Kurt Wicke
kurt.wicke@bvs.bll.se


Vad händer i datasalen, undrar herr Wicke
I-N-T-E-R-N-E-T

Det är kul med Internet. Mina elever är övertygade om det. Mina kolleger däremot börjar sakna en del elever i undervisningen. Därför är en del av kollegerna måttligt roade av Internet.

Chat, anonymt
Jag skulle titta närmare på denna utveckling, och tog därför reda på vad som egentligen händer i datasalen. Jag började med att fråga eleverna vad det är som är bäst med Internet. "Chattet" - det var de ganska snabbt överens om. Och annars? Tja, chattet, och så mailen förstås.
    "Annars" frågan var inte lätt att förstå för de elever jag talade med. De hade inte stött på "annars" än. All tid gick åt till "tjattandet", och så skickade man mail till sina tjatt-kompisar.
    Mailen gick via Hotmail, självklart (www.hotmail.com). Annars fattar dom ju direkt vem man är, förklarade en av tjejerna för mig. Problemet var alltså inte att hon än så länge saknar användaridentitet, det hade hon inte ens upptäckt än.
    Anonymt skall det vara. Det ger mycket större möjligheter att ta ut svängarna, att skarva lite grann, att brodera ut och att glida in i roller man håller på att testa. Det är viktigt för många av våra strängt hållna invandrartjejer, som förväntas träffa det otäcka könet endast i sällskap med målsman eller storebror... Anonymitet kan vara ett sätt att handskas med kulturkonflikterna för dem. Eller fördröjer, döljer den bara? Eller blir konflikterna rentav värre, eftersom gapet mellan vad som är och vad som skulle kunna vara visas upp så tydligt?

Och språket?
Hur går det med språket då? För en stor del av tjejerna är det inget problem alls. De tjattar nämligen på sitt modersmål, till exempel via Bosna-chat. Även här kan man undra: andningshål i en kvävande svensk omgivning, eller flykt och fördröjd anpassning?
    Den svensktalande gruppen har inte heller några problem – det inser man snabbt när man tittar på några av replikerna. Skriv som du snackar, va!
    Jag är inte helt säker på om det är frågan om kreativ språkutveckling/-användning eller om svensklärarens mardröm. Efter Rinkeby-svenskan är det kanske dags för nästa subkultur-språk: tjatt-svenskan. Hörru, svensklärarn! Kan de va nått för dej, va?

Rollspelet
Som psykologilärare kan man inte låta bli att begrunda könsrollerna. Det är inte finurligt utformade kontaktannonser vissa hormonstinna högstadieelever slänger ur sig. Det påminner mera om sista dansen paniken, med direkt "förfrågan om könsligt umgänge", skulle man kunna säga. Mitt tangentbord vägrar att reproducera originaltexterna ... Och den klassiska "kopiera och klistra"-tekniken, som vi alltid har njutit av, den har verkligen blivit utnyttjad till fullo.
    Mera underhållande är alla dessa märkliga könsbytena som sker på elektronisk väg. Det är rena drag-showen som utspelar sig på förmiddagarna i svenska skolors datasaler. Helt säker kan man dock inte vara, men nog verkar det märkligt att "Kim" efter någon timma som tjej – med bibehållen avsändaradress – plötsligt svarar på en tjejs inviter och har blivit en attraktiv, vältränad kille? Eller den där unga, snygga lärarinnan med rättstavningsbekymren, som söker efter unga killar på nätet och som skall gå till lektionen och överlämnar sin adress till en ung man med samma rättstavningsbekymmer?
    Aktiva värderingar verkar inte vara aktuella längre. Det är mera frågan om hit-and-run-dialoger i nät-djungeln, där man slänger ur sig saker utan av någonsin behöver stå till svars för dem, använder ad-hoc-identiteter och lämnar dem när de efter sisådär tio minuter har tjänat ut...
    Men det gjorde mig glad när jag såg att några av våra tjejer samtidigt "skrek" HÅLL KÄFTEN till en ovanlig envis ung man, som gång på gång ställde samma något fåfänga fråga. Äntligen någon som fick en lite undervisning i hur det andra könet ser på alltför direkta inviter.

