Untitled Document Text: KLAS VIKLUND
E-post: klas.viklund@comhem.se

 

Sherry Turkles forskning följer mediedebattens utveckling

 

Vi skapar våra verktyg – sedan skapar verktygen oss

 

Den amerikanska sociologen och medieforskaren Sherry Turkle är sedan mitten av 1980-talet en av de mest tongivande inom sitt område. I sin omfattande forskning har hon kartlagt och analyserat ungas och vuxnas förhållande till datorn. Men den förtjusta nyfikenhet som präglade hennes tidiga studier har i hennes senaste bok förbytts mot en mer kritisk analys av hur digital teknik och sociala medier påverkar vårt liv och våra relationer.

Sherry Turkle, född 1948, är professor vid MIT, Massachusetts Institute of Technology. Hon tillbringade ungdomsåren i Frankrike och beslöt att analysera studentrevolten i Paris våren 1968 utifrån olika socialpsykologiska teorier i sin bok ”Psychoanalytic Politics” (1978). Hon utgår delvis från psykoanalytikern och estradören Jacques Lacan, som vid denna tid ledde ett uppmärksammat tv-program i Frankrike. Hon diskuterar hur idéer om frigörelse och psykoanalys på 1960-talet gestaltades i böcker, tidningar och tv, där idéerna populariserades och förmedlades till miljoner fransmän. Detta sätt att väva samman människors livserfarenheter och deras medieanvändning, med stöd av skilda socialpsykologiska teorier, har blivit Sherry Turkles signum.

I boken ”The Second Self – Computers and the Human Spirit”, som utkom på svenska 1987 med titeln ”Ditt andra jag”, skriver hon att datorn inte ska ses som ett tekniskt verktyg, utan som en vital del av vårt andliga och sociala liv. Hon menar att datorn har större påverkan på vårt sätt att tänka än på vårt sätt att vara. Hon refererar till Jean Piagets tankar om att barnets utveckling kommer inifrån, att barnet skapar sin egen kunskap, att skolverksamheten ska vara konkret och självstyrd. Sherry Turkle menar att skolan ska tillåta eleverna att interagera med datorer på ett aktivt och forskande sätt.

Vid denna tid var Sherry Turkle gift med Seymour Papert, som 1980 myntade begreppet ”computational thinking”, som på svenska ofta översätts som ”datalogiskt tänkande”. Tillsammans skrev de en akademisk uppsats influerade av Jean Piagets tankar, ”Epistemological Pluralism and the Revaluation of the Concrete” (1992). De reflekterar över hur 40 ungdomar utvecklar kunskap om datorer och beskriver de skillnader de ser mellan pojkars och flickors olika strategier. De skriver att kvinnors förhållande till teknik ofta präglas av omvärldens fördomar och diskriminering. De lägger märke till att yngre barn kan ha svårt att avgöra om de själva styr datorn eller om datorn är ett levande väsen. De noterar att pojkar tenderar att ta sig an datorn som om det vore fråga om en oförskräckt hackerattack, medan flickor arbetar mer strukturerat och metodiskt. De konstaterar, optimistiskt, att ett genusperspektiv på datoranvändning kan främja en mångfald av perspektiv på hur vi ser på skola, lärande och olika sätt att närma sig digitala verktyg.

Mest berömd är Sherry Turkle för sin studie ”Life on the Screen”, som utkom på svenska 1997 med titeln ”leva.online”. Där har hon intervjuat hundratals deltagare som ägnar sig åt textbaserade äventyrsspel på internet, kallat MUD, Multiple User Dungeons. Hon konstaterar att internet gör det möjligt för unga att testa olika identiteter i samspel med andra deltagare. Hon skriver om övergången från en kalkyleringskultur till en simuleringskultur. Hon berättar fascinerat om datorns hypnotiska kraft – och om den positiva besatthet hon själv känner inför sin egen dator.

Förtroliga möten online
I boken ”Alone Together – Why We Expect More from Technology and Less from Each Other” (2011) framträder en mer komplex verklighetsbild. Här berättar de intervjuade att de helst väljer bort det personliga mötet för att istället skicka sms och epost eller göra statusuppdateringar på MySpace eller Facebook. De intervjuade förklarar att detta förhållningssätt känns befriande och tryggt, att det eliminerar missförstånd och att det upplevs som rationellt. Trots att man kan vara ensam har man genom sin Iphone hela världen i fickan och därmed ständigt en möjlighet att nå allt man kan önska. Sherry Turkle noterar att många unga upplever en förtrolig gemenskap på ”online confessional sites”, men efterlyser fördjupade samtal mellan människor, i hemmen, på arbetsplatser och i skolan.

