insikter. "Utan reflektionen är dramat
utan värde", säger Heathcote om det pedagogiska
dramat. Här har vi lärarens roll, inte bara spelledaren,
utan framför allt den som höjer blicken, skapar tankar.
Genom reflektion till kunskap. Här ligger vi mycket nära
Vygotskij, med dialogen som central i lärandet.
Om vi från denna tur till
dramapedagogiken återvänder till spelens värld,
ser vi att vi inte har någon tradition av pedagogiska spel.
Därför är det intressant när Bo Andersson
i sin artikel om Stargold just belyser den frågan - hur
han tillsammans med kollegan ser behovet av kollektivt spelande,
diskussion med eleverna som nödvändigt för att
få något lärande ut av spelet. Han leder detta
vidare till just Vygotskij.
Vi behöver denna diskussion
om spelets pedagogik. Spel som lärande, pedagogisk användning
av spel. Varför har vi inga spelpedagoger? Spännande
utmaningar för pedagoger och pedagogikforskare - och de vill
väl också ha utmaningar!
Peter Becker, Chefredaktör
e-post: peter_becker@lector.kth.se
Datorn i Utbildningen nr 2 1999. Artiklar ur Datorn i Utbildningen är copyrightskyddade ©. De får
användas för enskilt bruk. I övrigt får de
enbart spridas efter överenskommelse med redaktionen. Vill
du ha hela numret på papper, sänd en
beställning via detta system!