En lärare visar mig
de arbeten hennes elever senast lämnat in, om en bok de läst i starten
av sjuan. Jag bläddrar och ser snabbt att eleverna arbetat ambitiöst,
texterna är genomarbetade, innehållsrika och formulerade med eget
språk. Med lärarens yrkesvana går jag på texten och substansen.
Men visst, jag måste ärligt erkänna att det är något
annat som först fångar mig: omslaget och utformningen. Eleverna har
gjort omslag som speglar hela arbetet – och deras inställning till
detta. Känslan arbetena förmedlar är att de har älskat uppgiften!
De lyser av lekfullhet och allvar, av omsorg i utförandet.
Bara dekoration, utsmyckning? Nej, många har en kvalité
jag fastnar för - de uttrycker
något. Det är medvetna tolkningar, i symboler, färg och form
av den fantasiresa de
gjort genom boken och nu vill förmedla till andra. Omslaget både
tolkar innehållet i
boken och ger en första kontakt med elevernas upplevelse av själva
arbetet. Här är en
skillnad mot mycket av marknadsföringens formspråk; här ser
jag människan.
Innehåll och form, är ett klassiskt motsatspar
och i skolan möter vi dem ofta. Vi
betonar ofta innehåll – i läsämnena, medan form betonas
mer i de estetisk praktiska
ämnena. Men det är skenbart. Inte bara vokabulären har betydelse,
utan textens form
är viktig, dess uppbyggnad, logik och karaktär. Den arbetar vi med
hela tiden. Också
i matematiken, där uppställningen bär logik och uttrycker sammanhangen,
är formen
central. Form och innehåll hör samman; det är ingen nyhet.
Medieexplosionen under 1900-talet har med tiden lärt
oss förstå nya sidor av oss
själva, hur vi tolkar och förstår vår omvärld. Så
blev engelskprofessorn Marshall McLuhan
i Kanada 60-talets medieguru med sina blixtrande analyser kring hur medierna
förändrar vår uppfattning av tid och rum (hans ”Media
- människans utbyggnader”
finns i nyutgåva från 1999). Många av hans uttryck som ”mediet
är budskapet”,
”Gutenberggalaxen” och ”den globala byn” har gått
in i det allmänna medvetandet.
Andra riktningar som semiotik har förändrat vårt sätt att
se bilder och medier, som
tecken och koder. Ofta har debatten varit mindre intellektuell, ibland gränsande
till
mediepanik, som den om dataspelen, och före det om videovåld, serietidningsförfallet
och dansbaneeländet.
Datorn i utbildningen har i detta nummer mestadels rört
sig på ett konkret och
jordnära, eller snarare skolnära, plan. Så visar Kristina Rudolfsson
hur fotograferandet
i en särskoleklass blir ett centralt verktyg för förståelsen.
Det är ett av flera exempel
på hur bild och medieuttryck kan ses som ett språkligt formuleringsarbete
vilket är
ett nödvändigt led i skapandet av förståelse. Detta blir
då exempel på den ”radikala
estetik” som Jan Thavenius efterlyser och är långt ifrån
en syn på kultur och skapande
som ”roliga timmen”, som lättsam avkoppling skild från
annan verksamhet.
Det här temanumret om ”medier, skapande och lärande”
är ett första resultat av ett
närmare samarbete med Multimediabyrån liksom med Sharestudion vid
Interactive
Institute. Vi hoppas att numret ska stimulera fantasin, tanken och handlingen
för
våra kära läsare under jullovet. Men samtidigt räcka långt
bortom årsskiftet i arbetet
för en bra skola.
Redaktionen hoppas vi fortsätter att ses under 2004
och önskar läsarna en god jul
och ett gott nytt år!