Net-Addicts
Jag har alltid med lätt förvåning läst om Internetberoende. Kan man verkligen sitta som klistrad framför skärmen och bara surfa, eller bara tjatta? Timma efter timma, natten igenom om det behövs? Kan man sitta fast i ett IT-beroende, så fast att man inte kan sluta av egen fri vilja?
    Man kan, uppenbarligen. Jag har träffat min första Internetberoende elev. När frånvaron blir större än närvaron, och man ändå inte kan låta bli att gå dit en gång till, bara en enda gång, och bara fem minuter, jag MÅSTE bara tjecka mailen fattarduväl, jo, det är jätteviktigt, jag skulle få ett bra tips om det där fördjupningsarbete jag håller på med, åsså har jag träffat en kille som skulle kolla mina mattetal ... och paniken stiger när servern är avstängd för uppgradering (och man kollar fyra gånger mellan 10.00 och 12.00 om inte servern är klar före lunch i alla fall, bara ifall att) – någon gång inser åtminstone omgivningen att det där låter exakt som en knarkare med abstinensbesvär. Dags för Gösta Ekman att göra "Mannen som slutade surfa"?
    Till och med bortförklaringarna liknar dem man får höra när man intervjuar en alkoholist om missbrukets omfattning. Tjatta? Nä, inte så ofta. Igår? Nä, det tror jag väl inte. På lunchrasten? Nja, jo, det tror jag. Och håltimman? Jo, det förstås, men då hade jag ju ingen lektion.
    Och när det var grupparbetstid? Ja, vetdu, jag skulle bara kolla om jag hittar något material ... och då fastnar jag, liksom, på nåt sätt, det var inte meningen men ändå ... Klarar mig utan att tjatta? Visst, alla gånger, men ...
    Det lär finnas lärare också som är rätt så flitiga ute på nätet. Som kollar sina vattenhål regelbundet, som måste kolla Sunets förteckning över nya sajter, eller som måste ladda ner nyttigheter som kan vara bra att ha, bara ifall att ... Just en sådan tror jag att jag känner ;-) Välsignad vare arbetsgivarens snålhet. Om hårddisken vore större skulle det finnas plats för fler nyttigheter ...

Två världar
En av våra mest omhuldade myter är att Internet kräver (och stimulerar) språkliga färdigheter, framför allt engelskan.
    Jag är inte så säker längre. I veckan hade jag en elev som ville att jag förklarar hur man kollar sin mail i Hotmail. Jag mindes inte riktigt, utan hänvisade lite diffust till "en knapp där det står något i stil med ’Check mail’, ’Get mail’ eller ’Mailbox’ eller något i den stilen". Men vilken färg är det på den då, undrade eleven. Det fick mig att ställa några frågor. Det visar sig att "inskolningen" – som inte skolan står för – innebär att man lär sig av andra elever att man skall gå till ett visst bokmärke, eller skriva en viss adress på ett visst ställe. Och sen skall man trycka på den där grejen däruppe, och sen skriver man vad man vill heta, och sen trycker man där ...
    Regelanvändning, rätt och slätt, tradierade rutiner som skall överföras från mästare till lärling och upprepas helt enkelt därför att de skall upprepas. – Det skall vara så, förklarade en av flickorna för mig. Man gör så.
    Det påminner mest om den klassiska drillen med gångertabellerna. Men dem hade man ju nytta av längre fram i skoltiden. Hur går det med föränderlig regelkunskap? Vad händer med regelkunskapens värde om Torget ändrar tjatt-knapparna?


