Vi skapar våra verktyg –
sedan skapar verktygen oss
Den amerikanska sociologen och
medieforskaren Sherry Turkle är sedan
mitten av 1980-talet en av de mest
tongivande inom sitt område. I sin
omfattande forskning har hon kartlagt
och analyserat ungas och vuxnas
förhållande till datorn. Men den förtjusta
nyfikenhet som präglade hennes
tidiga studier har i hennes senaste bok
förbytts mot en mer kritisk analys av
hur digital teknik och sociala medier
påverkar vårt liv och våra relationer.
Sherry Turkle, född 1948, är professor
vid MIT, Massachusetts Institute
of Technology. Hon tillbringade
ungdomsåren i Frankrike och beslöt
att analysera studentrevolten i Paris
våren 1968 utifrån olika socialpsykologiska
teorier i sin bok ”Psychoanalytic
Politics” (1978). Hon utgår delvis
från psykoanalytikern och estradören
Jacques Lacan, som vid denna tid
ledde ett uppmärksammat tv-program
i Frankrike. Hon diskuterar hur
idéer om frigörelse och psykoanalys
på 1960-talet gestaltades i böcker, tidningar
och tv, där idéerna populariserades
och förmedlades till miljoner
fransmän. Detta sätt att väva samman
människors livserfarenheter och deras
medieanvändning, med stöd av skilda
socialpsykologiska teorier, har blivit
Sherry Turkles signum.
I boken ”The Second Self – Computers
and the Human Spirit”, som utkom
på svenska 1987 med titeln ”Ditt
andra jag”, skriver hon att datorn inte
ska ses som ett tekniskt verktyg, utan
som en vital del av vårt andliga och
sociala liv. Hon menar att datorn har
större påverkan på vårt sätt att tänka
än på vårt sätt att vara. Hon refererar till Jean Piagets tankar om att barnets
utveckling kommer inifrån, att barnet
skapar sin egen kunskap, att skolverksamheten
ska vara konkret och självstyrd.
Sherry Turkle menar att skolan
ska tillåta eleverna att interagera med
datorer på ett aktivt och forskande
sätt.
Vid denna tid var Sherry Turkle
gift med Seymour Papert, som 1980
myntade begreppet ”computational
thinking”, som på svenska ofta översätts
som ”datalogiskt tänkande”. Tillsammans
skrev de en akademisk uppsats
influerade av Jean Piagets tankar,
”Epistemological Pluralism and the
Revaluation of the Concrete” (1992).
De reflekterar över hur 40 ungdomar
utvecklar kunskap om datorer och
beskriver de skillnader de ser mellan
pojkars och flickors olika strategier.
De skriver att kvinnors förhållande
till teknik ofta präglas av omvärldens
fördomar och diskriminering. De
lägger märke till att yngre barn kan
ha svårt att avgöra om de själva styr
datorn eller om datorn är ett levande
väsen. De noterar att pojkar tenderar
att ta sig an datorn som om det vore
fråga om en oförskräckt hackerattack,
medan flickor arbetar mer strukturerat
och metodiskt. De konstaterar,
optimistiskt, att ett genusperspektiv
på datoranvändning kan främja en
mångfald av perspektiv på hur vi ser
på skola, lärande och olika sätt att
närma sig digitala verktyg.
Mest berömd är Sherry Turkle för
sin studie ”Life on the Screen”, som
utkom på svenska 1997 med titeln
”leva.online”. Där har hon intervjuat
hundratals deltagare som ägnar sig åt
textbaserade äventyrsspel på internet,
kallat MUD, Multiple User Dungeons.
Hon konstaterar att internet gör det
möjligt för unga att testa olika identiteter
i samspel med andra deltagare.
Hon skriver om övergången från en
kalkyleringskultur till en simuleringskultur.
Hon berättar fascinerat om
datorns hypnotiska kraft – och om
den positiva besatthet hon själv känner
inför sin egen dator.
Förtroliga möten online
I boken ”Alone Together – Why
We Expect More from Technology
and Less from Each Other” (2011)
framträder en mer komplex verklighetsbild.
Här berättar de intervjuade
att de helst väljer bort det personliga
mötet för att istället skicka sms och epost
eller göra statusuppdateringar på
MySpace eller Facebook. De intervjuade
förklarar att detta förhållningssätt
känns befriande och tryggt, att det
eliminerar missförstånd och att det
upplevs som rationellt. Trots att man
kan vara ensam har man genom sin
Iphone hela världen i fickan och därmed
ständigt en möjlighet att nå allt
man kan önska. Sherry Turkle noterar
att många unga upplever en förtrolig
gemenskap på ”online confessional
sites”, men efterlyser fördjupade samtal
mellan människor, i hemmen, på
arbetsplatser och i skolan.
