Idag
är skolans forskningsanknytning i ropet. Regeringen vill förse skolan
med 1000
lektorer och forskningsanknyta undervisningen. Skolvärlden rubricerar veckans
ledare
närmare band till forskningen. Exemplen kunde göras många
fler.
Och ja, jag håller med, anknytning till forskning
är viktig. Den övertygelsen har
Datorn i utbildningen konsekvent arbetat efter sedan 1999, med intervjuer, teman
och debatter, liksom med konferenser som SVIT där forskare och lärare
fört en dialog
kring dokumenterade fall.
Men nej, samtidigt är det fel, av flera skäl.
För det första därför att det är lika viktigt
att framhäva det omvända att forskningen måste praktikanknytas.
En disputerad lektor
har aldrig varit en garanti för att skolans utveckling vägleds av
relevant kunskap. När
vi en lång period in på 90-talet haft en stark brist på forskning
med anknytning till
lärandeprocesserna i klassrummet, har både bristen på och behoven
av relevant forskning
varit stark. All forskning ger inte vägledning för praktiker i deras
dagliga praktik.
Det är inte säkert att den fråga en forskare ställer sig
har relevans för lärare, för elever,
eller för skolledare. Och det är en del av forskningens nödvändiga
frihet.
Därtill kommer att forskning egentligen inte kan
ge svar på dagens problem.
Forskning kan ta reda på hur det ser ut idag och ge perspektiv på
detta genom att se
bakåt. Men framåt kan den bara blicka med hjälp av denna backspegel.
Forskare har
ingen kristallkula. Annnars skulle världen se ganska annorlunda ut
och forskarna
ha makten. De kan ge mer eller mindre kloka synpunkter på framtiden, det
är allt
och kanske gott nog.
Låt mig ta ett konkret exempel. Datorn i utbildningen
har under det snart avslutade
året intensivt rapporterat om, analyserat och debatterat användningen
av it i det
gemensamma arbetet i klassrummet, med anknytning till interaktiva skrivtavlor.
Här finns ytterst lite beforskad erfarenhet, allra
minst i Sverige. Här har tvärtom
pågått en intensiv spaning från skolors sida efter systematisk
erfarenhet och forskningspartners
intresserade av att följa utvecklingsverksamhet och finansiärer villiga
att finansiera detta.
Det finns alltid risker när hållningar blir
mode, och sedan mantran, upprepade utan
verkligt innehåll och förankring i praktik. Håller forskningsanknytning
på att bli
ett sådant mantra? I stället för en nykter hållning kring
att bygga skolutveckling på
systematisk kunskap, baserad på verklighetsförankrad forskning med
stark anknytning
till skolans utvecklingsarbete. Vi behöver inte enögd forskning, men
mer forskning
behöver praktikanknytas.
Ett sätt att praktikanknyta forskning är
att möjliggöra för fler aktiva lärare att
medverka i forskning, att gå vägen från egen praktik, till
systematisk reflektion kring
denna. Det är ett stort steg, som kräver utrymme, skolledarstöd,
tjänstekonstruktioner,
finansieringsformer, forskningsintroduktion, utveckling av former och traditioner
kring
lärares självreflektion och mycket mer. Låt oss få mer
praktikanknuten forskning som
en del av det nya reformpaket för grund- och gymnaiseskola som är
på väg!