Arbetet för att främja it i skolan har
under de senaste decennierna genomgått
en utveckling i flera faser som alla
berört frågor som handlat om teknik,
kompetens, innehåll och ledarskap. En
central fråga för framtiden är att ringa
in vad lärarkårens digitala kompetens
skulle kunna omfatta.
Genom åren är det tydligt att området
”it i skolan”, ”skolans digitalisering”,
eller vad frågan för tillfället kallas, har
fyra huvudingredienser:
• Infrastruktur
• Kompetens
• Innehåll
• Ledarskap och vision
Infrastrukturfrågan har gått från
att under 1990-talet i huvudsak
handla om antalet datorer i skolan,
till att under 2000-talet handla om
interaktiva skärmar och projektorer.
Nu på 2010-talet handlade den först
om iPads och andra surfplattor för att
senare mest gälla nätverk och molntjänster.
Många köper Chromebooks
just nu, men själva enheterna är mindre
i fokus jämfört med tidigare.
Innehållsfrågan lyste länge med
sin frånvaro i Sverige, men nu tycks
ett visst intresse kunna skönjas för
digitala läromedel och digitala prov.
Det tycks finnas en viss förskjutning
bort från förväntningar att alla lärare
ska skapa egna material, till att man
ska dela material och lektionsupplägg
med andra och att använda förlagsutgivna
produktioner. Däremot saknar
myndigheter och kommuner helt intresse
för ett systematiskt användande
av öppna digitala lärresurser (open
educational resources – OER) trots
att den frågan är av stor betydelse i
länder som Norge, Frankrike och inte
minst USA. Obama-administrationen
investerade hundratals miljoner dollar
i att tillgängliggöra digitala lärresurser
för lärare och elever. Just nu växer antalet
universitet som storsatsar inom
området.
Visioner om vad ”it i skolan” skulle
innebära för svensk skola fanns under
1990-talet i stor mängd, kanske
i överflöd. Förhoppningarna på den
nya tekniken var stora, tidsandan har
ibland kallats för teknikoptimistisk.
Optimismen tog abrupt slut när den
så kallade it-bubblan sprack i början
av 2000-talet och efter bakslaget
dröjde det till härom året innan utbildningsdepartementet
och Skolverket
vågade antyda att det skulle kunna
finnas långsiktiga och nationella
intressen att främja ifråga om skolans
digitalisering. I skrivande stund
väntar vi fortfarande på utbildningsdepartementets
svar på Skolverkets
strategiförslag, men det måste sägas
att det ljusnar vid horisonten.
Kompetensfrågan har på olika sätt
varit ständigt aktuell. På 1990-talet
med kurser i datakörkort och basal itanvändning.
Därefter runt sekelskiftet
med ITiS-satsningen från utbildningsdepartementet
och i viss mån KK-stiftelsen.
Under 2000-talet var det PIM,
men också många lokala initiativ. Och
nu det senaste året har Skolverket åter
tagit plats på scenen med de nationella
skolutvecklingsprogrammen
”Undervisning och lärande med digitala
verktyg” och ”Leda digitalisering”.
Däremot ville (eller vågade?) Skolverket
inte definiera vad man menar med
digital kompetens eller hur en lärares
digitala kompetens bör se ut. Därför
är det extra intressant att ta del av det
arbete som pågår inom ett av EU:s så
kallade Joint Research Centres (JRC)
där man försöker definiera vad denna
pedagogiska digitala kompetens skulle
kunna innebära (DigCompEdu).
Arbetet syftar också till att utveckla
ett självvärderingstest så att
pedagoger på egen hand ska kunna
bedöma sina styrkor och svagheter,
och därmed kunna vidareutveckla sin
digitala kompetens. Verktyget bygger
på sex huvudrubriker:
• Professionellt engagemang som
bland annat innefattar att på ett säkert
och effektivt sätt kunna hantera data,
kollegialt samarbete, kunna reflektera
över sin digitala praktik och att
ständigt kunna fördjupa sin digitala
kompetens.
• Digitala lärresurser som bland
annat innefattar att kunna hitta och
välja digitala lärresurser från internet,
att kunna organisera, dela och
publicera sådana resurser samt, inte
minst att kunna skapa (eller modifiera
existerande) digitala lärresurser.
• Digital pedagogik som innebär
att kunna använda digitala verktyg i
undervisningen, att kunna interagera
digitalt med eleverna, att kunna stödja
elevers digitala kommunikation och
att kunna stödja elever i deras eget
digitala lärande.
• Digital bedömning som innebär
att kunna använda digitala verktyg
både till formativ och summativ
bedömning, kunna analysera och
bedöma digitala produkter samt att
kunna ge digital återkoppling och
planering.
• Stödja elever som innefattar att
kunna ge elever tillgång till lärresurser,
att kunna använda digitala verktyg
för att kompensera elever med
särskilda behov, att differentiera och
individualisera undervisningen samt
att göra eleverna aktiva och engagerade.
• Understödja elevernas digitala
kompetens genom att ge dem medie- och
informationskunnighet (MIK),
stödja elevernas förmåga till digital
kommunikation och samarbete samt
deras digitala skapande och problemlösande.
Verktyget är fortfarande under
utveckling så det är för tidigt att säga
exakt hur det kommer att se ut. Sannolikt
kommer det också att behöva
modifieras och förnyas allt eftersom
tekniken utvecklas. Men beskrivningarna
ger en god bild av vilka digitala
kunskaper och färdigheter en pedagog
av idag behöver.
JAN HYLÉN
