Av:Roger Säljö
E-Post:roger.saljo@ped.gu.se

VAD ÄR DET SOM ÄR NYTT I DETTA?
Informationstekniken och bilder av lärande

Frågan om hur informa-tionstekniken ’påverkar’ lärande och undervisning, och hur IT kan tjäna som läromedel och resurs för skola och utbildning, har stötts och blötts sedan 1960-talet.

Man kan urskilja två läger och ett antal positioner där emellan. Det ena lägret, anförda av teknikfrälsta entusiaster som logoprogrammeringens skapare Seymour Papert och digitaliseringens frontfigur framför andra i USA, Nicholas Negroponte, målar ut en framtid i ljusa färger för dem som stiger på tåget. Papert förutspådde redan på 1970- talet att skolan skulle vara avvecklad inom kort och han uttryckte sig i dramatiska termer om ’revolutioner’ och ’skolbyggnader som rivs’.

Ett typiskt drag i denna argumentation är att man beskriver företeelser som lärare, klassrum, undervisning, böcker och läroböcker som gammaldags, ointressanta för elever och under avveckling. Med tekniken skall lärandet bli motståndslöst och helt styrt av individens egna önskningar. Alla kommer att kunna gå dit de vill om bara lärandet sockras med IT. Samma retorik förekommer för övrigt i helt moderna böcker från dessa kretsar som alltjämt försöker övertyga om att det är en ’inlärningsrevolution’ på gång.

Det andra lägret framhärdar i det längsta i att detta inte alls är något revolutionerande för skola och utbildning, och att det egentligen inte finns särskilt mycket principiellt nytt i det som tekniken för fram. Kunskapen är och förblir i stort sett densamma med eller utan IT. Informationstekniken är en form och en utvändighet, bra för vissa saker men den förändrar inte i grunden vare sig våra kunskaper eller villkoren för lärande och kunskapsbildning. Man skall fortfarande lära sig läsa, räkna och skriva. Och inte heller detta läger har svårt att hitta argument för sin ståndpunkt. De flesta så kallade interaktiva, cd-rombaserade läromedel, exempelvis, är inget annat än läroboken i en något annorlunda förpackning. Reklamen om ’interaktiviteten’ i produkten är vanligtvis överdriven.

Denna kamp mellan teknikoptimister och skeptiker inom utbildningens område är förvisso inte ny. Redan under antiken fanns motsvarande konflikter som rörde boken och skriftspråket. De lärda, även Platon, klagade på lata ungdomar som inte orkade lära sig någonting längre utan som bara läste innantill i böcker. För Platon var boken en fara som förslavade och förslappade människors intellekt. Utantillinlärning av tusentals verser av de klassiska texterna var vad som krävdes av den som skulle vara bildad och som skulle göra anspråk på att vara välorganiserad i huvudet. Under vår egen tid har vi också sett motsvarande konflikter. Miniräknaren är ett sådant exempel, där många menade att man först måste lära sig räkna för att sedan använda miniräknaren.

bilder av lärande
Problemet i diskussioner om hur man skall förbättra lärande är att denna term är så mångtydig och används på så olika sätt. Den dominerande bilden – eller metaforen – av lärandets natur, och den som teknikoptimister företräder, gör oftast ingen skillnad mellan information och kunskap. Lärandets problem ses som en fråga om att överföra information, rutiner och färdigheter till individer och att göra detta så smärtfritt som möjligt.

Med denna bild av lärande som utgångspunkt har entusiasmen för nya tekniker gång på gång skapat en euforisk känsla av att något stort är på gång. Edison hyllade på 1920-talet ljudfilmen som lösningen på de flesta pedagogiska problem och hans förutsägelser om hur filmen skulle revolutionera undervisningen och göra lärare och skola onödiga är i stort sett identiska med dem som Papert formulerade om datorn ett halvt sekel senare. Vi har också hört liknande löften utställas om radion, bandspelaren, inlärningsmaskinen, det programmerade läromedlet, televisionen, videon, cd-romskivan och andra skapelser.

