Studio Lärmiljö/Framtidens lärande 2012:

Framtidens lärmiljö –
en fråga som angår eleverna

Framtidens lärmiljö är en fråga som engagerar och väcker tankar. En ny del i konferensen Framtidens lärande handlar också just om lärmiljö. I programmet för Studio Lärmiljö medverkar flera av de arkitekter, konstnärer och skolutvecklare som står bakom några av de senaste årens mest uppmärksammade fönyelseprojekt inom området lärmiljöer. Studio lärmiljö inleds med en workshop där arkitekter, studenter, lärare och skolledare samlas kring uppgiften att skapa en ny lärmiljö. En av deltagarna är Moa Dickmark, arkitektstuderande från Århus.

I denna artikel beskriver Moa sin syn på arbetet med framtidens lärmiljöer och det sätt hon vill arbeta på i framtiden. Och hon efterlyser bland annat att eleverna ska få mer att säga till om.

Einstein, en av personerna som fått erkännandet för att ha myntat uttrycket “Om du inte kan ge ett enkelt svar, förstår du inte problemet tillräckligt väl”, skulle inte vara nöjd med mitt svar till denna fråga. Frågan är så enkel, men svaret är, som dom flesta av oss troligtvis upptäckt, otroligt komplext.

Vad vi ser mer och mer i våra studier av olika ny-designade och omdesignade skolor världen över är att flertalet arkitekter använder lärares och ledningens kunskaper gällande sin arbetsmiljö som underlag för sitt arbete. Detta tror jag i det stora hela är en otroligt viktig del för att kunna utveckla en mer mångfacetterad skola än vi tidigare sett.

Och det är onekligen viktigt att som arkitekt ta del av personer som dagligen använder skolans miljöer kunskaper, lyssna på vad de säger och tyda det de själva inte kan sätta ord på, för att på bästa möjliga sätt tillsammans arbeta fram och vidareutveckla de ramar i vilka de befinner sig i dag. Vad jag dock lagt märke i mina studier av projekt samt arkitektkontor världen över är att allt för få väljer att även lyssna till elevernas synpunkter om sin omgivning på en seriös nivå.

Orsakerna till detta kan vara många, men så vitt vi förstår så handlar det till stor del om att elevernas åsikter kan framstå som oseriösa eller rent av oviktiga för vissa arkitekter. Detta i sin tur kan bero på att det är svårt för de flesta elever, speciellt i grundskolan, att ge uttryck för sina tankar om den miljö de befinner sig i. Men genom att guida dem genom olika små workshop i allt från hur de ser de existerande ramarna på skolan och i hemmet, till att ge dem exempel på existerande miljöer på skolor och kontor från andra delar av världen finner man tillsammans fram till vad de tycker är viktigt när de befinner sig på skolan.

Vaktmästaren, eleven och läraren
är också experter Som arkitekt (studerande) kan det vara otroligt svårt att släppa taget om ”expert”-rollen när det kommer till design, och det tycker jag heller inte att man helt och hållet ska göra i projekt där man använder sig av gemensamma skapande processer. Man måste dock erkänna för sig själv att ens expertis som arkitekt inte är viktigare än lärarens expertis, vaktmästarens expertis, ingenjörens expertis eller elevens expertis på deras olika områden.

Många arkitekter ser tyvärr relativt ofta kunden och/eller användaren som ett störande element, jämförbart med för strama budgetar och irriterande regleringar. Om man istället väljer att se det som en möjlighet att tillsammans komma fram till en design eller lösning som möter upp till så många krav och förväntningar som möjligt blir hela processen annorlunda. Ett gemensamt mål om ett gott samarbete där alla blir respekterade för deras olika expertis leder till intressanta och hållbara projekt. Det må så vara att det kostar extra och tar lite längre tid, men med en byggnads livscykel i åtanke spelar inte 1-2 månader någon större roll, speciellt inte om resultatet övergår de vanliga.

Under hela min tid på Aarhus Arkitektskola, samt vad jag hört från elever från andra skolor, pratar våra mentorer konstant om hur viktigt det är med en bra process, samt att vi ska studera våra klienter/användare så intensivt som möjligt. Tyvärr ingår det inte i utbildningen vare sig hur man lägger upp sin egen process, hur man samarbetar i grupp, hur man leder ett team, hur man håller en workshop eller hur man lägger upp en tidsplan. Detta resulterar allt som oftast i elever som tror att de har den allsmäktiga smaken när det kommer till design och att deras expertis väger tyngre än de som, när allt är byggt och klar, kommer att använda byggnaden.

Bästa stället bakom gardinen
Just nu arbetar min kollega Heidi Lyng och jag med den danska skolan Børnebyen Glesborg med att utveckla deras existerande lärmiljöer. Många av de personer (elever som lärare) vi arbetar med i detta projekt vet inte hur de på egen hand ska uttrycka sina tankar runt läromiljöerna de befinner sig i. Ord räcker ofta inte till, och svaren på frågorna som ställs är ofta uttänkta i all hast, eller rentav något de tror vi vill höra. Detta är något vi märker av genom alla åldersgrupper. Redan från första klass lär sig barnen att det finns något som heter Rätt och något som heter Fel och detta följer med dem genom livet. För att undgå detta bygger vi upp våra alla våra workshops (oavsett ålder) på ett sätt som gör det lättare för dem att se det hela som en enda stor lek, en roligt tidsfördriv.