Generalisera?
Man skulle kunna tro att eleverna lär sig att generalisera, att se principen bakom det hela och tillämpa denna princip på andra, liknande situationer. Så förklarar alla körskolor varför man använder ett visst bilmärke – man lär sig hur det fungerar "i princip", och sen kan man använda rattväxel och högerstyrning och automatväxel och Citroën och alla andra bilar ...
    Jag är inte så säker på det. Det där med bilarna fungerar säkert – själv kan jag numera parkera baklänges fastän folkans lilla sidoruta inte längre finns för att tala om för mig när jag skall vrida på ratten.
    Men på Internetområdet? Det skulle förutsätta att vi tar tag i elevernas användning av datorerna, och tematiserar den. Friedrich Fröbel (1782-1852) talade bl a om "att hämta barnet där detta befinner sig" – och det är kanske där man skulle behöva börja: en form av problembaserad inlärning, där man definierar elevens användning av Internet som (pedagogiskt!) problem. Och sedan med varsam hand driver dem längre mot en mera matnyttig användning av allt det där som finns på nätet.
    Dagsläget är väl mera det för skolan klassiska: Problemet med den första och den andra världen. Vi undervisar om sökmaskiner, om hemsidor och informationsinhämtning, granskning av information och källor, och eleverna håller på med sitt. Laddar ner mpegs om "Jymden", "Independence Day" ("Kan du göra så med din PowerBook också"?) och StarTrek och har helt allmänt kul. Går det så går det, och går det inte är datorn skit. Vaddå JPEG och MPEG och AVI och allt det andra? Det går ju ändå, och fungerar det inte finns så mycket annat att hämta och ha kul åt ... Öst är öst, och väst är väst, och aldrig mötas de tu ...För omväxlingens skull vore det trevligt om någon sa emot mig.

Postindustriell eller ...
Furst Potemkin – går han igen? "Postindustriell" är ju en något enfaldig definition av ett produktionssätt. Det säger inte så mycket om upplysningstiden om vi definierar den som "postmedeltida" eller om den industriella epoken som "postagrikulturell". Jag är inte ens säker på om begreppet "Modernism" (med betydelsen "allt flyter, allt är möjligt") ger en vettig beskrivning – det moderna innebär ju främst en jämförelse med tidsperioden innan, där inte allt var möjligt, där det Bestående var viktigare än Förändringen ...
    Jag skall inte ens försöka att föreslå ett alternativ. Det överlämnar jag gärna till de stora gurun ... Men i polemiskt syfte kan man väl ställa upp en arbetshypotes till husbehov?
    I så fall tänker jag förespråka hypotesen att vi efter jordbrukets och industrins tidsålder numera har gått in i den ideologiproducerande eran. IT som produktivmedel, med konsumtionen (av bl a ideologi) som viktigaste medborgarroll.

Den globala byn
Men var det inte lovat att datorerna skulle ge var man (eller rentav kvinna?) möjlighet att delta i informationsproduktionen, och ge oss alla obegränsad tillgång till obegränsade informationsmängder? Och ge oss alla en röst i öknen? Göra oss alla till producenter och konsumenter samtidigt, som kan vara industriarbetare på förmiddagen och konstkritiker eller fritidsfiskare på eftermiddagen?
    Glöm det.
    Visst kan man snickra ihop en liten hemsida om Elvis eller hästar och lägga upp den på Algonet eller Geocities, visst kan man lägga sina uppsatser eller bilder på lättklädda människor på dessa hemsidor, men steget därifrån till den universella byn med dess universella jämlikhet är ändå rätt så stort.
    Telia och Posten, Aftonbladet och Expressen, GP och DN, TV 1, TV 2, TV3, TV4, KANAL5, Sveriges Radio och Deutsche Welle, Washington Post och India Times – alla är de på nätet. T o m Clintons Katt, (www.whitehouse.gov/WH/kids/images/socks-southlawn.jpg) Personligen föredrar jag dock Elsa, www.ts.umu.se/~leng/elsa1.html.
    Betalsajterna (oavsett om de är reklam- eller avgiftsfinansierade, skillnaden ligger ju endast i betalningsformen) tar mer och mer överhanden, både kvantitativt och kvalitativt.
    Även om Calle med Mac-nyttigheterna och tidningen eXpo (www.hill.se) med sin antinazistiska information (Obs: obetald reklam) finns där ute och har fått nya spridningsmöjligheter: i förhållande till det stora informationsflödet är deras möjligheter att höras ungefär desamma som i pappersperioden: det gäller att veta att de finns för att man skall kunna ta del av dem ...
    Jag har läst om de fantastiska möjligheterna att via GSM och laptop smuggla ut information från t ex Bosnien. Men jag har också läst att manickerna smugglades in ... (informationen fanns på nätet, förstås, i någon av de stora drakarna). Vad händer med konflikterna som inte kryddas med insmugglade informationsmedel? Flyktingarna i Zaïres djungel hade ingen möjlighet att höra av sig.
    Jag betvivlar att förhållandet mellan den offentliga opinionen – vad folk tycker – och den offentliggjorda opinionen – den opinion som ideologiproducenterna (före-)speglar – har rubbats allt för mycket.

