[recenserade titlar av Antonio R. Damasio]

"Springer vi från en björn för att vi är rädda eller är vi rädda för att vi springer?"

VARJE NY OCH ANNORLUNDA IDÉ TARVAR EN KARISMATISK FÖRKUNNARE. Visserligen var William James en av det sena 1800-talets mest färgstarka forskare med sina fingrar i de flesta av samtidens syltburkar - experimentell psykologi, parapsykologi, hypnos, healing och skolpolitik - men hans idé att känslans uttryck föregår själva känslan, det vill säga. springet kommer före rädslan, var ändå för fantastisk för sin tid. Nu ett sekel senare är det annorlunda och uppfattningen börjar smått accepteras - ja, den kan faktiskt visa sig alldeles sann.

Idéns främsta missionär idag heter Antonio R. Damasio - en av fixstjärnorna på en himmel där vintergatorna består av så massiva vetenskaper som neurologi, psykologi, psykiatri, medvetandeforskning och moralfilosofi . Hans CV är sprängfull och tämligen osannolik, för han har lyckats vända upp och ned på en vetenskap och underminera en annan - ingen dålig bedrift. Damasios påstående att förnuft och känsla inte kan skiljas åt har gett neurovetenskapen - och på köpet också psykologin, psykiatrin och moralfilosofin - en helt ny riktning, samtidigt som grundvalen för tre århundraden av västerländsk filosofi , rationalismen, pulvriserats.

Damasio är professor i neurologi och erkänd för sin forskning kring syn, minne och språk. Men hans kunskapsregister är brett och det gäller inte minst hans filosofi ska skolning, där få slår honom på fingrarna. Så när han döper en av sina böcker till "Descartes misstag" och en annan till "På spaning efter Spinoza" förvånar det inte, och det är på den klassiska distinktionen mellan kropp och själ han alluderar.

I tre sekler har filosofer, och andra, diskuterat denna fråga. Bortkastad tid, enligt Damasio. Skulden lägger han på René Descartes, den franske sextonhundratalsfi losofen känd för sitt cogito, ergo sum - jag tänker, alltså är jag till - och för oss svenskar också för sin död i lunginflammation på Stockholms slott när han privatundervisade drottning Kristina. För Descartes är kropp och medvetande väsensskilda entiteter som kan existera oberoende av varandra. Och i medvetandet sker tänkandet och huserar förnuftet, med vars hjälp vi kan skaffa oss kunskap. Ju mer tänkande och ju mindre känslor, desto större kunskap.

Och detta är ett gigantiskt misstag, enligt Damasio. Hans forskning säger honom att känslor i verkligheten spelar en avgörande roll för tänkandet, i synnerhet för planering och beslutsfattande i sociala sammanhang. Damasio exemplifierar med patienter som genom partiella skador i hjärnan blivit oförmögna att uppleva känslor men i övrigt fungerar väl. Det man kunde förvänta var att dessa patienter skulle använda sitt förnuft bättre eftersom känslorna inte "störde" tänkandet. Resultatet blev det omvända. I stället för att snabbt, kyligt, skarpsinnigt och logiskt lösa problem miste de sitt omdöme, fastnade i tankeloopar och blev handlingsförlamade.

Att förklara detta gåtfulla är Damasios stora projekt. Det vilar på tungt på en spännande nytolkning av de två begreppen emotion och feeling som fått alla upptänkliga svenska översättningar - därför behåller jag de engelska termerna här. Emotions är medfödda, opåverkbara och ofta utåt synliga kroppsliga reaktioner, till exempel glädje, sorg, fruktan, skam, stolthet och sympati, medan feelings är de privata och medvetna idéer eller uppfattningar som dessa reaktioner ger upphov till när de sätts samman med minnesbilder och bearbetas i tänkandet.

Det som kontinuerligt sker i vår kropp är att våra sinnesintryck registreras i olika regioner i hjärnan och där skapar representationer av kroppsdelarna och kroppens organ - Damasio kallar detta en kroppskarta. En förändring i sinnesintrycken noteras omedelbart i denna karta och ger upphov till ett antal handlingsstrategier, som var och en förknippas med en emotion som känslomässigt färgar strategin - positivt, negativt eller neutralt. Förbindelselänkarna mellan de planerade handlingarna och deras emotions kallar Damasio för somatiska markörer och de är antingen medfödda eller skapade genom våra erfarenheter. Och enligt Damasios teoribygge sker dessa förbindelser i huvudsak omedvetet.

Nästa element i Damasios rekvisita är medvetandet - den mentala scen, där vi metodiskt och allsidigt analyserar och begrundar kroppskartan. Det lilla bekymret hur denna immateriella scen uppstår ur hjärnans ett och ett halvt kilo materia reder Damasio inte ut, däremot är han säker på att den inte är lokaliserad till en plats i hjärnan utan uppstår när fl era regioner och system sinsemellan synkroniseras. Medvetandet och jaget konstrueras på så sätt kontinuerligt av hjärnan i en helt icke-verbal process - språk är inte nödvändigt för ett medvetande, menar Damasio.

