Med en stark förenkling,
kan man säga att det finns två förhållningssätt till
lärande.
Att se lärande som en konsumtionsprocess eller att se det som en produktionsprocess.
Konsumtionsperspektivet betonar att kunskapen finns, utanför den lärande
källorna
är böcker, nätet eller andra människors erfarenheter. De
överförs i mer eller mindre
komplicerade processer. Mindre komplicerad, säger kanske den som lär
taxiförare hitta i sin stad. Mer, säger kanske den som lär sitt
barn cykla. Fokus blir delvis på
att finna källorna, att lära sig söka rätt på dem,
att lära sig söka på nätet eller i
biblioteket, att bedöma deras kvalitet och att få tillgång
till dem. Jag menar att vi
under några år haft en ensidig betoning på Internet som källa
och därmed låtit oss
styras av ett konsumtionsperspektiv på lärandet. Delvis har det väl
varit nödvändigt
för att synliggöra att källorna och medierna är nya, att
Internet ger oss mängder av
informationsresurser och ställer oss inför helt nya problem i urval.
Men jag menar att
det är dags att se längre.
Lärande är ju en process, med många steg,
där sökande bara är ett. Barnets undran
är påtaglig, och här börjar allt lärande. Den söker
sin formulering i frågor, ställs mot
vad jag vet och vad jag inte vet. Med erfarenheter och material vrider och vänder
vi
på frågorna, värderar, analyserar och söker formulera
svar. Så prövar vi våra svar mot
andra, håller det? Lärandet rymmer många led, av personlig
och av kommunikativ,
social karaktär.
Ta den tolkande processen. Du läser en text, varje ord
har sina betydelser, som byggts
upp hos dig genom årens minnen av deras användning. De fylls alltså
av dina högst
personliga innebörder. Det är så de får mening, för
dig. Det är alltså helt avgörande
vem den person är som tar emot, tolkar, bedömer och värderar
materialet. Här framträder
den producerande delen av lärandet, detta att någon aktivt bearbetar
i denna
tolkningsprocess. Semiotiken har uppstått som ett försök att
vetenskapligt analysera
dessa tolkningsprocesser.
Eller ta detta med att formulera ett svar. Med
vilket fokus, för vem då och med
vilka medel? Både svenska, bildämnet och musikämnet
arbetar med detta och
talar då om retorik, dramatik eller journalistik. Och matematiken gör
det på sitt sätt,
men talar hellre om logik. Alla arbetar de med det skapande uttrycket, med kommunikationen
Genom både tolkningen och formulerandet löper
varje människans skapande bearbetning
för att förvandla information till förståelse. Och genom
sin handling påverkar
hon andra och skapar ny, delad förståelse. På ett konkret plan
är det just de här frågorna
vi berör i detta nummer av Datorn i utbildningen. När vi tar upp programmering
som språk, med seriemetaforen som verktyg, är det precis detta perspektiv
vi belyser.
Liksom när vi möter Nallebjörnen som verktyg för barnens
lärande och producerande.
Eller användningen av webbens nya Wiki-metafor med fria och öppna
resurser som
delar av lärprocesser.
Vi talar ofta om IKT, uttytt informations och kommunikationsteknik.
Jag argumenterar
här för att vi ska förskjuta tyngdpunkten från information
till kommunikation.
FrånI till K i IKT. Det sammanhänger med
att lärande både är en konsumerande
och en producerande process. Det syns i klassrummet varje dag, men det måste
också
bli tydligt i vårt samtal om vad som händer där.