Denna önskan om verkliga samtal har fått sin uppföljning i Sherry Turkles senaste bok, ”Reclaiming Conversation”, utgiven på svenska med titeln ”Tillbaka till samtalet” (2017). Det är en något deprimerande bok om människor som blivit offer för sina smartphones, lärare som inte vågar be eleverna att lägga undan telefonerna på lektionerna och middagar där gästerna följer sina flöden i telefonen istället för att se varandra i ögonen. Det handlar om alla dem som känner stress över att ständigt vara uppkopplade och som upplever en total panik då nätet av något skäl ligger nere.

Slutsatsen i boken kommer redan på de första sidorna: ”Eftersom vi slits mellan behovet att uttrycka vårt autentiska jag och pressen att visa upp vårt bästa jag på nätet, är det knappast förvånade att intensivt bruk av sociala medier leder till känslor av depression och social fobi. Och dessutom till problem med empatin. Forskning visar att de flitigaste användarna av sociala medier har svårt att identifiera mänskliga känslor, inklusive sina egna. Men samma forskning ger skäl till viss optimism: vi kan stå emot. Samtal ansikte mot ansikte ger oss ökad självkänsla och förbättrad förmåga att hantera andra människor. Återigen, samtalet botar.”

Sherry Turkle understryker att hennes budskap inte är att vi ska sluta använda våra smartphones, utan att hon vill beskriva vissa effekter och uppmana oss att närma oss telefonen mer medvetet och välja att hantera den annorlunda. Boken är en sjukdomskatalog över människor som hamnat i beroenden, presenterad av en terapeutisk berättare som försöker förmå oss att hjälpa oss själva och varandra. Den poetiska lösningen är att göra som den amerikanske författaren Henry David Thoreau, som år 1845 flyttade till tjärnen Walden i Massachusetts för att under två år leva i avskildhet. I sin stuga har han tre stolar: en för ensamhet, två för vänskap och tre för sällskap. Stolarna utgör en bild av kopplingen mellan samtal i grupp, vår förmåga till empati med någon annan och vårt behov av självreflektion.

Också i den tidigare studien, ”Alone Together”, refererar Sherry Turkle till Henry David Thoreaus bok ”Skogsliv vid Walden” från 1854 där han skriver: ”Jag gick ut i skogen för att jag ville leva ett meningsfullt liv – bara ställas inför livets absolut svåraste frågor – se vad de hade att lära mig – allt för att jag inte, i dödsögonblicket, plötsligt skulle drabbas av insikten om att jag faktiskt aldrig riktigt levat.”

Men i denna tidigare studie finns ett mer försonande förhållningssätt där Sherry Turkle refererar till ungdomar som tycks anse att den nya digitala tekniken erbjuder ett ”Walden 2.0”. En flicka säger att hennes smartphone är hennes enda privata rum, som bara är till för henne själv. Någon annan påpekar att webben är en oupptäckt vildmark där man kan gå vilse och i bästa fall möta sig själv.

Verktygen ger konsekvenser
Den tematiska utvecklingen av Sherry Turkles forskning och författarskap kan sammanfattas i ett citat som ibland tillskrivs den kanadensiske medieforskaren Marshall McLuhan, som vid tiden för tv:s genombrott blev en uttolkare av förändringar i samtiden och av mediernas möjlighet att utvidga våra mänskliga förmågor. Citatet lyder: ”Vi skapar våra verktyg, sedan skapar verktygen oss.”

Citatet dyker upp 1994 i författaren Lewis H. Laphams förord till en nyutgåva av Marshall McLuhans bok ”Media” från 1964, men citatet har aldrig kunnat tillskrivas McLuhan. Formuleringen förekommer dock i en artikel om Marshall McLuhan som skrevs av McLuhans nära vän, professor John M. Culkin, år 1967. Citatet förmodas vara inspirerat av Winston Churchill, som i ett tal efter nazisternas bombningar av det brittiska parlamentet i maj 1941, lär ha sagt: ”Vi återupprättar våra byggnader, sedan återupprättar byggnaderna oss.”

Men citatet i förordet till McLuhans bok utgör inget uppfordrande stridsrop, utan är en varning för att de uppfinningar vi omger oss med förändrar oss och världen och ger konsekvenser som vi måste hantera. Citatet knyter på det sättet an till Friedrich Engels artikel ”Arbetets andel i apans förvandling till människa” från 1876, där han skriver: ”De män som på 1600- och 1700-talen arbetade på att framställa ångmaskinen anade inte att de förfärdigade det verktyg som mer än något annat skulle komma att revolutionera samhällsförhållandena i hela världen.” Friedrich Engels beskriver sedan kapitalismens uppkomst och den klasskamp som inleds för att avskaffa alla klassmotsättningar och omfördela den sociala och politiska makten.