Och därmed till den avgörande hypotesen i Damasios teori: alla handlingsalternativ och deras respektive emotions når inte medvetandet - dit tar sig bara de angelägenheter som gått igenom en första sovring via de somatiska markörerna. Denna förhandsgranskning fungerar så att handlingsalternativ med negativa emotions sållas bort direkt medan de som laddats med positiva blir kvar - en liten nätt förklaring till hur intuitionen fungerar! Därefter finns två möjligheter - antingen verkställs omedelbart ett av de kvarvarande handlingsalternativen, eller så förläggs alla alternativen till medvetandet för vidare utredning. Resultatet blir att det medvetna förnuftet knåpar med sådant det är kvalificerat för - systematisk och allsidig analys av komplexa och svårhanterliga problemställningar med avlägsen deadline - och slipper bry sig om dödfödda projekt. Samtidigt kan vi omedvetet agera snabbt och effektivt när detta krävs.

Men björnen då - springer vi av rädsla eller blir vi rädda för att vi springer? Damasio tror så här: En björn dyker upp, hjärnan registrerar den, varpå ett antal strategier utarbetas med var sin matchande emotion via en somatisk markör. Handlingsstrategier med negativa emotions (till exempel stanna och bli uppäten) sållas omedelbart bort och ett av alternativen med positiva emotions (till exempel fly och överleva) verkställs direkt - och jag börjar springa. Först därefter uppmärksammar mitt sävliga medvetande - om nu inte björnen gjort processen kort - att en handlingsstrategi exekverats och väver samman denna insikt med de minnesbilder jag har av björnar, varvid en medveten feeling av fruktan uppstår. Förhoppningsvis inleds också en betraktelse över lämpligheten av skogspromenader i björnriken.

Det här är fiffigt, och inte alls självklart, men Damasio utvecklar sina hypoteser med beundransvärd brio och med alla krav man kan ställa på detaljerade beskrivningar av hjärnans olika komponenter, processer och funktioner. Och slutsatsen är alltså att Descartes hade fel - det finns ingenting som ett rent förnuft som löser problem bättre ju mindre känslorna tillåts störa.

Därmed kommer Damasios speciella husgud in i bilden, den nederländske filosofen Baruch Spinoza. Några decennier yngre än Descartes hade han tillgång till Descartes tänkande och delade uppfattningen att förnuftet är den arena där kunskap skapas och bereds. Men - och här tyckte han annorlunda - själ och materia, medvetande och kropp inte är två skilda ting utan parallella och samordnade processer, manifestationer av en och samma verklighet. Utan det ena - inte det andra, utan känslor - inget förnuft. Och man förstår Damasios entusiasm! Även om alla inte svalt Damasios idévärld med hull och hår har den tveklöst fört neurovetenskapen, psykologin och psykiatrin in på nya vägar. För att inte tala om moralfilosofin, som han piggat upp genom att hävda att moral även finns hos djur. Djurens beteende, liksom vårt, präglas av somatiska markörer, och när dessa ibland leder till handlingsstrategier som inkluderar samspel med andra djur - något som kräver hänsyn och omtanke - ja, då har vi enligt Damasio embryot till ett etiskt handlande. Människans egenhet är att hon analyserar och kodifierar dessa moraliska handlingar till system av regler.

Damasios teoribygge är förvisso imponerande i sig, men som om det nu inte räckte har han också råkat göra något annat och kanske ännu mer dramatiskt, nämligen att sätta den etablerade vetenskapliga metoden i gungning - den metod som upphöjer förnuftets rena tänkande till norm och ser varje inblandning av och hänsyftning till känslor som kontraproduktiv. Damasio går förbi denna lilla omständighet med öronbedövande tystnad och det är begripligt - han har ju faktiskt lyckats undergräva den metod som lett honom till hans egna resultat…

Det här tarvar eftertanke - för är Damasios teori riktig, hur kan vi då förklara att den vetenskapliga metoden hittills varit så framgångsrik? Och hur ska den tillämpas i framtiden? Intressanta frågeställningar i det gränsland vi befinner oss mellan modernismens tro på förnuft, logik och objektiv vetenskap och postmodernismens ifrågasättande av dessa auktoriteter och tillit till känsla och sinnen i kunskapsproduktionen.

Damasio har presenterat sitt projekt i tre populärvetenskapliga böcker, alla föredömligt pedagogiska och välskrivna. Och det handlar faktiskt inte bara om hjärnan, medvetandet och känslor, för Damasio vet att skickligt varva sina neuroner med inkvisition, kalvinism, gudsbilder, mordförsök, Shakespeareanalyser och rundturer i Haag. Ibland blir han också förtjusande personlig, som när han berättar vad som hände efter att han viskat något åt sin fru just som Herbert von Karajan skulle slå in Beethovens sexa…

Man kan lugnt läsa böckerna på svenska, även om de ymniga översättningsvarianterna av emotion och feeling trasslar till det. Och är tre böcker för mycket tar man den sista - den summerar bra och ger dessutom Damasios skönlitterära ådra fritt spelrum. Och var beredd på ett omtumlande äventyr, för hur ofta får man i realtid se hela vetenskaper förvandlas och ifrågasättas och dessutom förstå ungefär vad det handlar om?

OLA SVÄRD ,
lärare, KTH Syd
E-Post: ola.svard@syd.kth.se