Av: Carina Näslundh,
E-Post: carina.naslundh@canit.se

Anonymitet är självstärkande

Dagens elever kommer att befolka morgondagens arbetsplatser. Hur ska de arbetsplatser se ut som kan tillfredsställa och utmana barn som är uppväxta med annorlunda förmågor och helt nya vägar för att kommunicera och samspela, i en värld som för dem saknar gränser.

Det är frågor som intresserar och engagerar Christina Aderklou, som innan hon startade sin forskarutbildning i pedagogik vid Göteborgs universitet, under flera år arbetade med personalutvecklingsfrågor.

– Jag har alltid varit intresserad av det som händer mellan människor, det mellanmänskliga samspelet. När det blir problem på en arbetsplats handlar det nästan alltid om problem med kommunikationen. Dagens barn och unga är uppvuxna med helt nya och annorlunda kommunikationsarenor, nya kunskaper och förmågor – det kommer att sätta spår.

– Det är skrämmande om vi inte lyssnar på barnen och hör efter hur de ser på saker och ting, säger Christina med eftertryck, samtidigt som hon påminner om att skolan också är en arbetsplats. Arbetsplatser kännetecknas av högt deltagande och engagemang, vad händer om det inte är så i skolan? Och vad beror det i så fall på.

nya arenor för samspel
Informationstekniken erbjuder många möjligheter till mänsklig kommunikation. Möjligheter som kan påverka både identitet och förståelse, av människor och världen runt omkring.

Christina Aderklous forskning tar upp just de frågor som handlar om barns identitetsskapande och samspel på nätet. Men i en mycket specifik situation, det anonyma direkta samtalet, eller uttryckt på ett annat sätt: Vad händer när barn får leka, spela och prata med varandra anonymt, i chattar, i realtid, i en fullkomligt trygg miljö – skolan.

I sitt forskningsarbete videofilmar Christina Aderklou allt som händer under chatt-tillfällena för att sedan titta på filmen tillsammans med barnen och låta barnen själva spontant kommentera vad som händer och sker, utan ledande frågor från hennes sida.

Tiden är ett viktigt begrepp i Christinas forskning.

– Jag vill fånga vad som händer i nuet. Fånga det som sker när det sker, vad gör barnen nu, vad händer mellan dem nu. När man umgås i en chatt på nätet delar man ju inte heller på ett fysiskt rum, man vet inte vem den andre är i verkliga livet, men man delar med sig av sin tid för att föra en dialog med en annan människa.

En av de aktiviteter Christina Aderklou har studerat är när barn i Halmstad, spelar det nätbaserade medeltidsspelet Tibia tillsammans med skolbarn i andra länder och samtidigt kommunicerar med varandra via spelets chattfunktion.

För att underlätta för alla brukar de få namn av typen cyberkid2, cyberkid3 och så vidare. Total anonymitet med andra ord. Och det är viktigt.

– När ingen vet vem man är spelar det ingen roll om man inte stavar så bra, eller vilka kläder man har. Det är också lättare att pröva hur det känns att säga ifrån om någon är taskig. Och om du har gjort bort dig själv, kan du gå ur chatten, komma tillbaka med en annan identitet och eventuellt pröva om det fungerar bättre om du beter dig på ett annat sätt.

Den holländske professorn Wim Veen har myntat begreppet Homo zappiens, på den unga generationen. Det är en ny människoart menar han, genom vuxenögon verkar de bara okoncentrerade när de samtidigt pratar i telefon, tittar på tv och chattar samtidigt som de söker efter information till sitt skolarbete. Men det handlar inte om bristande koncentration, menar Wim Veen, istället är det fråga om helt nya förmågor.

dialog i kvadrat
Christina Aderklou har upptäckt samma fenomen i sin forskning kring barns chattande kring spel och lek. Fast här handlar det om barns förmåga att göra flera saker samtidigt via en dataskärm och att föra flera samtal på en gång.

– I början tyckte jag att alla barnen bara talade i chatten, ingen lyssnade. Sedan upptäckte jag att det hela tiden pågick minst två samtal samtidigt i alla samtal.