Denna önskan om verkliga samtal
har fått sin uppföljning i Sherry
Turkles senaste bok, ”Reclaiming
Conversation”, utgiven på svenska
med titeln ”Tillbaka till samtalet”
(2017). Det är en något deprimerande
bok om människor som blivit offer
för sina smartphones, lärare som inte
vågar be eleverna att lägga undan
telefonerna på lektionerna och middagar
där gästerna följer sina flöden
i telefonen istället för att se varandra
i ögonen. Det handlar om alla dem
som känner stress över att ständigt
vara uppkopplade och som upplever
en total panik då nätet av något skäl ligger nere.
Slutsatsen i boken kommer redan
på de första sidorna: ”Eftersom vi
slits mellan behovet att uttrycka vårt
autentiska jag och pressen att visa upp
vårt bästa jag på nätet, är det knappast
förvånade att intensivt bruk av sociala
medier leder till känslor av depression
och social fobi. Och dessutom
till problem med empatin. Forskning
visar att de flitigaste användarna av
sociala medier har svårt att identifiera
mänskliga känslor, inklusive
sina egna. Men samma forskning
ger skäl till viss optimism: vi kan stå
emot. Samtal ansikte mot ansikte ger
oss ökad självkänsla och förbättrad
förmåga att hantera andra människor.
Återigen, samtalet botar.”
Sherry Turkle understryker att
hennes budskap inte är att vi ska sluta
använda våra smartphones, utan att
hon vill beskriva vissa effekter och
uppmana oss att närma oss telefonen
mer medvetet och välja att hantera
den annorlunda. Boken är en sjukdomskatalog
över människor som
hamnat i beroenden, presenterad av
en terapeutisk berättare som försöker
förmå oss att hjälpa oss själva och varandra.
Den poetiska lösningen är att
göra som den amerikanske författaren
Henry David Thoreau, som år 1845
flyttade till tjärnen Walden i Massachusetts
för att under två år leva i avskildhet.
I sin stuga har han tre stolar:
en för ensamhet, två för vänskap och
tre för sällskap. Stolarna utgör en bild
av kopplingen mellan samtal i grupp,
vår förmåga till empati med någon
annan och vårt behov av självreflektion.
Också i den tidigare studien,
”Alone Together”, refererar Sherry
Turkle till Henry David Thoreaus
bok ”Skogsliv vid Walden” från 1854
där han skriver: ”Jag gick ut i skogen
för att jag ville leva ett meningsfullt
liv – bara ställas inför livets absolut
svåraste frågor – se vad de hade att
lära mig – allt för att jag inte, i dödsögonblicket,
plötsligt skulle drabbas
av insikten om att jag faktiskt aldrig
riktigt levat.”
Men i denna tidigare studie finns
ett mer försonande förhållningssätt
där Sherry Turkle refererar till ungdomar
som tycks anse att den nya digitala
tekniken erbjuder ett ”Walden 2.0”.
En flicka säger att hennes smartphone
är hennes enda privata rum, som bara
är till för henne själv. Någon annan
påpekar att webben är en oupptäckt
vildmark där man kan gå vilse och i
bästa fall möta sig själv.
Verktygen ger konsekvenser
Den tematiska utvecklingen av Sherry
Turkles forskning och författarskap
kan sammanfattas i ett citat som
ibland tillskrivs den kanadensiske
medieforskaren Marshall McLuhan,
som vid tiden för tv:s genombrott
blev en uttolkare av förändringar i
samtiden och av mediernas möjlighet
att utvidga våra mänskliga förmågor.
Citatet lyder: ”Vi skapar våra verktyg,
sedan skapar verktygen oss.”
Citatet dyker upp 1994 i författaren
Lewis H. Laphams förord till en
nyutgåva av Marshall McLuhans bok
”Media” från 1964, men citatet har
aldrig kunnat tillskrivas McLuhan.
Formuleringen förekommer dock i
en artikel om Marshall McLuhan som
skrevs av McLuhans nära vän, professor
John M. Culkin, år 1967. Citatet
förmodas vara inspirerat av Winston
Churchill, som i ett tal efter nazisternas
bombningar av det brittiska parlamentet
i maj 1941, lär ha sagt: ”Vi
återupprättar våra byggnader, sedan
återupprättar byggnaderna oss.”
Men citatet i förordet till McLuhans
bok utgör inget uppfordrande
stridsrop, utan är en varning för att
de uppfinningar vi omger oss med
förändrar oss och världen och ger
konsekvenser som vi måste hantera.
