I det gamla bondesamhället rådde det
inget tvivel om vilken generation som
ägde kunskaperna. Det var utan tvekan
de vuxna. Tanken att barn och unga
skulle kunna bidra med några väsentligt
nya kunskaper kring arbetet på gården
fanns inte.
I stället handlade uppväxtåren om att
tillgodogöra sig de vuxnas kunskaper.
För pojkarna gällde det att lära
sig vad pappa kunde om sådd, skörd
och djurens skötsel. Det var stora och
komplexa kunskapsområden. Att lära
sig detta var ingen lek, utan handlade
faktiskt om liv och död. Det var
grundläggande förutsättningar för att
kunna ta över gården och skapa sig sin
egen överlevnad. För flickorna var det
samma allvar. Av sina mödrar skulle
de lära sig en mängd olika sysslor som
låg på kvinnornas lott, alltifrån att
kärna smör, ysta ost och karda ull, till
en mängd andra saker som var nödvändiga
att behärska för att kunna gifta
sig med grabben i granngården och
tillsammans skaffa en utkomst.
Det gamla bondesamhället var i
mycket långsam rörelse. Generationernas
upplevelse av verkligheten var
i det närmaste identisk. Det fanns inga
avgörande skillnader i olika åldrars
upplevelse av tillvaron.
I dag ser situationen dramatiskt annorlunda
ut. Förändringstempot i samhällsutvecklingen
är i ständig acceleration.
Det innebär att några decenniers
skillnad i ålder gör att vi växer upp i
olika världar och att vår upplevelse av
verkligheten skiljer sig åt. Tydligast tar
detta sig uttryck i våra relationer till
den nya tekniken. Kompetenser som
vuxenvärlden med möda tillägnar sig
är självklarheter för de unga. Teknik
som äldre lär sig att hjälpligt bemästra
använder våra unga till att göra nya
saker, att utveckla nya umgängesformer
och att skapa nya sociala kommunikationsmönster.
I många hem ser vi i dag exempel
på något som tidigare varit helt otänkbart
i människans långa utvecklingshistoria;
Vuxna vänder sig till barnen
och ber om hjälp för att få datorn att
öka farten eller att få programvaror installerade,
dvs få tillvaron att fungera.
Det finns en befogad förväntan att de
unga ska ha högre kompetens än sina
föräldrar när det gäller att hantera den
nya teknikens många komplikationer
och irrvägar.
Visserligen har unga i några decennier
utvecklat egna idéer kring musik,
mode och andra kulturella uttryck,
men det som skiljer vår tid från detta är
att idag så äger unga kunskaper inom
områden som är mycket mer centrala
och väsentliga – områden som vi tror
och vet kommer att vara avgörande när
framtidens samhälle skapas. Detta är
något helt nytt och sätter i vissa avseenden
frågetecken kring gamla givna
relationsmönster. Vuxenvärldens vana
att hävda sin auktoritet med hänvisning
till ett kunskapsövertag kopplat
till ålder är inte längre självklart.
I skolans värld innebär detta att
de vuxna på ett mer medvetet sätt än
tidigare måste lära sig förstå den generation
de har att möta. Annars riskerar
man att prata förbi varandra. Kan man
inte mötas kan heller inget gott lärande
växa fram.
Att känna till ungas nätkulturer,
kommunikationsmönster, on-line-beteenden
och de handlingsmönster, attityder
och ageranden som växer fram
ur detta är en ny och viktig lärarkompetens
som alla medvetna pedagoger
aktivt behöver tillägna sig.
Det är kanske till och med den allra
viktigaste delen av en lärares digitala
kompetens!