Till exempel kan en workshop handla om att ta reda på vilka områden barnen i en klass 1 tycker bäst om att befinna sig i, i olika situationer.

För att göra detta kan man till exempel arbeta med Rymd-sten. Här får barnen sex stenar i tre olika färger, varje färg representerar en situation som de dagligen stöter på i skolan: Blå = arbeta i grupp, Rosa = arbeta själv och Gul = chilla. Efter det att barnen fått stenarna ber vi dem att lägga dem där de tycker att de passar bäst in. Genom att använda denna metod fick vi bland annat veta att man både arbetade bra på egen hand samt kunde chilla med vännerna i pausen bakom de golvlånga gardinerna. Att en av pojkarna föredrog att sitta mellan väggen och soffan på fritisgården eftersom det gav honom många olika möjligheter beroende på vilket humör han var i. Och att två av barnen tyckte att det absolut bästa stället för att arbeta tillsammans var vid schackspelet, oavsett var det stod.

Detta är något som är svårt att lägga märke till om man bara är där och observerar eller pratar med eleverna och lärarna eftersom det ofta är ting som går obemärkta.

Många tror att grupptryck är något som försvinner magiskt med åldern, men så är inte fallet. Det är därför viktigt att både ha individuella övningar samt grupp övningar för att på så vis säkerställa vikten av svaren/observationerna. Vad personer svarar varierar mycket med omständigheterna de befinner sig i, det kan vara så enkelt som att prata om rummen stående eller gående istället för sittandes vid ett bord. Hjärnan arbetar annorlunda och andra sinnen aktiveras på helt olika vis.

Den ultimata lärmiljön
Jag har länge funderat över vad som krävs för att skapa den ultimata lärmiljön, och har kommit fram till att den omöjligen kan existera. Allt vi kan göra är att arbeta på att skapa ett så fördelaktigt underlag för den som möjligt. Detta gör vi genom att skapa miljöer som samspelar med pedagogiken, anställer lärare som brinner för sina ämnen och ser till att anställda och elever arbetar tillsammans för att skapa en bra stämning i de lärmiljöer de befinner sig i. Skolan, både byggnaden och pedagogiken, ska kunna rymma att människor är olika och har olika behov för att kunna uppnå sitt yttersta.

Att specificera vad det är som skapar en fungerande lärmiljö är en omöjlighet. Åter igen handlar det om att skapa ramar, denna gång yttre ramar, som samspelar med pedagogiken och människorna som använder sig av dem dagligen. Det är först efter att man har fastställt människors olika behov, krav och önskningar som man kan börja diskutera vad det är som skapar den ultimata miljön.

En sak som jag menar är ytterst viktig under processen är att finna lösningar som inte bara stöder nutidens pedagogik, utan även uppmanar och utmanar lärare och elever att utveckla den vidare, så att resultatet även kan möta framtidens behov. Självklart är detta svårt med tanke på att vi inte har den blekaste aning om vilka behov som framtiden bringar, men vi kan studera och inspireras av byggnader och miljöer som bevisligen fungerat genom generationer och på så vis försöka arbeta oss fram till en byggnad vi räknar med kan re-designas vid behov.

För att lyckas med detta måste vi (arkitekter, pedagoger, elever, vaktmästare etc) lära oss att arbeta tillsammans. Bara på detta vis kan vi utveckla de bästa möjliga lärmiljöerna för de snabbt föränderliga kontexter vi befinner oss i idag.

Moa Dickmark
arkitektstuderande Aarhus Arkitektskola
Moas webbplats: www.moho.biz

Studio Lärmiljö:http://www2.diu.se/framlar/konferensen/studio-larmiljo/
Konferensen Framtidens lärande:www.diu.se/framlar/konferensen

Moa presenterar sig
Mitt namn är Moa. För oss svenskar är det ett vanligt namn, men så fort jag kommer utanför landets gränser blir jag konstant påmind om just hur annorlunda det är i gemförelse med namn så som Maria, Anna, Kristina etc. Om jag dessutom presenterar mig med mitt efternamn, Dickmark, så gott som garanterar det att personen jag pratar med antingen startar att le öppet, eller försöker dölja det på ett eller annat vis.

När jag var yngre fann jag detta pinsamt: Varför hade mina föräldrar valt ett så ovanligt namn till mig? Varför valde de inte Olivia eller Louise eller något annat relativt normalt namn? Denna inställning har förändrats med ålder och erfarenhet, och jag har lärt mig att mitt namn rent utav är en tillgång. Vuxna ler och barn skrattar rakt ut och skämtar om det. Men viktigast av allt, de slappnar av och börjar prata om allt och ingenting. Jag får en kontakt med människor på ett sätt som jag tror att en Anna Svensson skulle ha svårt att skapa.