Untitled Document Av: Nils Fagerberg
E-Post: fagni@edu.jonkoping.se

 

Bli en ny Zlatan – spela FIFA 2004

Världens största LANoch demoparty ”Dreamhack” är över för den här gången. Åtskilliga watt elström samt multipla gigabits dubbelriktad datakapacitet via fiber från Jönköping Energi har matats in i Tipshallen på Elmias utställningsområde i Jönköping. Men så finns det också mycket kraft och energi i ungdomarnas cybervärld.

Över 6200 dataplatser fanns uppställda för ungdomar som träffades i dagarna fyra för att spela, chatta, byta filer, programmera, träffas och ha kul. De hade alla lilla julafton en knapp månad i förväg. Nya rekord skrevs in i Guinness rekordbok.

Till skillnad från många andra ungdomsfestivaler är spelträffen ”Dreamhack” helt drogfri (om vi inte räknar den extra koffeinrika Jolt-colan som en drog). De som inte besökt Elmia-mässområdet har inte märkt mycket av det. På sin höjd några hålögda, tunnklädda ungdomar som vandrat till närmaste bensinmack för att proviantera något ätbart. Hela åtta högskolor och universitet fanns i år på plats för att värva potentiella studenter, morgondagens elit av tekniker och programmerare. Min egen tonårsson stod över träffen denna gång, men han brukar vara med på ”sommarmeetinget”. Jag själv fascineras som besökare av att exempelvis lämnade grejer står kvar när rastande & matpausande ungdomar återvänder till sina platser som de varit ifrån i några timmar.

koll på ungarna
Pedagoger och föräldrar som Mattias och jag mött i Småland på utvecklingsträffarna om ungdomars digitala mötesplatser och datorspel (se DiU 7/04) intygar liknande upplevelser. Man är alltid som vuxen välkommen att hälsa på en LAN-träff. En kvinna, tillika lärare och mamma, uttryckte det som så: ”Man vet var ungarna är, de är inte ute på stan och rumlar, jag har inte heller sett hot, slagsmål eller mobbning där”.

Annars är ofta den förenklade och hårdvinklade bilden att datorspel avtrubbar våra unga den bild som dominerar i massmedia. Spelandet är inte bra och de unga slösar bort sin tid. Med glädje läste jag slutklämmen i artikeln ”Datorspel rör ingen till tårar” av spelforskaren Jonas Linderoth i senaste numret av Pedagogiska Magasinet: ”Den tid spelaren lägger på sitt intresse ses som nedbrytande och improduktiv. Samtidigt passerar det obemärkt att den som älskar allsång kan sitta och vänta i tretton timmar på Skansen för att få en plats långt fram! Ett faktum som visar oss vilken generation och vilka grupper som har makten att definiera vad som är legitim kultur.” (Pedagogiska Magasinet 4/04)

Jag är gammal nog att komma ihåg vilken moralpanik videons genomslag fick när videovåldet i ”Motorsågsmassakern” lyftes fram på sin tid. När rollspelandet som exempelvis ”Dungeons & Dragons” slog igenom uppslukades många i ungdomsgenerationen av hjältar, dvärgar, vackra kvinnor, drakar, magi och hisnande äventyr. Föräldrarna däremot blev skräckslagna när kvällspressen rapporterade att någon mördats vid rollspel i det stora landet i väster.

en röd dödade mig
Schablonbilden att våldsamma datorspel automatiskt leder till besinningslöst våld saknar stöd i forskningen. De allra flesta spelarna har inga som helst problem att skilja på spel och verklighet. Min kollega Mattias sexåriga son tittade upp på sin far mitt i kraschandet av andra bilar i bilspelet med kommentaren ”men så här kan man ju inte göra på riktigt, pappa”. Linderoth som ingående studerat barns dataspelande i sin avhandling säger: ”En av mina favoriter är när två flickor spelar agenter och jagas av röda “bottar”, figurer skapade av spelet. En av dem ropar “En röd dödade mig” för att sedan fnissande konstatera att om hon är död så kan hon ju inte ropa det till sin agentkollega. Hon har helt enkelt järnkoll på spelet och på verkligheten.” (Jonas Linderoth, DN 23/4 2004)