Ett vardagligt exempel på en uppfinning från vår egen tid är bilen, som till en början omfamnades av många, men som också ledde till att städer omformades och som medförde stora miljöproblem. Datorn erbjöd på samma sätt oanade möjligheter, men tog också kommandot över våra själar och omdanade vår vardag och vårt sociala liv.

Det mest utmanande citatet av Marshall McLuhan är förmodligen ”The medium is the message” (mediet är budskapet), vilket kan uttolkas som att medieteknologin i sig rymmer ett budskap där till exempel klockan som företeelse har större betydelse i en gemensam berättelse om att passa tiden, än den exakta tid klockan visar. Den tidiga televisionen förmedlade program, men också en berättelse om att vi genom teknologin erhållit ett gemensamt fönster mot världen, som McLuhan valde att kalla ”den globala byn”. På samma sätt har internet och våra smarta telefoner förmedlat ett budskap om att vara ständigt uppkopplad och nåbar, vilket har en större påverkan på oss än vad vi säger till varandra i luren eller vilka statusuppdateringar vi gör i sociala medier.

Det intressanta med Sherry Turkles senaste bok är att den bidrar till att synliggöra ett mönster inom mediedebatten som rör sig från ett inledningsvis oreserverat bejakande av de digitala mediernas möjligheter till en djupare förståelse för dess konsekvenser. Sherry Turkle berör internetföretagens utnyttjande av vår användarinformation liksom riskerna med filterbubblor. Men som självhjälpsbok påminner Sherry Turkles bok om hur Randi Zuckerberg (syster till Facebook-grundaren Mark Zuckerberg) skrev om internetberoende i boken ”Dot Complicated” (2013). Och hur Susan Maushart berättade om sitt experiment med att vara utan tv och dator under sex månader i boken ”Nedkopplad” (2011). Även Susan Maushart refererade till Henry David Thoreau och en önskan om att upprepa hans asketiska livsexperiment, att leva skogsliv vid Walden, vilket hennes tre teknikknarkande tonårsbarn kallade tortyr.

Samtidigt måste det sägas att Sherry Turkles senaste bok, ”Tillbaka till samtalet”, inte är ett uttryck för ett nyväckt teknikförakt. I ett avslutande kapitel förs ett resonemang om sociala robotar. Sherry Turkle påminner oss om hur virtuella husdjur, som Tamagotchi, Furby och hunden AIBO, framställdes och såldes som digitala lekkamrater som behövde tas omhand – och att det hade en avgörande betydelse att så skedde. Många barn och vuxna lät sig förföras av detta. Sherry Turkle för ett allvarligt resonemang om att simulerade tankar kanske är detsamma som riktiga tankar, men simulerade känslor kan aldrig vara känslor och simulerad kärlek kan aldrig vara kärlek. Hon skriver:
”Barn måste lära sig hur komplexa mänskliga känslor och mänsklig ambivalens ser ut. Och andra människor måste reagera på deras egna uttryck för denna komplexitet. Det här är det värdefullaste ett barn lär sig av alla samtal under uppväxten. Ingen robot kan lära ut det. Allt det här glömmer vi bort när vi talar om att låta barn prata med maskiner, titta in i robotansikten och lita på robotars omtanke. Varför leka med elden i ett så viktigt ärende?”

Robotarna låter oss drömma om en friktionsfri version av vänskap som kan förverkliga våra fantasier och som går att kontrollera och stänga av. Men så ser inte verkligheten ut. Därför kan vi heller inte låta oss uppslukas av det anonyma flödet i våra smarta telefoner när vi är tillsammans med varandra och med våra barn. Vi måste lyfta blicken och se varandra. Det fantastiska är att det också går att ringa en verklig kompis. Detta är bokens verkligt djupa och humanistiska budskap.

Klas Viklund
E-post: klas.viklund@comhem.se





Datorn i Utbildningen nr 5/6-2017. Artiklar ur Datorn i Utbildningen är copyrightskyddade ©. De får användas för enskilt bruk. I övrigt får de enbart spridas efter överenskommelse med redaktionen.

(Annons)








Nominera huvudman före 14 juni 2023




FL VÄST Karlstad 13-14 juni 2023









Artiklar ur Guldäpplets Jubileumsbok



[Åter till början av sidan]
[Åter till nr 5/6 - 17]

Datorn i Utbildningen, Förridargränd 16, 165 52 Hässelby
Uppdaterad: 171105