Citatet knyter på det sättet an till Friedrich
Engels artikel ”Arbetets andel i
apans förvandling till människa” från
1876, där han skriver: ”De män som
på 1600- och 1700-talen arbetade på
att framställa ångmaskinen anade inte
att de förfärdigade det verktyg som
mer än något annat skulle komma att
revolutionera samhällsförhållandena
i hela världen.” Friedrich Engels beskriver
sedan kapitalismens uppkomst
och den klasskamp som inleds för att
avskaffa alla klassmotsättningar och
omfördela den sociala och politiska
makten.
Ett vardagligt exempel på en uppfinning
från vår egen tid är bilen, som
till en början omfamnades av många,
men som också ledde till att städer
omformades och som medförde stora
miljöproblem. Datorn erbjöd på
samma sätt oanade möjligheter, men
tog också kommandot över våra själar
och omdanade vår vardag och vårt
sociala liv.
Det mest utmanande citatet av
Marshall McLuhan är förmodligen
”The medium is the message” (mediet
är budskapet), vilket kan uttolkas som
att medieteknologin i sig rymmer
ett budskap där till exempel klockan
som företeelse har större betydelse i
en gemensam berättelse om att passa
tiden, än den exakta tid klockan visar.
Den tidiga televisionen förmedlade
program, men också en berättelse om
att vi genom teknologin erhållit ett
gemensamt fönster mot världen, som
McLuhan valde att kalla ”den globala
byn”. På samma sätt har internet
och våra smarta telefoner förmedlat
ett budskap om att vara ständigt
uppkopplad och nåbar, vilket har en
större påverkan på oss än vad vi säger
till varandra i luren eller vilka statusuppdateringar
vi gör i sociala medier.
Det intressanta med Sherry
Turkles senaste bok är att den bidrar
till att synliggöra ett mönster inom
mediedebatten som rör sig från ett
inledningsvis oreserverat bejakande
av de digitala mediernas möjligheter
till en djupare förståelse för dess
konsekvenser. Sherry Turkle berör
internetföretagens utnyttjande av vår
användarinformation liksom riskerna
med filterbubblor. Men som självhjälpsbok
påminner Sherry Turkles
bok om hur Randi Zuckerberg (syster
till Facebook-grundaren Mark Zuckerberg)
skrev om internetberoende
i boken ”Dot Complicated” (2013).
Och hur Susan Maushart berättade
om sitt experiment med att vara utan
tv och dator under sex månader i boken
”Nedkopplad” (2011). Även Susan
Maushart refererade till Henry David
Thoreau och en önskan om att upprepa
hans asketiska livsexperiment, att
leva skogsliv vid Walden, vilket hennes
tre teknikknarkande tonårsbarn
kallade tortyr.
Samtidigt måste det sägas att
Sherry Turkles senaste bok, ”Tillbaka
till samtalet”, inte är ett uttryck för ett
nyväckt teknikförakt. I ett avslutande
kapitel förs ett resonemang om sociala
robotar. Sherry Turkle påminner oss
om hur virtuella husdjur, som Tamagotchi,
Furby och hunden AIBO,
framställdes och såldes som digitala
lekkamrater som behövde tas omhand
– och att det hade en avgörande betydelse
att så skedde. Många barn och
vuxna lät sig förföras av detta. Sherry
Turkle för ett allvarligt resonemang
om att simulerade tankar kanske är
detsamma som riktiga tankar, men
simulerade känslor kan aldrig vara
känslor och simulerad kärlek kan aldrig
vara kärlek. Hon skriver: ”Barn måste lära sig hur komplexa
mänskliga känslor och mänsklig ambivalens
ser ut. Och andra människor
måste reagera på deras egna uttryck
för denna komplexitet. Det här är det
värdefullaste ett barn lär sig av alla
samtal under uppväxten. Ingen robot
kan lära ut det. Allt det här glömmer
vi bort när vi talar om att låta barn
prata med maskiner, titta in i robotansikten
och lita på robotars omtanke.
Varför leka med elden i ett så viktigt
ärende?”
Robotarna låter oss drömma om
en friktionsfri version av vänskap som
kan förverkliga våra fantasier och som
går att kontrollera och stänga av. Men
så ser inte verkligheten ut. Därför kan
vi heller inte låta oss uppslukas av det
anonyma flödet i våra smarta telefoner
när vi är tillsammans med varandra
och med våra barn. Vi måste lyfta
blicken och se varandra. Det fantastiska
är att det också går att ringa en
verklig kompis. Detta är bokens verkligt
djupa och humanistiska budskap.