Av:Peter Becker
E-post: peter.becker@diu.se

Det goda samtalet

När satt du sist försjunken i samtal med en god vän, i samtal omkring ditt arbete? Där samtalet inte bara rör det vardagliga, nästa lektion, kursens moment och uppgifter eller elevernas resultat och prestationer. Där vi i stället går djupare och rör vid frågorna om vad vill vi uppnå, varför gör vi detta och vad betyder det. Någon enda gång under mina många år som lärare har jag haft diskussioner av den typen på en studiedag. Ofta är vi instrumentellt inriktade - på att åstadkomma något, uppnå formulerade mål. En fördel för ett sådant samtal är att man inte delar samma vardag. Att man inte har för mycket tysta överenskommelser baserade på en gemensam praktik. En fördel är att tvingas formulera just denna tysta praktik, den som blir osynlig på grund av rutin. Det är just denna rutinerade praktik vi har behov av att ibland bryta, få syn på, analysera och kanske omvärdera och därefter vidareutveckla eller förändra.

Vid högre befattningar talar man om mentorer, just för denna typ av samtalspartner. En partner som välvilligt, men utifrån, tar del av din praktik och hjälper dig förstå den. En del yrkesgrupper, psykologer exempelvis, har gjort detta samtal till reguljärt inslag i sin yrkesutveckling. De får handledning. Andra - ofta konstnärliga utbildningar - har det som inslag i sina utbildningar. De reflekterar över sina uttryck. Även lärare har handledning. Det sker under just den del av utbildningen som brukar uppskattas av blivande lärare, praktikutbildningen. Då man följer en erfaren lärare och samtalar med denne om egen och andras praktik. Oerhört nyttigt - för båda parter. För den färdige läraren finns inte denna praktik. Det är en allvarlig brist, i själva verket en central brist. Det är en grundval för kunskaps- och lärprocesser.

Man lär sig av erfarenhet, sägs det. Men det är inte sant. Man kan lära sig av erfarenhet, men det kräver att man funderar över sina erfarenheter. Det pedagogiska samtalet är här centralt, det där läraren - eller eleven - hejdar sig och funderar över sammanhanget, innebörden, orsaker och resultat. Det är därför bildläraren Dipak Lahiri, samtalar med sina elever när de tolkar och skapar bilder av sin värld, exempelvis av sin stad (Staden som läromedel, DiU 1/99). Det är därför Bosse Andersson vill skapa forum på nätet för samtal (DiU 4,5/99).

Min tes är att för läraren är lärandet, utvecklandet av den egna professionen, förknippat med just de goda samtalen.

En elev skrev till redaktionen i samband med vår tävling om Årets Bästa Skoltidning. Han klagade på att vi först i slutskedet, under Netdays, hade diskussioner med de tävlande. 'Först nu händer det något roligt'. Själva tyckte vi att det fanns massor av material på vår webbplats: skrivarkurser, bild- och fotoskola, serieskola och tidningsmakarskola. Vi hade också något vi kallade "veckans profil", där man kunde möta en specialist inom webbmakeri till exempel. Här fanns massor av material, och det växte hela tiden. Så vad saknades?

Jo, det aktiva samtalet. Visserligen hade vi tidigt ett frågeforum, men ingen riktig dialog, förrän under Netdays.

Det var därför eleven kritiserade oss. En bra kritik. En som drabbar de flesta nätsammanhang, där det inte finns någon verklig djup dialog. Forum chattar etc. Men inget samtal. Vi upplever det som ett erkännande att vi startat en djup och bra process med vår tävling, när vi får denna reaktion. Fast vi bara är i början.

Framför allt belyser det behovet av det goda samtalet. Det som alla behöver - det är en central och nödvändig del i det lärande som numera förväntas vara lika långt som livet. Skolan behöver samtalet.

Peter Becker, Chefredaktör
E-Post: peter.becker@diu.se