Det är också en intressant, och möjligtvis något bekymmersam, iakttagelse att de flesta av dessa tekniska innovationer setts som möjligheter att ’effektivisera’ utbildning genom att minska lärar-elevkontakten. Denna idé ligger idag tyvärr bakom en hel del av de satsningar på distansutbildning som görs. Risken är här uppenbar att man i många fall får ett slags ’fast food’-variant av utbildning som inte innehåller de kvaliteter som personliga möten ger. Och den som tror att nätbaserad utbildning nödvändigtvis är billigare än annan utbildning, får oftast anledning att revidera sina antaganden.

informationsteknik som stöd för lärande
Om man försöker inta en mellanposition mellan teknikoptimister och dito skeptiker, förefaller det rimligt att påstå att informationstekniken inte ’påverkar’ lärande utan snarast förändrar dess karaktär något. Det blir inte mer av samma sak och högre effektivitet, utan något delvis nytt som kommer in på arenan. Hur nytt det är kan man tvista om. Informationstekniken blir ett instrument för att kunna hämta och hantera information på delvis nya sätt, dokumentera och presentera slutsatser, arbeta och lösa problem, hålla kontakt med andra människor och göra en hel del andra saker. Men syntesen, värderingen av vad som är värt att ta vara på och erfarenhetsuppbyggnaden måste alltjämt människor stå för.

Interaktiviteten kommer att utvecklas och vi kommer att kunna göra experiment, dissektioner och annat virtuellt. Det abstrakta kommer att kunna konkretiseras och visualiseras. Förmågan att simulera komplexa förlopp är också intressant. I informationstekniken finns också betydande kompensatoriska möjligheter för grupper med svårigheter. IT är också en bärande del av de förändringar som skapar nätverks- och kunskapssamhällen med betydligt högre krav på kunskaper av olika slag.

När euforin kring en ny teknik lagt sig, brukar den hitta sin plats i skolan. Den platsen har hittills alltid varit tämligen marginell (vi ser alltjämt då och då på en film eller video i skolan), om man undantar skriftspråkets tekniska utstyr (papper, penna, texter) som dominerat skolan under århundraden. Men informationstekniken är en avsevärt mer intressant utmaning än tidigare tekniska innovationer. Den utmanar vårt kunskapsbegrepp och våra sätt att arbeta inom utbildning.

Den – och mediesamhället i allmänhet – tar också bort det informationsförsprång som skolan byggt sin tidigare verksamhet på. Och den måste i sig göras till föremål för lärande; vi föds inte datorlitterata lika litet som vi föds läs- och skrivkunniga. Hotet om en ’digital divide’ är påtagligt och risken att få grupper som står utanför leder till samma problem som bristande läs- och skrivfärdigheter ger upphov till.

Den intressanta utmaningen är emellertid hur lärare och elever tillsammans kan gestalta lärprocesser som engagerar och utmanar ifråga om innehåll och uppläggning. Och vilken roll IT spelar i alla de sammanhang där lärande sker, återstår i stor utsträckning att klara ut. Men att den måste spela en viktig roll är klart, eftersom informationstekniken redan är en del av människors vardag. Där finns inget att återvända till. Men det är viktigt att skola och utbildning har integritet och väl utvecklade perspektiv på lärande och kunskapsbildning som gör att man skaffar sig produktiva arbetsformer och innehåll i verksamheten. Och som alla vet som verkar i skolan, handlar detta om många olika aspekter av människors kommunikativa och sociala utveckling.

Från mitt perspektiv finns det en fråga som är akut: hur kan vi lära oss något av alla dessa försök kring IT och lärande som pågår överallt i världen? Vad är värt att ta vara på för framtiden inom olika ämnen, områden och undervisningssammanhang? Här behövs en kritisk, men samtidigt nyfiken och kvalificerad, analys från dem som vet vad skola och utbildning handlar om som vardaglig verksamhet och som samtidigt inser att villkoren för lärande förändras.

Att lära med informationsteknik som resurs är något annat än vad vi varit vana vid. Tekniken är ingen underkur – den löser en del problem men skapar andra – men den förändrar villkoren för lärande.

Roger Säljö, professor
Pedagogiska Institutionen, Göteborgs Universitet
E-Post:roger.saljo@ped.gu.se