Kvällspressen bortsåg helt från att en mördare i USA var en före detta marinkårssoldat, istället framställdes det som att han förmodligen inspirerats till dådet då han spelat dataspelet Counter Strike. De båda spelforskarna vid Umeå universitet, Stefan Blomberg och Jonas Danielsson, har onekligen en poäng när de i ett debattinlägg konstaterar: ”Att lära sig döda med riktiga vapen tycks med andra ord inte vara av samma betydelse som att göra det med virtuella. Och det trots att man lär sig lika lite om att använda riktiga vapen av att spela Counter Strike som man lär sig att bli en ny Zlatan av att spela FIFA 2002.” (debattinlägget ”Våldsdåden är inte dataspelens fel”, AB 17/10 2002)

I norska tidningen Aftonpostens nätupplaga läste jag en recension av den amerikanske medieforskaren och författaren Gerard Jones populärvetenskapliga bok ”Killing monsters” när den översattes och gavs ut på norska i år. Jones tillbakavisar det kategoriska påståendet att datorspel automatiskt leder fram till våldsmän. Under de senaste 10-15 åren när datorspelandet verkligen blivit en massföreteelse har våldet bland unga amerikaner minskat. Extremt våldsamma barn spelar datorspel mer sällan än andra.

Bokens genomgång av de massakrer som tragisk nog varit på amerikanska skolor, där elever skjuter på andra elever, visar att vid 15 av 16 stora massakrer var gärningsmännen inte storkonsumenter av dataspel och i de flesta fall var de överhuvudtaget inte intresserade av spel. (Aftonposten 7/8 2004)

blodigt schackparti
Jag är inte särskilt orolig över att sonens fascination av skjutspelen kommer att förvandla honom till en våldsverkare. Däremot skall jag villigt erkänna att jag emellanåt blir irriterad när han sitter uppe till långt fram på småtimmarna och spelar nätterna igenom. Det finns för övrigt flera webbplatser med goda råd till föräldrar vad gäller datorspelande ungdomar. Medierådets och SAFTs webbsidor har båda tips och råd till föräldrar och andra vuxna. Webbplatsen Fair Play har senaste tiden fokuserat mycket på faran att fastna i ett ohälsosamt spelberoende. De spelande ungdomarna själva framhåller ofta och starkt den sociala gemenskapen. De spelar i lag, klaner och umgås mycket över nätet via chatt och internettelefonikonferenser även när de inte spelar matcher.

En del blir väldigt illa berörda av FPS-spelen (First Person Shooter) och att man skjuter exempelvis terroristen rakt framifrån öga mot öga. Hade striderna skildrats från sidan eller uppifrån skulle det inte känts lika obehagligt. Andra jämför skjutspelen med paintball och tycker det är riktigt roligt. Medans andra anser att i ett vanligt schackparti offras bönderna och i fi a med knuff slår man även där ut motståndaren. Sant är dessutom att det existerar en del riktigt vidriga dataspel som det rasistiska och sadistiska ”Postal 2” i vilket man skall misshandla och lemlästa så många oskyldiga som möjligt. I riskzonen fi nns de marginaliserade barnen. Könsroller, etniska grupper och konfliktlösning framställs helt klart oerhört stereotypt i data- och TV-spelen.