I samtal i ett diskussionsforum eller när vi pratar med varandra via mail väntar vi ju alltid in varandra. Vi läser vad den andra skriver och sedan skriver vi själva ett svar. Så pågår det, ett ämne i taget, en replik i taget ... och väntan.

När barnen chattar väntar de inte på att den andre ska skriva klart. De skriver nya frågor, svara på frågor och tycker till om saker och ting. det innebär att de alltid måste hålla reda på flera parallella trådar i samtalet. Det kunde till exempel vara ett om skolan och ett mer personligt samtal. Två samtal i ett. På olika rader.

Christina Aderklou fann det så fascinerande att hon var tvungen att finna en benämning – Dia²log.

anonymitet ger självförtroende
En annan sak som förvånade Christina när barn från olika skolor och länder spelade och chattade var hur kommunikativa barnen är, de bjuder in varandra till dialog. När barnen i Christinas undersökning spelade spelet Tibia visade det sig att cyberkid2 hjälpte cyberkid35 att komma vidare i spelet, även om det innebar att cyberkid2 själv förlorade det.

– I det anonyma chattrummet i realtid hjälper barnen varandra, den som kan förklarar lite mer.

Christina Aderklou är noga med att påpeka att det hela tiden handlar om chatt i skolan, där barnen chattar med andra skolbarn. Och där ser hon egentligen inga begränsningar när det gäller att även använda sig av det anonyma chattet i olika skolämnen.

Hon ser inte heller att det finns någonting som hindrar att läraren är med i chattrummet och är synlig, det vill säga alla vet vem det är. Genom att barnen är anonyma riskerar ingen att tappa ansiktet eller förlora poäng.

Anonymiteten kan också hjälpa barnen till ett ökat självförtroende, menar Christina Aderklou och berättar om ett exempel där hon på sin videofilmsupptagning bokstavligen ser hur en flicka växer när hon i sin anonymitet, uppmuntrad av sin lika anonyma chatttkompis, helt plötsligt börjar skriva på engelska, något hon inte trodde sig klara av.

– Det var en sådan känsla bakom det. När det andra barnet känslomässigt stöttade flickan fram till att börja skriva. Det är sådant som varje lärare vill uppleva i sitt klassrum, känslans betydelse för lärandet.

Ett annat fenomen som uppkommer när barn chattar kring spel är att de hela tiden förhandlar. De förhandlar om regler och strategier.

– De gör egentligen samma jobb som politikerna fast i samband med små spel. Jag har till och med sett när de börjar förhandla om etiska frågor i chatten. Frågan är hur arbetsplatserna kommer att hantera situationen om det bara kommer in en samling med strateger och förhandlare.

läran om förändring
– För mig är pedagogik läran om förändring. Det förändrade umgängessätt som barnen har och de färdigheter de har ger ringar på vattnet.

På samma sätt som många lärare och andra forskare menar Christina att datorn och kommunikationen är en starkt motivationshöjande faktor för barn.

– När barnen spelar spel sitter de i timmar, de trivs. Samma sak gäller när de chattar. Det är deras redskap. De deltar. Oavsett om programmen styr har barnen uppfattningen att det är de själva som styr.

När barnen arbetar med datorn brinner de av lust, menar Christina. De är högljudda, samlas i grupper runt datorn och engagerar sig och är delaktiga.

– Om vi kan förstå var den gnistan kommer ifrån, kan kanske vi vuxna i skolan och på arbetsplatser förstå och lära oss utifrån.

Christina Aderklou, är en av de forskare som utvärderar Itisprojektet. Hon är oroad över vad som händer med de barn som inte har tillgång till dator i hemmet.

– De riskerar att förlora ”hela världen”, de får mycket sämre förutsättningar. Kommunikation i realtid genom Internet är en fråga om likvärdighet och delaktighet. Här har skolan en viktig uppgift.

Carina Näslundh,
E-Post: carina.naslundh@canit.se