Hur delar man erfarenheter
kring hur förhålla sig och arbeta i klassrummet? Frågan var
upprinnelsen till föreningen Datorn i utbildningen och tidskriften, och
har sedan
dess varit grundvalen. Tidskriften skapades som en mötesplats för
erfarenhet och
perspektiv kring IT i skola.
Tidskrift i alla ära, det direkta personliga mötet
berör på ett starkare sätt, det är
ofta avgörande. Därför konfererar vi. På 90-talet hade
vi inom IT och lärandeområdet
i svensk skola stora nationella konferenser av typen Mot bättre vetande
och Links 98
med tunga presentationer och utställning av många skolförsök.
Föreningen Datorn i
utbildningen hade – årligen sedan starten 1984 – sina nationella
Rikskonferenser, med
tyngdpunkt på seminarier kring IT-erfarenheter. Utvärderingarna gav
ofta beskedet:
”Tänk på pauserna. De personliga mötena är väl
så viktiga som föreläsningar och
seminarier.”
Regionala forum: Kk-stiftelsen inledde en ny era med
sina Bokstödsseminarier, regionala
arrangemang för att sprida lokala erfarenheter från skolförsök
och ge övergripande
perspektiv. Styrkan var det lokala erfarenhetsutbytet, men arrangemangen drog
en
avsevärd kostnad.
Under Itis fick studiecirkeln en renässans, med
deltagande från en ofta extern handledare
och en medverkande från lärarutbildningen. Det blev en välbekant
lösning med
stort genomslag, som förde diskussionen ut på ”golvet”.
Centralt är det egna arbetet
mellan träffarna, och utgångspunkten att den egna erfarenheten är
värd att diskutera.
Med Itis följde en central webbplats med textmaterial för diskussionen.
Och KK-stiftelsen
skapade sin webbplats Kollegiet, främst med debattartiklar av inbjudna
forskare
och lärare. En svensk tradition mötte modern forskning kring betydelsen
av reflektion
baserad på den egna erfarenheten. Med Donald Schöns perspektiv ”reflekterande
praktiker”
kom insikten att reflektionen är en nödvändig del i professionens
utveckling.
Forskardialoger: Det senaste året har forskardialoger
blivit populära. Det är lokala
eller regionala träffar där en mindre grupp lärare möter
en eller flera forskare, för
enstaka möten eller en serie kring valda teman. Detta har kunnat genomföras
med
stöd av KK-stiftelsen, oftast genom den kvardröjande Itis-organisationen:
regionala
samordnare (RS, till årsskiftet 2004/05 förankrade i Myndigheten
för skolutveckling).
Intresset för dialogerna har varit påtagligt.
Framgången bottnar i dialog med praktiknära
forskning. En forskning som länge lyst med sin frånvaro. En frånvaro
som nog delvis förklarar den brist på tilltro och intresse som lärarkåren
känner för pedagogisk forskning (’sju av tio lärare anser
att man kan vara en bra lärare utan att följa forskningen’ enligt
Vetenskap och Allmänhet, se www.v-a.se).
DIU efterlyste en dialog med praktiknära forskning i ett upprop 2000 (se
www.diu.se) och har sedan dess arbetet aktivt med frågan i ett samarbete
med KKstiftelsen och LearnIT. Bland annat med en rad forskarintervjuer och presentationer
under de senaste tre åren.
I dag börjar både denna praktiknära
forskning och dialogen sakta ta fart. Mikael
Alexandersson talar om övergången från förmedling till
praxisnära perspektiv i dialogen
(Pedagogiskt Magasin 1/04). Här finns stora problem, såsom att myndigheten
sedan ett
år fått se sitt sektorsforskningsansvar bortskuret (Annika Andrae
Thelin, Pedagogiskt
Magasin, nr 4/04). Ett annat är bristen på möjligheter för
lärare till djupare kompetensutveckling,
inklusive att på deltid gå in i forskarutbildning/forskning. Liksom
klyftan mellan en muntlig tradition i skolan och en skriftlig i forskningsvärlden.
Om dialogen är nödvändig för professionen,
krävs en part på andra sidan bordet.
Och en part som lyssnar och bidrar. Både i kollega-, forskar- och myndighetsdialogen.
Inte minst den sista är en utmaning idag.