Ideologiproduktion
Alltså, vi deltar alla i ideologiproduktionen. Som lärare alltid har gjort. Som producenter, som konsumenter, som utbildare av producenter och konsumenter. Eller som granskare av produktionen och kritiska konsumentupplysare?
    Här i Uddevalla har man rationaliserat bort några hundra människor på sjukhuset och samtidigt producerat ideologin om att detta inte inverkar på vårdkvalitén: Budskapet var att det finns "luft i systemet" (en sämre ideologiproducent hade sagt att det finns personal som bara går och latar sig). Numera har luften gått ur, både ur systemet och ur sjuksköterskorna ...
    Tyvärr fungerade det inte helt och hållet, därför har vi i dagarna fått en ny doktrin: Personalen får inte längre hänvisa till personalbrist och nedskärningar när patienter undrar varför det måste vänta. Ideologiproduk- tionen får bara utövas av legitimerade ideologiproducenter – t ex sjukvårdsdirektörer – inte av legitimerade sjuksköterskor ...
    Stockholms-OS, Euron, Maast-richt – alla stora projekt omges av en gedigen, intensiv ideologiproduktion. Ibland blir den tydlig ("Vi måste få människorna att uppfatta..."), ibland är den utklädd till information. Det kan bli rätt roligt när man jämför näringslivsinformation i olika länder och får veta att alla har världens högsta löner och kortaste arbetstid och därför måste dra åt svångremmen för att hänga med.

IT-ideologi
Även i IT-sammanhang produceras mycket ideologi. Fast i MPEG-format och miljoner färger, förstås: några skolor visar upp sponsrade potemkinska sajter med hightech, multimedia på storbildskärm, och elever som beställer skollunch på flytande C++ och talar VisualBasic över en kopp hot Java och driver lönsamma projekt för näringslivet.
    Medan andra tjatt(r)ar "är det någon som vill ..." dagarna i ända och undrar vilka knappar de skall trycka på för att få det hela att fungera. Eller står i kö för att skicka e-mail till en kontaktskola någonstans. Eller lär sig att laga skolans gamla 386:a och sätta igång spel i DOS.
    Varför deltar då IT-fotfolket i denna glamourösa verklighets-"beskrivning"? Tja, troligen därför att vi hoppas på den så kallade "Trickle- down"-effekten: regnar det på prästen, droppar väl alltid lite på klockarn. KK-stiftelsen skickar kanske en check till ett snabbare modem, eller kanske vi får EU-bidrag för att brevväxla med elever i Portugal och på Irland? Kanske Apple väljer just oss som modellskola ...
    Personligen tror jag snarare att den fattige inte kommer att ha någon sked, ifall det skulle regna manna från EU-himlen: kommunerna får ju också spara.
    Därför – (artikeln skrivs till största delen den första Maj) – skulle jag vilja föreslå några lämpliga paroller (de kommer vara aktuella även nästa första maj, misstänker jag): Modemkopplade i alla skolor, förenen Eder! Kräv en fast lina och PowerMacar ! Inte en Dator, inte en ISDN-förbindelse till modellskolorna! Datorerna åt fotfolket! (Och sedan sätter vi igång och lär våra elever vad man verkligen kan ha Internet till!)

Kurt Wicke


kurt.wicke@bvs.bll.se

Datorn i Utbildningen nr 2 1997. Artiklar ur Datorn i Utbidlningen är copyrightskyddade ©. De får användas för enskilt bruk. I övrigt får de enbart spridas efter överenskommelse med redaktionen. Vill du ha hela numret på papper, sänd en beställning via detta system!

[Åter till början av sidan]

Datorn i Utbildningen, Frejgatan 32, 113 26 Stockholm
Uppdaterad: 980730