Att etablera ett nytt
betygsystem har tagit lång tid. Det griper djupt in i vår tolkning
av skolans mål, värderingen av kunskap och färdigheter. Det
påverkar det dagliga
arbetet i klassrummet, varenda elev och lärare berörs. När skolan
nu har fått i uppdrag
att införa individuella utvecklingsplaner, IUP, är detta inte en mindre,
snarare en än
större omvandlingsprocess. Dessutom är det givet att detta inte kan
ske utan stöd av
digital teknik för att spara, uppdatera, utveckla och ompröva
varje elevs IUP. Och
frågan är hur detta arbete ska gå till. IUP blir ett typiskt
exempel på de förändringar,
de stora samhälleliga omvandlingar, som sker med införandet av digital
teknik.
Uppenbart är ju att detta införande
inte är en mekanisk effekt: IT introduceras
och förvandlar arbetet och relationer. Det finns inget sådant
färdigt IT som plockas
fram ur en låda eller uppfinns av tekniker någonstans, vilken
sedan introduceras
och förändrar verkligheten. Nej, det är så att vissa tekniska
lösningar lyfts upp, prövas,
förändras, omtolkas, och i en återkoppling till tekniker sker
en utveckling i varv efter
varv. De senaste årens forskning kring innovation och teknisk utveckling
talar gärna om
intermediärer, alla de personer som fungerar som förmedlare mellan
de två lägren. Man
talar om reciproka relationer och tränger allt mer in i de konkreta processer
av samspel
av ömsesidigt lärande! som sker mellan utvecklare och
kund. Paradexemplet är
SMS, där unga brukare upptäckte innovativa användningar av en
funktion medtagen
av tekniker troligen utan tanke på kundnytta. Skolans IT-pedagoger är
just sådana
intermediärer. De nödvändiga översättarna mellan teknik
och användning.
Den nu klassiska modellen för (IT-)utveckling
utgår från att användarnas behov
och tankar samlas i en målformulering, helst formulerad av en utomstående,
objektiv,
analytiker. Denna omvandlas i en konkret specifikation som sedan ligger till
grund
för utvecklingen. På 70-talet sjösattes många stora uppifrån-och-ned-konstruerade
system av stora företag som IBM. Erfarenheten visar att de inte passade
användarna.
Användarna förändras, delvis på grund av nya erfarenheter.
Målformuleringen måste
förändras under väg. Nya vägar upptäcks. Top-down-modellerna
ersätts successivt av
användardialog, för att gå mot modeller för användarinriktning.
Utvecklingen av verktyg för IUP, en av de stora
processer som nu utmanar utvecklare
överallt, kan bara ske i samspel med skolan. Det är därför
det är så viktigt med den
typ av processer som sker i Lerum (se artiklar i detta nummer), där skolfolk
kan leda
en pedagogisk diskussion som sedan kopplas till utvecklingen av verktyg. Detta
är
vad användaranpassning handlar om eller borde handla om, men så sällan
gör. Ofta
blir det måttanpassning, att anpassa ett nästan färdigt
plagg till kunden, i stället
för att skapa de helt nya plagg som kunden behöver för nya situationer.
IT-branschen,
systemkonstruktörerna behöver skolans folk för att kunna göra
sina produkter fullt
användbara. De framgångsrika utvecklarna vet det och har därför
mycket nära relationer
till praktikerna. Och en viktig uppgift för myndigheter är kanske
just att iscensätta
sådana samspel.
Skolans IT-pedagoger är de intermediärer,
de nödvändiga översättarna mellan teknik
och användning, som krävs för att skolutvecklingen ska kunna
dra nytta av vår tids
tekniska resurser. Och Datorn i utbildningen har sin lilla roll i denna process,
vilken
säkert kommer att bli långvarig.