Det första decenniet av datoranvändning i svensk skola, det vill säga
åren 1984-94, handlade om verktyg för räknande och experimenterande,
skrivande och redigerande. På några år har en ny gren på
verktygsträdet vuxit fram – kommunicerandet. Datorn har påtagligt blivit ett
verktyg för samarbete; bilden av datoranvändaren som den isolerade
individen framför sin skärm har fått ge vika för en annan bild.
Eller snarare: andra bilder, för de är flera. Surfandet över kunskapens
hav, upptäcktsresan i den nya, ännu till stora delar outforskade,
cyberrymden eller borrandet efter kunskap i databerget (eng. mining).Intressant är att alla bilderna pekar mot en fördjupning – de ställer alla en syn på kunskap och lärandeprocesser i centrum. Det finns ju många olikartade lärprocesser. Från det systematiska borrandet, det nästan industriella kunskapssökandet, där ett mål så tydligt finns. Via upptäckts-färdens friare sökande, där en sida är upptäckten av oss själva under färden genom det okända. Till det lekfulla lärandet, det som barnet exellerar i, här representerat av surfandet.
Och så har kunskapssynen kommit i centrum och därmed lärandet. När de traditionella formerna för skolan allt mer luckras upp, måste vi gå tillbaka till utgångspunkterna – Hur lär vi oss? Vad lär vi oss? Vad vill vi? Den egna viljan är lärandets nödvändiga drivkraft.
Det är både en förutsättning för och en följd av detta att persondatorverktyget har mognat från en leksak till ett medel för professionellt skapande och för gediget lärande.
Men låt oss behålla lekfullheten!
Med julhälsningar
Peter Becker
Åter till DiU nr 4´s innehåll