Datorspelandet är som synes ingen lätt fråga. Det är inte svart eller vit, utan rätt komplicerad och motsägelsefull. Vi har rätt att tycka olika!

vässa dina argument
Måste vi lärare alltid ha svaret innan vi vågar ta upp frågan? Varför inte utnyttja dynamiken i att vi tycker olika om First Person Shooter-spelen? Gör en intressant lektion av åsikterna. Lektionsidé: Låt de olika åsikterna mötas, de som är för skjutspel argumenterar med dem som är mot. Dela in klassen i två halvor men vänd på indelningen: De som är inbitna ”gamers” får i uppgift att vara motståndare till datorspelande, medan de som inte är frälsta spelare får uppgiften att försvara spelandets berättigande. Leta argument på nätet, redovisa med en avslutande debatt i klassen.

Du som inte kan fördra skjutspelen: Ge ungdomarna uppgiften att leta fram argumenten som eventuellt kan omvända/övertygar dig! Vässa dina egna argument!

En stor del av spelen som säljs är krigsspel. Svenska spelföretaget Digital Illusions ”Battlefi eld” har sålts i miljontals exemplar världen över. Betänk att ett nytt spel kostar mellan 400-600 kr så ser vi att det rör sig om riktigt stora belopp. Spelmarknaden har sedan några år passerat fi lmmarknaden.

En del historiker har oroats över hur krigets fasor framställs i dataspelen. På webbplatsen Goodgame hittade jag en mycket intressant artikel ”Spel och krig” under rubriken Krig utan offer. Artikelförfattaren Mats Lerneby går igenom hur andra världskriget glorifi eras och förenklas i dataspelen. Risken är att ungdomarna får en skev och felaktig uppfattning då alla civila dödsoffer inte syns i spelen. Andra menar att det kan vara så att ett genuint historieintresse föds av sådana här spel. Läs och fundera själv, det finns dessutom fl era andra intressanta artiklar och debattinlägg på Goodgames sidor. Väl värd ett besök.

Avsaknandet av alla civila offer och ofattbart lidande i krigsspelen för mina tankar vidare till de senaste årens krig. Kliniskt ”rena” krig med ”intelligenta” robotar som bara slår ut de illvilliga, kroknästa skurkarna men samtidigt skonar befolkningen. Krig som förvandlas till CNN-underhållning. Amerikanska armen har ett officiellt spel vid namnet Americas Army. Det är populärt, helt gratis och spelas över nätet. USA:s arme satsade över 80 miljoner på att ta fram spelet. Ni behöver knappt titta på spelet för att räkna ut vilka som är de onda fienderna. Det är ingen slump att många av uppdragen utspelar sig i ökenmiljö!

vågar du ta risken?
En del forskare menar att spelfilmer påverkar och berör mycket mer än dataspelen därför att filmen uppfattas som en närmare avspegling av verkligheten. Så kan det nog vara. En lektionsidé som kunde vara värd att prova är att väva ihop spel, film och verklighet.

Låt eleverna se någon spelfilm som verkligen illustrerar krigets vansinne, exempelvis ”Ingenmansland”. Jämför sedan med krigsspelens framställning. Från Irakkriget rapporterar den arabiska nyhetsbyrån al-Jazira självklart annorlunda än den pålitligt konservativa nyhetsbyrån Fox News. I lärarrummet på Totalförsvarets webbplats kan du komplettera med ”Krig och media”, ”Hot och terror” samt en länklista.

Alla läsare tillönskas en riktigt God Jul och en välförtjänt helgvila. Varför inte passa på och prova barnens eller barnbarnens dataspel? Vågar du ta risken? Tänk om du blir fast i ett kutaoch- skjuta-spel?

 

Nils Fagerberg
E-Post: fagni@edu.jonkoping.se



Datorn i Utbildningen nr 8 2004. Artiklar ur Datorn i Utbildningen är copyrightskyddade ©. De får användas för enskilt bruk. I övrigt får de enbart spridas efter överenskommelse med redaktionen. Vill du ha hela numret på papper, sänd en beställning via detta system!

[Åter till början av sidan]
[Åter till nr 8 - 04]

Datorn i Utbildningen, Frejgatan 32, 113 26 Stockholm
Uppdaterad: 041217